Hajpa ansvarsfullt. Det är ord att leva vid i dessa tider av skyhöga förväntningar och avgrundsdjupa besvikelser. Det är vad vi säger till varandra inför varje E3, Gamescom, Tokyo Game Show och Nintendo Direct. Man tror man är luttrad och vet bättre; ändå sitter man där efter den avslutande fingersnärten med den söt-beska eftersmaken i munnen som bara en Nintendo Direct kan ge.
Wake me up when september ends
Septembers Nintendo Direct gav precis det den utlovade, till ungefär hälften. En hel del krut lades på höstens och vinterns spelsläpp Zelda: Link’s Awakening, Animal Crossing och Luigi’s Mansion bland många andra. Det är så klart en stor del känd information, men det är väl bra att påminna den hungriga gejmerpubliken att det finns mycket färskt på G. Faktum med att resten av året får Switchen många rejäla storspel – och det är i kölvattnet av sommarens Fire Emblem: Three Houses, Super Mario Maker 2 och purfärska Astral Chain och Daemon X Machina. Det är inte alls det här jag klagar på, utan den andra hälften av Direct-sändningen. Vad jag klagar och har tröttnat så innerligt på är, som så många andra, den veritabla stormvåg av remastermakesportade nyutgåvor som ständigt slår in mot hamn.
Räknar vi bort spel som redan har haft ett släppdatum länge och drar ifrån även utannonseringar av extramaterial till spel som redan är släppta så tog Direct:en upp cirka 20 nya titlar. Vissa av dessa har fortfarande diffusa släppdatum i framtiden och ett par av dem har det tisslats och tasslats om redan innan Direct:en, men cirka 20 spel är det alltså på tal om. Hur många av dessa är faktiskt nya spel? Hälften? Jag räknar till sju stycken: Super Kirby Clash (som dock inte är långt ifrån en port av 3DS-spelet Team Clash Kirby Deluxe), Little Town Hero (som nu alltså har en ny titel och släppdatum), Deadly Premonition 2, Rogue Company, Farming Simulator 20, NBA 2K20 och The Outer Worlds.
Jag blir bitter av all gammal skåpmat. Visst, ära den som äras bör: det är riktigt kul att en hel del utannonseringar följs åt av ett ”Du kan ladda ner det här inom ett par minuter!”. Det förhindrar dock inte att majoriteten av dessa spelsläpp är portar, remasters och remakes. Portar som kommer långt efter sina ”vuxna” förlöpare, remasters av spel som bokstavligen släppts tre gånger inom loppet av tio år (Xenoblade tar bevisligen råd från Shadow of the Colossus), eller som ingen kan påstås ha bett om (Assassin’s Creed: The Rebel Collection!?). Ja, och ännu ett Wii U-spel som får ett nytt hem, nämligen Tokyo Mirage Sessions #FE.
Gammalt som blir nytt gör pytt
Ett populärt försvar för den att den här skåpmaten ska få finnas är att det inte påverkar utvecklingen av nya spel och att resurserna redan lagts där. Tillåt mig då att ställa en fråga. Är det långsökt att tro att vi hade haft ett Mario Kart 9 nu om det inte vore för att åttan säljer som smör på sin nyare konsol? Självklart hoppas man ju att ett MK9 finns i ”pipelinen”, men det är knappast långsökt att det dröjer längre om föregångarens liv på försäljningshyllorna blir längre.
Ett annat populärt försvar till att fullkomligen försöka dränka stackars Switch i spel är att ”mer val alltid är något bra” (Hej, Arlo). Jag vet inte hur det är med er, men jag känner inte för att vada genom vatten jag knappt bottnar i för att försöka hitta små öar eller kanoter där jag kan få lite andrum. Innan Switchens eShop har bättre filter och funktioner är ännu fler val inte högsta prioritet för mig i varje fall. Och då har vi inte ens börjat klämma på det ämne som är kvalitetskontroll.
Jag vet att det är rätt trevligt att spela om gamla spel. Jag är ju Varvats största retrovurmare, för sjutton gubbar (vi är typ elva, men ni fattar). Problemet är att konsumenternas köpvanor ofta premierar den här typen av beteende från spelföretagen: återsläpp med allt jämnare mellanrum och där kvaliteten rör sig som en berg- och dalbana. Så, hajpa ansvarsfullt, men spendera pengar än ansvarsfullare.
