Phantasy Star är en av SEGA:s mer anrika serier och tack vare Online-spelen en riktig kassako. Ändå har spelets första fyra delar fått förhållandevis lite kärlek genom åren – särskilt den första delen. SEGA försöker nu råda bot på detta med en släpp på Nintendo Switch. Hur står sig denna utgåva av seriens första äventyr gentemot dagens gelikar? Och hur har det åldrats?
Mitt första besök i solsystemet Algol var under Game Boy Advancens storhetstid. Jag köpte på mig Metroid Fusion och Phantasy Star Collection i en och samma shoppingrunda – en dag jag sent ska glömma. Självklart gjorde jag som vilken rättrogen gejmer som helst och började från första delen. Jag fick mig snabbt en lärdom eller två om gammal speldesign när jag stupade gång på gång i vad som måste vara ett av de mest oförlåtande J-RPG jag spelat till dagens dato. Men envis som man är gick det att ta sig genom, men aldrig hela vägen till slutet. Det fick vänta till i år, i och med denna release.
Välkommen till Algol
Berättelsen i Phantasy Star är ren rymdfantastik. Du spelar som hjältinnan(!) Alis på Palma, en av solsystemet Algols tre planeter. Kung Lassic regerar det lummiga Palma med en järnhand och undantagstillstånd råder på hela planeten. Din bror Nero har misslyckats med att störta konungens onda planer och får sätta livet till. På sin dödsbädd ber han dig leta rätt på kämpen Odin för att ni tillsammans ska kunna rädda planeten och solsystemet. Det är en berättelse om korrumperade kungar, svärd, magi och hämnd.
Odin är inte din enda kamrat. Med sig har han katten Myau, och till trion ansluter sig snart espern Noah. Denna grupp utgör alla spelbara karaktärer under spelets gång. Tillsammans utforskar ni grannplaneterna Motavia och Dezoris i jakten på bundsförvanter och material för att rå på Lassic.
Alltid i bakgrunden
Phantasy Star utvecklades av SEGA själva och gjorde sin debut 1987 på deras Master System (Mark III). Seriens status cementerades därmed som en konstant i skuggan av Final Fantasy, ja till och med Star Ocean på senare år. I dag är hela grundserien dessutom totalt överskuggad av sin pseudouppföljare Phantasy Star Online – en stickling jag själv haft massvis med härliga speltimmar i.
Phantasy Star är dock inte främmande inför nyversioner och återsläpp. Under spelets första år på marknaden var det dyrt att producera, vilket fick det att så småningom släppas till Mega Drive i ett i princip identiskt tillstånd. Det blev också en del av en kompilering på Segas Saturn, och senare även på Game Boy Advance – den version undertecknad först stiftade bekantskap med. Sedan fick PlayStation 2 en regelrätt nyversion med omritad grafik i utgåvan Phantasy Star Generation: 1.
En hopplös, tidlös strid
Phantasy Star dras med ett hopplöst förlegat stridssystem där inget känns tillräckligt förklarat. För att spara in på det dyrbara videominnet visas bara en fiende på skärmen och spelarkaraktärerna får enbart skärmutrymme i form av visuella effekter när de attackerar. Det här tar lite tid att vänja sig vid och är lätt att missförstå till en början – men det går att vänja sig vid.
Väljer du att köra spelet i sitt originalutförande (mer om det nedan) så får du förbereda dig på många strider. SEGA tycks alltid ha haft en förkärlek till så kallade random encounters, och Phantasy Star är i allra högsta grad ett av de bättre bevisen. Tillsammans med grottsystem som är löjligt lätta att tappa orienteringen i så är det som upplagt för en GAME OVER-skärm eller två. Fram till man blir varm i kläderna, det viss säga.
Hur står sig detta paketet?
Tyvärr innehåller Switch-versionen av Phantasy Star INTE Generation: 1, vilket jag hoppades på. Det innehåller däremot en så komplett version av originalet som möjligt, med lite extra innehåll därtill. Här finns originalläget – den oförlåtande, nästan ondsint svåra variant som såg dagens ljus 1987. Det kompletteras av ett Ages-läge som är ombalanserat för att ge spelaren mer erfarenhetspoäng och Meseta (pengar) efter varje strid. Det kan vara välkommet för dem som inte är uppvuxna med den gamla skolans brutala (läs: underdesignade) rollspel.
Båda spellägen kommer med ett par sköna skärminställningar. För oss gamla rävar är ju ett så kallat scan line-filter ett absolut måste, för den äkta retrokänslan av att spela på en tjockteve. Här finns även alternativet att köra ofiltrerad bild eller med ett mjukfilter (som jag ärligt talat inte ser hur någon kan finna attraktivt). Här finns dessutom en automatiskt kartograf och statusskärm som du kan välja att ha som HUD (alltså ständigt påslagen) när du utforskar Algol-systemet. Det är ett extremt skönt tillägg att kunna se hur mycket hälsopoäng du har och var du befinner dig i grottorna, vars förstapersonsläge är lika imponerande som desorienterande. I originalet lämnas du nämligen vind för våg och måste hitta helt själv – eller göra dina egna kartor.
Förutom dessa sköna tillägg kan du välja hur snabbt du vill att spelets huvudkaraktär Alis ska kunna röra sig, eller om du vill spela spelet på japanska. Här finns också ett bestiarium och en musikspelare(!) att kika på för den nyfikne. Med tanke på Phantasy Stars olika ljudspår (mer om det strax) och imponerande mängd animerade sprites känns tillägget som ett måste i sammanhanget.
Gött ljud
För första gången i ett omsläpp av Phantasy Star i väst så får vi äntligen alternativet att lyssna på det mer sofistikerade soundtracket, som komponerades med en FM-synth. Detta soundtrack producerades för en extern ljudmodul som kunde hantera betydligt modernare ljudteknologi än Master Systemets inbyggda PSG-ljudchip. Resultatet är ett mjukare ljud med ett iöronfallande mycket bättre grepp om slaginstrument (det här borde absolut hamna på en Soundtracksöndag i framtiden). Japanerna kunde välja FM-ljudet redan i omsläppet på Virtual Console till Wii, men först nu kan även västbor äntligen lyssna på detta förlorade ljudspår.
Helheten
Phantasy Star dras med artefakter av det förflutna. Oförlåtande brister i designen, ett narrativ som inte får plats i de för små textrutorna, och ett lite knöligt stridssystem som tar en liten stund att vänja sig vid. Denna nyversion gör väldigt mycket för att mjuka upp det första intrycket (framför allt Ages-läget), men det syns att vi har ett trettio år gammalt spel framför oss. Inte minst känns översättningen som något av en produkt för sin ålder (något som SEGA själva pekade finger åt på twitter så sent som igår).
Det sagt så har Phantasy Star en oerhörd charm som är svår att se förbi. Det är än idag ett grafiskt trevligt spel med många intressanta grepp i sin design av såväl det visuella som i mekanikerna under huven. Att säga att det var före sin tid är en underdrift.
