Prince of Persia: The Lost Crown får mig att ställa konstiga frågor. Gillar jag egentligen samlarmaraton till spel? Älskar jag verkligen att återträda mina egna steg? Vill jag verkligen ha en överväldigande stor karta? Och framför allt: Tröttnar jag aldrig på att få stryk?
Det var en gång i Persien (igen)
Prince of Perisa: The Lost Crown är helt fristående från allt annat inom franchisen. Berättelsen följer Sargon, en av de sju ”odödliga” krigarna som försvarar Persien mot invaderande styrkor. Du kastas omgående in i storyn med en härlig introduktionsbana som gör ett strålande jobb med den maktfantasi som en odödlig krigares roll bör föra med sig.
Efter introduktionen har De odödliga tillfälligt räddat kungadömet. Det ska så klart firas, men innan festligheterna ens hunnit ta vid kidnappas prins Ghassan – av ingen mindre än din, Sargons, tidigare mentor. Jakten tar vid och snart befinner sig gänget på berget Qaf. Här ska det snart visa sig att allt inte är vad det verkar; tidslinjer faller samman, legendariska bestar får liv och konspirationerna fortskrider i bakgrunden.
Betydelsen
Spelets inledande titelskärm visar stolt upp Prince of Persia: The Lost Crown. ”A Ubisoft Original.” Det där betyder ändå något. Säga vad man vill om checklistor, proppfyllda kartor och till och med om bakomliggande toxisk arbetsmiljö, men Ubisoft har faktiskt levererat spelupplevelser med mycket att tycka om. Den där Ubisoft-gnistan finns även i den här titeln, men ändå är det ett spel som gör mig fullkomligt rasande emellanåt.
Prince of Persia: The Lost Crown är rätt och slätt ett metroidvania. Dess närmsta likhet är Hollow Knight (visuellt dock mer likt det bortglömda Outland). De har samma system med broscher/amuletter för olika effekter, men prinsen är betydligt mer sugen på att slåss än att hoppa plattform jämfört med skalbaggsknekten. Det är i slagsmålssystemet största tjusningen sitter, i balansen mellan lätta och uppladdade attacker, pilbåge, specialattacker och så klart den trofasta duckningen. Lär du dig inte ducka i tid och åt rätt håll är du körd – ta det från en som lär ha dött hundra gånger.
Frustration
Slagsmålet är djupt och blir bara djupare för varje uppgradering du köper, brosch du hittar och andra specialförmågor du tillskansar dig. Trots att en av De odödliga outtröttligt hjälper dig med introduktion till vapnen, attacker, kontringar, kombinationsattacker och allt annat i din arsenal, finner jag det hela lite överväldigande.
Normal är en tillräcklig utmaning för att jag ska be om både nåd och råd. Den enda skillnaden i gameplay för svårare grader är tidsfönstret för vilket du får kontra. I övrigt är det bara skadevariabler som vrids upp och ned, vilket är rätt trist. Jag misstänker att det faktiskt inte är särskilt svårt på riktigt; det är jag som är dålig. User error, skill issue – kalla det vad du vill. Alla knapparna används intuitivt och kontrollen känns förbaskat tajt. Ändå får jag stryk av småpotatis som ingenting emellanåt. Tack och lov sparas alla föremål och valuta (tidskristaller) du plockat och karta du utforskat. Prince of Persia: The Lost Crown klappar dig på axeln och tvingar dig inte att ha sönder ditt eget spöke för att få tillbaks lite flis, helt enkelt.
Och mer frustration
Frustrationen går igen i den förbaskat enorma kartan och alla dess samlingsföremål! Du samlar broscher/amuletter, hälsoförlängare, berättelseartefakter, tre sorters valuta (två lite dyrbarare + tidskristaller) och halsbandsförlängning så du kan bära fler amuletter. Visst är blinget skönt, men den rena mängden får nästan Donkey Kong 64 att rodna.
Kartan är inte dålig nog för att du ska gå vilse heller. Du kan sätta ut egna ikoner, ja till och med ta skärmbilder och fästa vid varje område för att underlätta tillbakafärder. En annan bit jag uppskattade enormt var hur spelet ledsagar dig till Wak-wak-träden, där du kan spara, återfå hälsan och ändra amuletter/specialförmågor, via gyllne lövspår. Det är guld värt i obekanta områden! Dessvärre är de emellanåt rejält ojämnt utplacerade. Det är ofta ett dödsfall medför en hel del återbesök på upptrampade stigar – självklart med eventuella fiender tillbaks på sin post.
Världen på Qaf-berget är kanske den största jag någonsin varit med om i ett spel från den här genren. Den är uppbyggd så att det är ofta du kommer till ett vägskäl där det sällan eller aldrig är helt uppenbart vart du ska. Det sker lite för konsekvent och för ofta, och inte sällan i samband med detta så dör man och tvingas tillbaka till ett träd flera rum bort. Utforskningen känns alltså inte riktigt mödan värd förrän du väl har utökat hälsomätaren lite (eller bara har födgeni för handgemänget).
Swish, swoosh, boom
Om det är något som får en att vilja slåss i Prince of Persia: The Lost Crown så är det banne mig ljudeffekterna. Svingarna svider, pilarna viner, träffarna har en superhärlig tyngd; symbiosen mellan gameplay och ljud är absolut toppklass. Ljudeffekterna är dessutom minst lika viktiga som det visuella för att veta vad fiender (och framför allt bossar) tar sig till.
Musiken är ett samarbete mellan iranska Mentrix och Gareth Coker (Ori and the Will of the Wisp). Det är mer film än vad det är spel, vill jag påstå. De episka bitarna i varje bossfight är en höjdpunkt, men de kommer inte motivera mig att ta ormen vid huggtänderna allena. På samma sätt är det med den lugnare musiken; den ger stämning riktigt, riktigt bra, med korrekt etnisk klang som går superbt ihop med miljöerna. Den är dock förgänglig; borta så snart bilden lämnat skärmen. Å andra sidan kan samtliga Prince of Persia-soundtrack sammanfattas med de orden, vilket är ett omdöme så gott som något.
Prestanda
Versionen som recenseras är den till Nintendo Switch, vilket så klart medför brasklappar. Väl i strid är det sällan Prince of Persia: The Lost Crown tappar bilduppdatering, men det händer. Switchen går också rätt varm efter längre sessioner, trots att titeln inte ser särskilt grafiskt taxerande ut. Det är därför också riktigt drygt att laddningsskärmarna är så frekventa, inte minst med tanke på kartans storlek.
Några större buggar stötte dock inte undertecknad på. Ett träningsuppdrag krävde en omstart, efter rekommendation av nätet, och fungerade sedan. En resa utanför banans räckvidd blev det, men jag kastades snabbt tillbaks till senaste fasta mark jag lämnade. Kameran lattjade loss en handfull gånger och gjorde mig orolig för ett sidouppdrag (självklart finns där sådana!), men inget spelbräckande i sikte – så här långt.
Jag är inte klar med Prince of Persia: The Lost Crown. I skrivande stund passerade jag just 50 %, vilket verkar vara något slags aggregerad poäng mellan föremål samlade, uppgraderingar köpta och förmågor upplåsta. Men efter den här prövningen behöver jag semester. Sargon och de andra odödliga driver hårt med en, och det var länge sedan jag kände mig så här gammal i spelsammanhang. Prince of Persia: The Lost Crown är förbaskat bra, och jag önskar att jag var bättre på det.
Prince of Persia: The Lost Crown släpptes den 18 januari på Nintendo Switch (testad version), PlayStation 4–5, Xbox One/Series X|S samt PC (Ubisoft Store, Epic Game Store). Den rekommenderade prislappen är 529 kronor (digitalt; fysiskt finns från 449 kronor beroende på plattform och återförsäljare). Denna recension är möjlig tack vare en recensionskod.
