En sak ska nämnas innan jag skriver något annat; om du inte har ett tålamod så kommer du vilja mörda din hjälpreda, den käre Thomas Clark Duncan som guidar dig genom alla inledande tutorials och det med den tjatigaste stämman någonsin. Väntar du för länge i valfri meny så påpekar han gärna att tid är pengar och andra små ”vitsar”. Dock blir det lite mindre tjat efter ett tag vilket är rätt så skönt.
När Railway Empire väl tar fart så är det riktigt roligt att sitta och planera alla rutter som tågen ska ta. I kampanjläget så får du följa historien från Amerikanska Inbördeskriget och framåt tills tåget blivit en mer etablerat del av landskapet. Du får olika utmaningar längs vägen och det är en bra inlärningskurva fram till de lite tuffare (pun intended) uppdragen. Efter att kampanjen är över känner jag mig mer än redo att gå tillbaka och försöka mig alla småuppdrag igen samt att ta mig an de extra scenarior som väntade.
Något jag gillar skarpt är att spelet höjer svårigheten på ett bra sätt, med små steg hela vägen. Du måste verkligen fnula på hur du ska planera dina rutter för att det ska bli ekonomisk gångbart och samtidigt erbjuda bättre alternativ än dina motståndare. Det finns även en del historiska begränsningar som fungerar som ytterligare ett sätt att höja svårigheten efter att du blivit varm i lokförarkläderna.
Det är en helt ok lång kampanj också, värt att nämna!
Det som däremot inte fungerar så smidigt är vissa smådetaljer som kan krångla till bygget för dig. Ett exempel för detta är när du ska bygga en räls som korsar en annan. Spelet verkar inte alltid vilja samarbeta vid dessa tillfällen och jag får många gånger utarbeta andra sätt för att lösa detta. Spelets ”Free Mode” är också aningen tråkigare då du inte har någon riktig begränsning i hur eller vad du kan bygga. Det blir mest ett test i att se hur långt du kan bygga en sammanhållen bana med räls.
Idylliska Transportsträckor
En sak jag uppskattar är att mycket av Railway Empire ses genom en kraftigt utzoomad översikt. Du har alltid koll på exakt var alla rälsen går och vilka städer som behöver vad. Du kan ändra om i princip hur du vill efter behov. Det går också smidigt att zooma in en bra bit och detaljgranska vad som försiggår på marknivå. Det går också bra att hoppa in i ett tåg och åka med, om lusten skulle falla på.
Det märks att Gaming Mind Studios lagt ner rätt så mycket tid på att återge det vackra landskap som folket fick uppleva på den gamla goda tiden. Varje gång jag zoomar ner för att fixa med något så stannar jag gärna kvar en liten stund och tittar på hur alla människor och djur beter sig. Snyggt återgivet perrongbeteende är något som jag uppskattar, allt för att höja inlevelsen.
Det som också känns rätt skönt är att jag som spelare inte behöver bry mig om huruvida tågen krockar eller annat trist planerande. AI:n är tillräckligt med i matchen utan att jag behöver blanda mig i för mycket. Det kan ibland kännas som en nödvändighet då menyerna istället tar upp en del tid och blir lite mer komplicerade ju längre fram du kommer.
Som spelare måste du måste även ha koll på att det finns tillräckligt med förnödenheter längs vägen för att köra långa sträckor och att alla signaler och torn funkar som de ska. Det blir lätt en hel del att pilla med i menyerna. Vissa moment kan ta lite lång tid, å andra sidan är jag inte van vid den här typen av spel, så det beror kanske mest på spelaren. Musiken är också något som jag snabbt stängde av och ersatte med egen. Den känns lite väl tråkigt och så blev för mycket ”samma sak” efter ett tag.
Menyerna imponerar inte så mycket, dock lär man sig tackla dem efter ett tag
Det är också lite tråkigt att historien används lite som man känt för. Det här skulle ha kunnat vara ett perfekt spel för att återge lite av en ganska viktig del av den amerikanska tåghistorien, så det är lite märkligt att det inte satsats lite mer på den historiska aspekten.
Öppna landskap och metalliska ljudgångar
Railway Empire är ett rätt så bra spel för den som inte är helt invigd i simulatorer men som skulle vilja ge det en chans. Det känns lätt att komma in i och trots en del lite långsammare partier så har jag inte känt att jag tröttnat på det. I själva verket tror jag att det är ett perfekt spel att plocka upp vid lite olika tillfällen och spela lite när du känner för att inte göra något allt för komplicerat utan mer vill ha något som får hjärnan att tänka i andra banor. Ett perfekt slöeftermiddagspel, skulle jag säga!
Nästa stopp: att bygga en armé! Nej vänta… Snyggt är det i alla fall!
