Raid: WW2 Recension

Återigen är det dags att dra på sig kängorna och bege sig ut i stridens hetta under ett brinnande världskrig. Den här gången står stötar och sabotage överst på menyn. Allt serverat under kulregn, explosioner och snabba cash. Låter det häftigt? Det är det inte!

Payday 2 var en värdig uppföljare när spelet släpptes 2013 inom den nästintill obefintliga heist-genren. Upplägget gick ut på att fyra spelare i rollen som bankrånare skulle slå till mot en bank, stjäla stålarna och undkomma så snabbt som möjligt. Den vinnande strategin var planering och minutiös kommunikation spelarna sinsemellan för en lyckad stöt. Ända sedan dess har det varit tyst på den fronten om man bortser från heist-inslagen i GTA V.

Nu har den här spelkategorin återkommit med Raid: WW2 som tidigare utgivits till PC av den kroatiska studion Lion Game Lion. En delikat detalj är att byrån har ett partnerskap med vår svenska storfräsare Starbreeze.

Kortfattat utspelar sig handlingen i ett tyskt ockuperat Europa där fyra krigsfångar får uppdraget att stoppa Hitlers krigsmaskin genom att sabotera så mycket som möjligt. Belöningen utdelas i form av guld som kan användas för att uppgradera arsenalen.

Ett enda stort haveri med buggar bakom varje hörn

När spelet börjar visar en filmsnutt John Cleese som bekymrat berättar om nazisternas framgångar på den krigshärjade kontinenten. En död tysk officer som valsas runt av en medhjälpare ska uppenbarligen symbolisera humorn, en ambition som inte lyckas speciellt väl. När monologen är över  slängs spelaren direkt in i hetluften med några få instruktioner. En källare blir din bas för alla vidare operationer och all utrustning. Det enda du behöver tänka på är att springa, krypa, byta vapen, ladda om och skjuta. Första uppgiften är att spränga en bro järnvägsbro. Det dröjer inte länge innan tyskarna bokstavligen väller in i stora klungor och skjuter för allt vad kjoltygen håller.

Mina kompisar täcker mig när jag avancerar fram längs slätterna samtidigt som kulsprutepistolen hålls i ständig beredskap. Några sekunder senare får jag kontakt och fyrar av mitt vapen i korta skurar. Realismen i skjutandet finns när vapnet stegrar sig av rekylen och inte träffar på ett avstånd som mekaniken är gjord för. Tempot är snabbt och deluppgifterna måste bockas av fort för att inte spelsessionen ska sluta i game over. Banorna är förutsägbart linjära, trånga och ger ett sterilt intryck när jag sätter mina stövlar på marken. Inget ger sker av att det råder ett fullskaligt krig, bortsett från diverse rasmassor från något bombardemang.

Under ett uppdrag för att stjäla lite guld. Skjut dig fram – det är allt du behöver tänka på.

Men exakt där tar det roliga slut innan haveriet tar över helt. Det som började smått intressant försvinner rakt ut snålblåsten med det infantilt korkade upplägget. Tyskarna är så fruktansvärt dumma i sin iver att skjutas ned att man knappt kan tro hur sjutton de lyckades erövra hela Europa. När de rusar fram springer de i princip rakt i plytet på mig utan minsta ansats till offensivt tänkande som anstår en utbildad soldat. Var jag än går och hur jag än gömmer mig blir jag beskjuten. Det känns som jag befinner mig i en boxningsmatch där motståndaren knappt låter mig andas innan nästa slag utdelas. Det är här jag märker att spelet uppenbarligen har problem och att detta problem stjäl allt utrymme. Det vill förnedra mig och på bästa utdragna vis.

Anstormningen är så massiv att jag i slutändan reduceras till en maskin som repetitivt skjuter allt som rör sig, plockar upp ammunition, laddar om och upprepar samma procedur om och om igen. Uppgifterna försvinner i mängden, blir liksom inte viktiga eller fyller någon mening vid sidan av skjutandet.  Animationerna är hämtade från millennieskiftet och likaså gäller den hiskeligt fula grafiken, tagen från ett valfritt Playstation 2-spel. Livmätaren är i princip obegränsad. Skulle jag råka ta skada är det bara att fylla på den med ett knapptryck och fortsätta kötta på som ingenting hade hänt.

Bundsförvanter att gråta över – men vara kulmagneter funkar fint

Mina AI-botar till lagkamrater är inte mycket att hurra för. Tre stycken till förfogande har jag i en salig röra. En är britt, den andra är ryss och den tredje är en avhoppad tysk. Alla har gemensamt att de saknar personlighet och mest slängdes ihop i förbifarten när utvecklingsteamet tydligen hade ont om tid. Glömde jag nämnda att det är totalt hjärndöda? De är de. Verkligen.

De klarar att skjuta tillbaka och ställa upp med läkarvård när övermakten blir överväldigande men efter det tar det stopp. Likt en gråhaltig blaffa klumpar de ihop sig och suger upp kulorna som viner från alla håll. Det är nog så tacksamt när man själv kämpar med att hålla näsan ovanför blyregnet. Hack i häl följer dessa käcka herrar och ställer sig på de mest olämpliga ställen, det vill säga framför mig eller mitt i smeten när helvetet brakar löst. Som komplement finns en ordermeny där jag ge befäl hur botarna ska agera i strid. Tyvärr var responsen obefintlig när orderna delades ut så jag fick vackert nöja mig med eldgivning för att överhuvudtaget klara uppdraget.

Så här ser ett slagfält ut. Du mot en 1 miljon tyskar från alla håll. Det blir snabbt tråkigt kan jag lova.

Att jag sen konstant får höra ett och ett annat klämkäckt stridstjut/skämt från mina puckade machogubbar gör knappast saken bättre. Vem som skrev manuset till replikerna vill jag helst inte tänka på. Det märks att Raid: WW2 är byggt för mänsklig interaktion online när samarbetsläget kommer på tal. Av att döma kommentarsfältet från nedladdningstjänsten Steam verkar inte entusiasmen kring spelet vara på topp. Jag förstår kritikerna. Bataljerna på multiplayerfronten är en aning roligare och bättre men fortfarande syns bristerna i exempelvis form av uppgraderingssystemet som inte ger den känsla av utveckling som ett ”normalt” FPS-spel ska ha. Varför måste ett visst vapen användas X antal gånger innan det kan uppgraderas?

Ett spel att slänga i papperskorgen

Raid: WW2 är en besvikelse på alla tänkbara plan. Nej förresten, det är snarare en katastrof på samtliga plan. Ingenting tycks fungera i den här trafikolyckan. Presentationen och handlingen är tråkig och totalt ointressant, karaktärerna fjantiga, grafiken gräsligt ful, AI:n obefintlig och designen horribel. Upplägget att skjuta sig igenom tyskar i all oändlighet blir otroligt repetitivt och dödar snabbt den lilla spelglädje som överhuvudtaget återstår när kallduschen blivit ett faktum. Det märks att Raid: WW2 är en slarvigare variant av Payday 2, utan själ, hjärta eller hjärna.

Det är obegripligt att sådana här spel släpps år 2017. Minst lika obegripligt att Starbreeze står som utgivare för den här soppan. Hur en ansedd och välrenommerad spelstudio kunde släppa igenom den här kroatiska smörjan är för mig en total gåta. För den som söker ett genomarbetat krigsspel uppmanar jag hellre läsaren att hålla ögonen på det kommande Call of Duty: WW2. Där finns ambitioner värda att spendera tid på men absolut inte i Raid: WW2 som mer än nog förtjänar skamstämpeln när spelåret snart ska sammanfattas.

Läs mer om vår betygsskala >>

0 Delningar
Summering
Raid: WW2 bygger på en lovande premiss men programmeringen och strukturen gör spelet till stora delar ospelbart. Det är slarvigt sammansatt och bristerna märks omgående när presentation är färdig. Vapenljuden är ett litet plus som dock ej kompenserar för resten av helheten som faller platt av sin egen skralande bärkraft. Att undvika haveriet rekommenderas varmt!
3
Undvik
Hösten 1993 introducerades jag till spelvärlden med ett SNES och Super Mario World. Sedan dess har konsolerna och spelen rullat på genom åren. När jag inte spelnördar arbetar jag som lärare och tränar på gym. Anser att Resident Evil 2, Super Mario 64 och The Legend of Zelda: Ocarina of Time är de bästa spel som gjorts.

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.