När jag tog på mig uppgiften att recensera Relicta hade jag noll förväntningar. Med enbart en trailer i bagaget startade jag upp spelet och väntade mig i bästa fall en Portal-kopia. Det är så härligt att ha fel om spel ibland. Relicta är ett intelligent spel som har väldesignade pussel, snygga miljöer och en stark berättelse. Jag blev så in i bomben överraskad av spelet att jag är beredd att nominera det till årets bästa pusselspel.
Relicta är ett indiespel utvecklat av spanska Mighty Polygon och utgivet av Ravenscourt och Koch Media. Det är tillgängligt på Steam, Playstation 4 och Xbox One och kostar runt 199 SEK. Det tar upp mellan nio och tolv GB och har en speltid på cirka åtta timmar beroende på spelstil.
Den här recensionen är baserad på Playstation 4-versionen.
Relicta – övergiven och funnen
Relicta är ett pusselspel ur förstapersonsperspektivet vars centrala spelmekanik är manipulationen av gravitation och magnetism. Du axlar rollen som fysikern Patel och ska genom en rad fysikpussel avtäcka de hemligheter som ruvar på månbasen Chandra och rädda dotterns liv.
Spelet tar plats på en högteknologisk bas på månen där flera av dess kratrar blivit terraformade under skyddande kupoler. Mellan pussel förtäljs en rik historia genom dialoger, textmeddelanden och dokument utspridda på basen. Tempot är välavvägt och miljöerna varierade till takt av allt mer komplexa pussel.
Relicta är en böjning på det latinska ordet ’övergiven’ och även namnet på ett främmande föremål på månen. Relicta är kärnan i spelets mysterium och ämnet som gör teknologierna på månbasen möjliga. Men av alla ting är föremålet det som är minst intressant. Istället är det pusslet framför dig, eller den stundvis ostiga och hjärtevärmande dialogen som briljerar.
Pussel i kubik
Majoriteten av din tid i Relicta spenderas med att flytta lådor. Det låter inte vidare spännande. Men dessa lådor går att manipulera. Genom att ladda lådorna med magnetism och fiffla med dess gravitation använder du kuberna för att genomför en serie pussel. Detta börjar enkelt med att få lådan att dra sig till en motpol eller bli skjutsad av samma polaritet. Det dröjer dock inte länge förrän fler element blir applicerade på denna grundfunktion.
Sakta men säkert blir du introducerad för diverse hinder och funktioner som ger den grundläggande mekaniken fler lager. Barriärer som spärrar antingen dig eller lådorna, apparater som teleporterar lådor och robotar som neutraliserar magnetismen i lådorna är bara några av de olägenheter du får hantera. Innan du vet ordet av det använder du en gravitationslös låda för att sväva över terräng, aktivera knappar i andra rum eller nystar upp till synes omöjliga problem.
Det absolut bästa med Relicta är hur jämn inlärningskurvan är. Varje bana introducerar blygsamt en ny mekanik till mixen och låter dig öva det pedagogiskt innan det skruvar upp svårigheten. På banan efteråt får du något nytt att hantera och på samma sätt fortsätter hela spelet ändå upp mot slutet då allt du lärt dig sätts på prov. Den här metodiken gör att du under större delen av spelet känner dig smart när du knäcker ett pussel. Tillfredsställelsen när du ser en pusselsekvens uppenbarar sig för ditt inre öga är som att injicera olagliga substanser. Och att sedan se pusselbitarna falla på plats exakt så som du föreställt det är inget annat än hjärnorgasm.
Ett plus i kanten är framställningen av alla olika hinder i pusslen. Barriärer och ledningar är tydligt markerade med färgkoder. Detta gör det väldigt enkelt att på håll identifiera och förstå en blockad, eller följa ledningar till dess anslutna brytare, utan att behöva felsöka. Dessutom är inget pussel till min kännedom buggat och det finns alltid en felsäkring som gör det lätt för dig att börja om ifall något skulle gå fel. Tyvärr finns det i skrivande stund någon inställning för färgblinda som skulle kunna få det svårt att särskilja färgkoderna.
Spänning i tomheten
Relicta är ett storytungt spel som mellan pussel berättar en bekant historia i science fiction-miljö. Du spelar som Angelica Patel, en framgångsrik fysiker som när allt skiter sig på månen kämpar för att rädda sin vän Laia och dotter Kira. Kunnig, rolig och med skinn på näsan är Patel en karaktär som du gradvis gillar mer och mer. Medan väninnan och godtyckliga kärleksintresset Laia utmanar Patel är Kira motvikten som får henne att visa sitt starka föräldraskap. Skådespelet är inte berättigat en Oscar men engagerar dig bortom pusslen. Tyvärr har Relicta vissa problem med att förankra berättelsen i miljöerna.
Spelet växlar mellan testområden ute i månens påtvingade terraformering och sterila faciliteter i stål och glas. De är enorma områden som är helt befriade från levande människor. All kontakt sker via meddelanden och röstsamtal då alla andra av händelse alltid är ifrån varandra. Detta är troligtvis en teknisk och ekonomisk nödvändighet för spelstudion på sex personer, då ansiktsanimationer är en kostsam del av spelutveckling vi många gånger tar för givet. Men det ursäktar inte det faktum att omgivningarna i Relicta är spöklika. Till skillnad från spel som Gone Home, Everybody’s Gone to the Rapture och The Town of Light som använder det här till sin fördel, skadar tomheten istället Relicta. Stunderna när du tar dig mellan pussel är de mest tråkiga ögonblicken i spelet. Det här blir inte bättre av att anläggningarna på månen är stora och ber om att bli utforskade.
Ett suveränt pusselspel till trots
Efter att ha absorberat Relicta känner jag att bristerna i miljöer är överkomliga. Den mästerligt förklädda pedagogiken och de varierade pusslen som ständigt belönar ditt logiska tänkande är inget annat än sensationellt. Utvecklarna på Mighty Polygon har sannerligen gjort ett bra hantverk med utmaningarna i Relicta och förtjänar en stående eloge. Och du som älskar att förlora dig i ett bra pusselspel gör dig själv en tjänst genom att spela det.
