För ett tag sen recenserade jag Gran Turismo 6 och även om min recension var långt ifrån den elakaste på nätet (exempelvis svenska gamereactors redaktör är så arg på spelet att jag sitter och fnissar när jag läser) så skrädde jag inte precis orden.
Efter en tids spelande kan emellertid konstateras att delar av min kritik var missriktad. Det var till exempel inte så svårt som jag först trodde att plocka trimdelar ur bilen för att kvalificera sig för vissa race – det var bara det att bland alla hjälprutor och luddiga menysystem försvinner den ordinarie meny-knappen i gyttret. Hittar du bara den (start) är det inte så komplicerat som att behöva gå ur eventet och gå in i verkstaden och sen gå tillbaka igen. Och tur var väl det.
Mina skarpaste kritiker kvarstår emellertid och en del nya har tillkommit. 1200+ bilar är fortfarande direkt löjligt, vilket också den knasiga snedfördelningen märken och modeller emellan är. Mitsubishi har över 70 bilar, varav typ 25 är olika Lancer-modeller (varav 10 är på varandra följande årsmodeller av Lancer Evolution med obetydliga eller inga skillnader i pris, prestanda eller utseende) medan Volvo bidrar med tre modeller där den mest ikoniska är 245:an av årsmodell 1988. Inga veteraner, inga konceptbilar, inget kul. Vilken firma som bidrar med vilka bilar beror förstås på förhandlingar och licenspengar, men det är fortfarande knasigt.
För många bilar. (Och för liten text)
Det andra stora problemet med bilarna är specialevents för vissa typer av bilar som gör att man måste köpa nytt. Classic Sportscars innebär t.ex. i det här fallet bilar byggda 1979 eller tidigare. Eftersom jag inte hade en lämplig bil begynner en 20 minuters jakt för att hitta en bil till ett rimligt pris med lagom prestanda. Till slut stod valet mellan Alpine A110 och Ferarri 512BB vilka avhandlades under de första två minuterna av letandet eftersom fabrikaten står i bokstavsordning. Ett smartare sorteringssystem eller en sökfunktion med fler parametrar hade därför varit bra att ha.
När jag recenserade retade jag mig på att bilarna inte blev det minsta buckliga utan bara utstötte samma trötta ljudeffekt oavsett om de krockade med bil, vägg eller annat och oavsett hastighet. Fördelen med detta, har jag märkt, är förstås att det går att fulköra mot de datorstyrda spelarna på ett helt annat sätt än om kärran blivit bucklig.
Ett nytt problem som jag stött på för att jag spelar hemma hos mig och inte hos brorsan är att det borde stå ”kräver HD-TV” på lådan, för mycket är så finstilt att det är ansträngande att läsa på min gamla TV. Den inbyggda zoomen hjälper ibland men inte alltid.
Det kanske viktigaste kvarstår emellertid hur man än vänder och vrider på saker och ting. Fartkänslan. I andra spel som gör mindre anspråk på att vara helt realistiska, t.ex. Burnout Paradise eller Asphalt 8 blir man vid en viss hastighet tvungen att koncentrera sig mer för att inte ställa till det för sig, men i Gran Turismo 6 känns det aldrig någonsin som att det går så fort att det är läskigt. Mer än en gång bredsladdar jag 200 meter ut i gruset efter att helt missbedömt bromssträckan innan en kurva, eftersom det känns i stort sett likadant att köra i 90 km/h som 300 km/h. Det hindrar mig förstås inte från att fortsätta spela, men det är milt irriterande.
