Konami har varit i hetluften mer eller mindre konstant sedan 2015 då kontroverserna duggade tätt för spelgiganten. Allt från en skrämmande arbetskultur på företaget och kortsiktiga, cyniska investeringar i hasardspel, till det välkända uppbrottet med sin stjärna till spelproducent Hideo Kojima – här finns nog med material att täcka en hel dokumentär. Nu kan man nog konstatera att det absolut värsta är förbi. Stormen har ebbat ut, vinden har mojnat och Konami har haft ett relativt lugnt 2018 sett till medietäckning. Så nu är frågan: Kommer Konami att kunna ta sig ur den här dalen i anseende och nå sin forna glans? Men framför allt – vad behöver de göra för att nå dit? Här kommer ett par förslag från undertecknad.
Mer Netflix
En värdig adaptation på alla sätt och vis.
Castlevania + Netflix = Sant. Den första säsongen med sina ynka fyra episoder var en av förra årets största snackisar i spelvärlden. Castlevania på Netflix är inte bara en av de bästa adaptationerna av en spelserie någonsin genom mediets historia, den har dessutom en av de bästa uppföljarna i mannaminne. Att ta ett av de mest älskade skedena i spelserien (Castlevania 3: Dracula’s Curse) och ge det en seriös omarbetning i bästa animeinspiration har skapat ett sällan skådat verk. Har ni inte sett den; se den!
Med en succé som Castlevania i åtanke är det ju bara att fråga sig vilken nästa adaptation blir och vem man ger ansvaret. Här verkar det som att Konami redan jobbar för fullt, eftersom en säsong tre av Castlevania fick grönt ljus bara dagar efter att säsong två släpptes. Det utesluter inte att ge rättigheter till andra franchiser till någon lämplig, ledig studio. Får jag föreslå en serie baserad på Suikoden med Production I.G. Bakom rodret? Eller varför inte en ordentligt läskig Silent Hill-adaptation från Madhouse?
Nyversioner, nyoriginal och portar
Konami är inte främmande inför HD-portningar och konverteringar av sina äldre spel, men där finns så mycket mer att ta av. Silent Hill, Metar Gear Solid och Zone of the Enders HD-kollektioner är över sex år gamla allaredan. Återigen verkar Konami delvis medvetna om det här. Förra månaden släppte de nämligen Zone of the Enders: The 2nd Runner MARS till PC och PS4 – med stöd för 4K och VR-headset. Ett mech-spel med VR-stöd känns ju som något självskrivet, men varför stanna där?
Det här och en Steel Batallion-kontroll och jag behöver aldrig spela något annat igen.
En trilogi som fullkomligt ber om att släppas åter är Rebirth-spelen inom Castlevania, Gradius respektive Contra. Alla släpptes exklusivt på WiiWare, som nu är nedstängt (i varje fall vad gäller nyköp; åternedladdning kan göras fram till slutet av mars nästa år). Konami sitter på en grymt stabil grund av immateriella ägor att schakta. Vilket osökt för mig till nästa punkt.
Återuppliva gamla serier
Det är härligt att se äldre spel komma tillbaka i ny eller nygammal skrud, men det är ännu härligare att se dem i något helt nytt sammanhang. Det har gått på tok för lång tid sedan det senaste Suikoden-spelet och både Contra och Ganbare Goemon (Mystical Ninja) har likaså varit knäpptysta i många år. Eller varför inte försöka sig på en modig nylansering av Axelay, Sunset Riders eller Sparkster? Nog har dessa mer att ge!
Ett vackert urklipp från Axelays japanska manual.
Sunset Riders finns i tre olika upplagor: Super Nintendo, Mega Drive och arkadoriginalet.
Konami är inte helt omedvetna om detta, så klart, och är någorlunda generösa med licenser – för annat än för spel. Data Discs sålde nyligen slut på soundtracket till Policenauts på vinyl, och på Fangamer finns där modeprodukter från tidigare nämnda Sunset Riders. På tal om vinyler så är Ship to Shore nog de som plockat flest av Konamis vinylrättigheter och de är alla riktigt fina produktioner. Förhoppningsvis är intresset för all denna ”merch” nog för att skicka rätt signaler.
Det viktigaste rycket
Den största och viktigaste förändringen har dock inte, som övriga av dessa punkter, med det förflutna att göra, utan med framtiden. Konami har de senaste åren satsat stort på tillfälliga kassakor med en garanterad (om än tillfällig) avkastning. Pachinko (japanskt hasardspel med kulor) och billiga, lågt bemödade mobilspel har varit kutymen, medan satsningarna på just högkvalitativa spel till PC och konsoler har legat långt ner på prioriteringslistan. Här finns den största potentialen till förändring.
Konami behöver rekrytera ny kompetens och investera i den, få den att vilja stanna. Det här kan bli den svåraste nöten att knäcka med tanke på den tidigare så giftiga arbetskulturen. Den är dock fullt genomförbar, även med aktieägarnas andedräkt i nacken. I längden vinner nämligen ingen på dåliga arbetsvillkor. I spelbranschen är det här viktigare än någonsin nu, och där är Konami bara en av hundratals kålsupare. Desto större anledning att ta täten och sätta ett gott exempel på förändring. En bättre återhämtning för sin image får man antagligen leta efter.
