Ibland kan man hysa den djupaste respekt för ett spels ambitioner. Sen när slutprodukten väl knackar på vill man låsa dörren och kasta bort nyckeln.
Jag står tydligen med i eftertexterna på Origament. Det var så att jag blev tilldelad inte bara en kod för den färdiga versionen, utan även den begränsade demoversionen som testades i somras. Men då skrev jag aldrig något om min upplevelse. Den var både kort och en aning frustrerande. Jag ville dock ville verkligen ge Origament en chans där jag inte basunerade ut mitt missnöje i all offentlighet. Så jag fyllde i min återkoppling och lämnade resten därhän. Men nu åker handskarna av.
Papperstunt
I Origament spelar du som ett brev som kommit på avvägar. En söt katt som förefaller själv bestå av papper lär dig hur du viker och har dig som bäst. Det handlar om fyra former: flygplan, båt, kaststjärna och boll. Med hjälp av dessa ska du lösa enkla pussel och ta dig vidare på totalt sju olika banor (åtta om man räknar introduktionen).
Alla banor har ett eget tema och de skiljer sig enormt från varandra i längd, vibbar och kvalitet. Några av de längre banorna (tittar åt ditt håll, Västern) skulle helt klart må bra av att styckas upp. Men problemen börjar inte där.
Hela produktionen har lite stil-över-substans-vibbar. Origament har en hyfsat fin yta och en söt berättelse, men under ytan är kontroll och mekanik osmidig och historien faller platt mot några enkla (och bitvis lite väl bekanta) stillbilder mellan banorna.
Några vassa veck
Trots att jag verkligen inte kan kalla Origament ett bra spel, eller ens hävda att grunden till ett kompetent spel riktigt finns där, måste jag ändå tillstå att ett par detaljer är uppseendeväckande bra.
Ungefär hälften av banorna är eloger värda. Dessa ser riktigt fina ut, har roliga pussel att lösa och får en att vilja undersöka omgivningen och hitta alla mynt. Ironiskt nog är det framför allt den första och den sista jag kommer minnas mest av.
Mynten i sig får en att vilja besöka in-game-affären, som förutom olika papper du kan dekorera din spelavatar med även har faktiska vikinstruktioner till origami. Visst, det är inga särskilt avancerade skapelser, men det här är en typ av upplåsbara artefakter jag verkligen vill höja på hatten åt.
Musiken är förutsägbar och extremt generisk, men sätter ändå en bra stämning lite här och där. En ”har fått stå i kylskåpet lite för länge och du inte vet om du vågar äta nu”-typ av blandad kompott, så att säga.
Jag kan inte med berått mod rekommendera Origament, men jag kan heller inte förneka dess charm.
Origament släpptes den 7 april på PC (via Steam) med en rekommenderad prislapp på cirka 130 kronor. Versioner för Xbox, PlayStation 5 och Nintendo Switch 2 är planerade, men saknar datum. Denna recension är möjlig tack vare en recensionskod.
