Philips Momentum 559M1RYV Recension

Att recensera en ny monsterskärm så som Philips Momentum 559M1RYV får gärna bli en årlig tradition för min del. Det här året var jag bättre förberedd, och har kunnat besvara ett par frågor som ställdes i recensionen av föregångaren, Philips Momentum 558M1RY. Här finns dock utrymme att ställa nya frågor, varav ett par blir i frustration.

Uppackning och inkoppling

Philips Momentum 559M1RYV är en precis lika stor tingest som sin föregångare. Faktum med att den är cirka 2 kg tyngre. Den passar också på exakt samma plats (som den då bör nå med bärhjälp för att undvika olyckor). Platsen jag valt är på precis andra sidan av vardagsrummet från min dator, med mycket små möjligheter till ommöblering. Därför blir det att dra långa sladdar för skärmens inbyggda USB-hubb och självklart för bildsignalen.

Philips Momentum 559M1RYV:s USB-hubb har fyra kontakter, varav två är för snabbladdning. Tyvärr sitter de inte särskilt tillgängligt och kräver en del pillande för att nå. Än jobbigare är det att nå bildkontakterna, som sitter längre in närmre mitten av skärmen. Dessa är fyra: 3 HDMI och 1 DisplayPort. HDMI är 2.1; DP är 1.4, och båda stödjer HDCP 2.2, 4K och 120 Hz (till och med 144 för DP!).

Jag lade inför testet en beställning på två rejäla kablar: en för USB (med aktiv förstärkning) och en för bild via DP. Eftersom otillräcklig bandbredd och dålig kvalitet på kablar ofta orsakat störningar för mig, valde jag att slå på stort. För att göra en lång historia kort ligger nu nästan 20 meter extra kabel för drygt 100 kronor metern längs väggen i vardagsrummet. Och det funkar (peppar peppar!) som en dröm. Nästan – men mer om det snart.

Bekant första intryck

I sak är det mesta i Philips Momentum 559M1RYV bekant, medan vissa aspekter är både ett och två snäpp vassare än förra årets modell. HDR:en ser fortfarande fantastisk ut och inställningarna är många. Ljudlimpan har identiska specifikationer, men tycks ändå leverera lite klarare ljud och bättre spridning. OSD:n, alltså menysystemet, tycks ha fått bara aningen snabbare respons och sköts fortfarande via den medföljande fjärrkontrollen. Kanalskifte är fortfarande rätt långsamt, och bild-vid-bild-funktionen känns ännu som en underlig, underanvänd lyx.

Jag önskar att jag kunde skriva att Ambiglow, den livliga belysningen i skärmens bakstycke, också är som förväntat. På denna recensionsenhet funkar det dock inte som det ska. Synkning till ljud och bild fick först belysningen att blinka ryckigt i en fast färg som inte går att ställa om. Det ser ut lite som en neonskylt som sjunger på sista versen. Efter ett par dagar började dock synkning till video att funka, men med vissa egenheter där en zon ibland kan få en mörkare eller ljusare ton än resten av belysningen.

Jag skulle inte ägna många fler tankar åt Ambiglow, men bestämde mig för att googla om problemet. Det förde mig in på den här recensionen som nämner (ungefär) samma problematik. Recensenten är britt, vilket osökt fick mig att minnas att den brittiska elsladden till skärmen var uppackad och använd med mitt exemplar. Det är med andra ord ganska sannolikt att det här är samma måndagsexemplar som recenseras en andra gång. Det känns både ironiskt, frustrerande och framför allt ovärdigt skärmen.

Fortfarande inte riktigt i mål

Så var vi på det här med målgruppen igen. Philips Momentum 559M1RYV siktar på att tillfredsställa spelare på både konsol och PC. Med sin tydliga Xbox-branding råder det inget tvivel om vad man kan nyttja skärmen till. Man har med andra ord rättat till ett av föregångarens största tillkortakommanden och gett oss HDMI 2.1. Hela plug ’n play-lösningen fungerar därmed också bättre, och helhetsintrycket får sig ett uppsving. Kanske är det här en bra lösning för konsumenter som är ute efter en gammal hederlig ”dum-teve”? Här finns dock fortfarande utrymme för förbättring.

När det kommer till betraktningsvinklar har paneltypen (Vertical Alignment-LCD) som används i Philips Momentum 559M1RYV rätt dåligt rykte. Jag kan delvis förstå varför. Från en trubbig vinkel försvinner en del av färgåtergivningen. Förvisso förblir skärpan skarp (i synnerhet i full 4K-upplösning) och det är inte tillnärmelsevis så illa som säg, en gammal LCD som nästan inverterar färgerna om du så mycket som ser snett på den. Ändock vill du nog sitta någorlunda i mitten framför den här skärmen. I ”the sweet spot”, så att säga.

Anledningen till att Philips Momentum-skärmar inte lanseras med OLED-teknologi är troligtvis för att risken för bränd bild är hög när den används som en datorskärm. OS-menyer och HUD-element bränner trots allt lättare i på en OLED. En likvärdig smart-TV med ytterligare lite funktioner är Philips 55OLED936, men den kostar också en bit över det dubbla. Är HDMI 2.1 inte ett måste kan 2020 årsmodell 55OLED935 också vara en god kandidat (den är ofta nedsatt i pris, har jag märkt).

Är det något som skulle kunna föra Philips Momentum 559M1RYV från ett bra betyg till ett ännu bättre så vore det miniLED. Den nuvarande bakgrundsbelysningen är fortfarande (W)LED, och även om den tycks klara av viss lokal ljusreglering så är färger på den svarta änden av spektrumet ofta en sorglig syn (men ändå grymt mycket bättre än föregångaren och många andra LED-apparater!).

För övrigt

Att få se videomaterial i 4K och HDR med en dator förblir ett skämt, men nu har jag i alla fall fått det att funka. För Netflix kan du följa den här kundserviceguiden, och mer info om 4K-uppspelning på Nvudia-GPU:er kan du hitta här. Det suger RYV (10/10 ordvits) att behöva betala för HEVC-videotilläggen, även om det bara är en tia – särskilt som det brukade ingå i Windows 10. Men det är tydligen nödvändigt, och åtminstone billigare än en separat mediaspelare (typ Apple TV). Och en sista detalj: alla sladdar, portar och monitorer måste stödja HDCP 2.2. Gör din andra skärm i en multimonitoruppsättning inte det, måste du inaktivera den. Hujedamig, vilket mög. Men nu funkar det i varje fall, och både ser ut och låter fantastiskt. Minus Ambiglow.