Varvat har hängt efter Recompile sedan spelet utannonserades på E3 2019, för lite mer än två år sedan. Under Gamescom samma år fick undertecknad stifta nära bekantskap med en demo som lämnade en rejäl mersmak i munnen. Nu släpptes Recompile till slut för (i skrivande stund) tre veckor sedan, men fanfaren uteblev. Efter åtta timmar och en komplett sparfil förstår jag lite varför.
Into the Mainframe
I Recompile spelar du som ett slags insticksprogram. Din uppgift är att infiltrera en mycket gammal dator och oskadliggöra samt starta om dess AI. Programmet ser lite vagt ut som en människa som du kontrollerar ur ett tredjepersonsperspektiv. I sak är Recompile ett plattformsspel i 3D med fokus på utforskande och att tillskansa sig nya färdigheter för att nå fler områden. Dessa färdigheter är allt från hopp- och teleportförmågor till rena vapen. För Recompile handlar inte bara om att utforska, utan även om att oskadliggöra hot. Du låser väldigt snart efter uppstarten upp ditt första vapen. Vapnen aktiveras med vänster avtryckare, vilket för kameran bakom avatarens högeraxel och tar fram ett hårkors.
Förutom att leta efter nya förmågor finns även små minnesfragment utspridda över spelets många rum. Dessa minnen ger dig en inblick i vad som hänt med datorn och varför den befinner sig där den är. Det är i dessa textstycken majoriteten av berättelsen utspelar sig, och de är en riktigt bra inkastare till spelets universum.
Med beskrivningen ovan är det lätt att säga: Recompile är ett metroidvania-spel. Exempel på denna genre i 3D är inte särskilt vanliga, och spelet får en rejäl uppförsbacke av att obönhörligen jämföras med mästerverk som Metroid Prime.
Ojämnt finlir
Den tolkning Phi Games har gjort av en dators innanmäte, cyberrymden om man så vill, är full av mörker och mättade neonfärger i blommande effekter. Skillnaden mellan de två hjälper verkligen att sälja spelvärlden och berättelsen den försöker förtälja. Till det har dessutom ett kusligt soundtrack komponerats, fullmatat med maskinaktiga ljud lika ihåliga och kalla som spelets miljöer. Det är inget du vill lyssna på utanför spelet, men gifter sig väldigt väl med omgivningen och spelets stämning.
Trots lovord går det dock inte att bortse från hur detaljfattig hela miljön kan te sig emellanåt. En del är mer polerat än 2019 års demo, men en lika stor del känns mindre inspirerat än så. Den värsta synden av dessa är bossarna. Recompile har en knapp handfull bossar, och de är alla rejäla livätare. Alla kan radera dig på ett slag (särskilt vid direktkontakt) och fullkomligen älskar att försöka kramas. Att besegra dem som det är tänkt kommer att ställa stora krav på spelarens förmåga. Eller så kan du göra som undertecknad och hitta diverse fega strategier för att leda dig till framgång. Med tanke på vissa av de förmågor Recompile ger dig (hacking och slow motion, någon?) finns här nog inte mycket i spelet att betrakta som rent fusk.
Obligatorisk referens.
För att vara ett plattformsspel känns Recompile något mer som ett Bubsy 3D och något mindre som ett Banjo-Kazooie. Med andra ord så är plattformshoppandet inte riktigt så precist som det borde. Spelet väger upp för detta med flera uppgraderingar under sin senare halva, men en del passager är prövande – och det är inte i positiv bemärkelse.
En del som förvånade mig med pusslen i Recompile var att man delvis har frångått de logiska pusslen från demot. Nu är det betydligt fler av typen ”förstör fienden och aktivera brytare snabbt” eller ”aktivera brytare i rätt ordning”. Jag är själv vansinnigt dålig på logiska pussel, men tycker att de hade en mer självklar plats i spelet än ren ”brute force”. En i sammanhanget intressant anekdot är att jag fram till slutet av spelet helt lyckades missa en vapenuppgradering, trots att den uppenbarade sig efter ett sådant pussel. Det säger en hel del om att vapnens roller trots det nämnt ovan inte ens är så stor.
Avslut
Recompile är kort. Undertecknad klarade spelet på lite mer än sex timmar och spenderade ytterligare två med att hitta alla minnesfragment och lattja rundor med spelets starkaste förmågor. Beroende på din minnessamling kan du få ett av totalt fem olika slut. Här känns det dock som att författarna drar ut på det hela; den enda rena blessyren såvitt författarskapet anbelangar.
Under min tid med Recompile upplevde jag en blandning av wow-faktorer och huvudvärk. Vågen är perfekt balanserad däremellan och ger ett betyg därefter.
Recompile släpptes den 19 augusti på PC (via Steam), PlayStation 5 och Xbox Series X. Priset är cirka 200 kronor. Denna recension är möjlig tack vare en recensionskod.
