Nu har Monster Hunter Stories 2: Wings of Ruin varit ute i snart en månad. Det har även i recensionssyfte varit svårt att finna tiden till att sätta sig in i det, varför det relevanta tidsfönstret passerat rätt så rejält. Det är dessutom så att min egen erfarenhet av Monster Hunter-serien är rätt så precis noll (äger MonHun 4 Ultimate på 3DS, ospelat). Att börja med en tvåa i en stickling till huvudserien känns så fel. Men det är dags att ta den tjuren vid hornen. I dag tog jag mina första steg på ön Hakolo. Det här är den dagbok som kommer att ackompanjera mig på resan i Monster Hunter Stories 2 – min första resa i franchisen.
Leia den Blå, ättling till Röd
I MonHunS2 pratar alla NPC:er varmt om Red, en legendarisk ryttare och tämjare av Monsties, alltså monsterbästisar. Han var din farfar (eller morfar) och de flesta förväntar sig att du ska ha samma fallenhet för saken. Känn ingen press.
Min karaktär fick det automagiskt skapta namnet Leia, vilket jag faktiskt fastnade för. Hon har ljusblått hår i två nyanser och heterokromatiska ögon, ett grått och ett gulgrönmelerat. Det är första gången på rätt länge jag bestämmer mig för att spela som flicka, men designen fick mig att falla. Karaktärskreationen har precis lagom med inställningar för att göra de absolut sötaste animeprotagonisterna du kan tänka dig. Det märks att Capcom verkligen investerat i den; din karaktär syns direkt i introsekvensen renderad i precis samma goda kvalitet som resten av karaktärerna.
Första intrycket
Det första intrycket är positivt. Musiken är pampig och orkestral, grafiken livlig och färgglad och områdena pittoreskt gröna och sjudande av liv. Tyvärr verkar Switchen inte riktigt vilja hänga med på min resa. Områdena ladas relativt segt, och Switchen tappar ändå bilduppdatering lite hastigt och lustigt. Samtidigt skorrar ljudet en hel del från mina högtalare. Jag får ta och prova med hörlurar eller andra högtalare vid tillfälle. Har du valet mellan PC och Switch kan det förstnämnda eventuellt vara att föredra.
Förutom det något sega introt så känns MonHunS2 väldigt snärtigt. Menyerna laddar till skillnad från miljöerna oerhört snabbt och att navigera dem är en barnlek även utan introduktion. Slagsmålen är väldigt basalt för genren. Det är turbaserade strider à la JRPG med ett sten-sax-påse-system, tre olika typer av vapen (klinga, hammare, projektiler) och den lilla egenheten att din monsterbästis attackerar fritt när du inte rider på hen.
Kvickheten är med i dialogerna, där man kan använda auto-advance för att sömlöst spela upp den välöversatta engelskan, eller det japanska originalet. Weeb trash som jag är, är det självklart japanska som gäller.
Fortsättning följer …
MonHun2S är trots små klagomål på grafik och ljud ett spel jag kommer fortsätta spela. Jag är nyfiken på berättelsen om Ryttare och Jägare, som tycks ha hamnat lite på avigsidan med varandra. Jag vill se mer av ön Hakolo och dess många karaktärer i startbyn Mahana. Och jag fullkomligen njuter av designvalen Capcom gjort och ser fram emot att tillsammans med Leia den Blå undersöka monsternästen, medla fred och, med största sannolikhet, rädda världen som vi känner den.
På denna första spelsession har jag hunnit bekanta mig med startområdet, genomgått alla grundläggande introduktioner och fått mina första tre monsterbästisar. De heter Ranmar, Katon-Kulu och Appen. Säkerligen kommer de att få starkare efterföljare så småningom. Jag ser fram emot vad MonHun2S mer har att ge.
