Raw Fury är en liten indie-utgivare (medveten självmotsägelse) med en hälsosam katalog av spel i varierande storlekar, genrer och ambitioner. Sable är deras senaste släppta alster, och det är en liten tvåmannastudio från London, Shedworks, som utvecklat det. Med sin minimalistiskt cel-shadade grafik och stora, öppna (och fria!) värld drar det i precis rätt trådar för att locka till sig uppmärksamhet. Tyvärr infriar det inte riktigt alla löften.
För stora världar
Jag tillhör en typ av spelare som faktiskt verkar vara i viss minoritet: Jag anser att spelvärldar kan vara för stora. Blotta tanken på ett Elder Scrolls-spel ger mig lite lagom mycket äckel, och en titt på spelseriens kartor känslan av att jag redan är vilse. Visst är det inte omöjligt att uppskatta stora kartor, men den teoretiska gränsen tycks gå någonstans vid Shadow of the Colossus i storlek. Redan där har Sable en motgång; dess karta är stor. Inte på det där Skyrim/Breath of the Wild-oöverskådliga sättet, men tillräckligt för att få den där lätta svindeln jag nämnde innan. Tur då att spelet redan charmat mig med sin grafik, långt innan jag insett hur kartan ser ut.
På ytan gör Sable så mycket rätt. Dess visuella identitet går ut på att använda få färger för att besmycka Midden, det öde land som handlingen utspelar sig i. Tyvärr blir färgpaletten snabbt enformig när världen tar så lång tid att resa över, även om spelets dygnsrytm vill förmedla såväl kvällssol som gryningsljus och allt där emellan. Vid ett tillfälle gjorde den grönaktiga kvällsnyansen i spelet att jag rentutav började må illa. Tack och lov finns här en funktion för snabbresa, men de intressepunkter du kan åka till är få och avståenden mellan dem långa. Förbered dig på en rejäl färd på svävaren.
Det var en gång, och gången var sandad
I Sable spelar du som (vem annars?) Sable, ett barn av en nomadisk klan som reser runt i världen Midden. När ett barn blir vuxen i denna värld genomgår hon The Gliding. Detta är en rit som går ut på att anskaffa sig en sten som ger dig kraften att glida genom luften, bygga en egen svävare från vrakdelar runt om i världen samt uträtta sysslor åt vemhelst som behöver din hjälp. Och det där sistnämnda är en lång lista. En lista du kan ta dig an i vilken ordning du vill, men som ändå mest är glorifierade apportuppdrag. Sable har nämligen inget stridssystem, inget levelsystem och inga direkta fiender för dig att slåss mot. Så fort du befinner dig utanför bebyggelsen, är du till största del ensam.
Sable är alltså helt uppbyggt kring vandringslust och nyfikenhet på omnejden. Som sådant misslyckas det inte helt; här finns en gedigen landskapsarkitektur med sex distinkta områden. Här finns också en imponerande variation av visuella kännetecken och de är utplacerade med omsorg. Ändå finner jag det svårt att verkligen njuta av att resa runt i Midden. Enkelheten i grafiken bidrar en del till den upplevelsen, men den största boven är avsaknaden av hot och framgångskänslor. Här finns både estetiska och prestationsorienterade utrustningsdelar att samla på sig, men tyvärr är skillnaderna för det mesta små och tar rätt lång tid att anskaffa. Överlag får jag samma känsla av Sable som jag fick av Starlink, men njöt på grund av grafiken, ljudet och storyn betydligt mer av det spelet. Och ljudet …
När du kan höra tystnaden
Kanske är det avsaknaden av dramatik i Sable som gör det så tyst. Här händer inte så mycket, vare sig i ljudeffekter eller i musik. Den som finns här är en småmysig ambiens, likt väldigt många spel nuförtiden (Recompile och Foreclosed, för att ta några exempel). Jag vill säga att den får jobbet gjort, men i ärlighetens namn är den för sparsmakad och underanvänd. Tur att titellåten i varje fall är en välproducerad, mysig resa.
För ett spel som vill visa så mycket (och faktiskt gör det), är Sable ännu mer fixerat av sin egen berättelse – den som presenteras i spelets dialogrutor. Dessa bryter dock mot en av fiktionens mest grundläggande regler, nämligen den att visa snarare än att berätta. Detta lite pinsamma sätt att förmedla känslostämningar och karaktärshumör känns som ett svek mot allt Sable vill och försöker vara i övrigt.
Jag ska vara ärlig och säga att jag inte riktigt förstår syftet bakom Sable. Andra har berömt dess konstnärliga kvaliteter och genast gett en inbjudan till finrummet. Det är kanske för att fransmannen Jean ”Moebius” Giraud är dess främsta inspirationskälla. Eller så kanske det är för att tankarna direkt färdas mot Journey (ett något vassare spel). Kanske missförstår jag bara hela Sable; kanske är syftet med spelet att … hitta sig själv? I sådana fall verkar jag ha en del letande kvar att göra. Och listan på apportuppdrag börjar bli kort.
Sable släpptes den 23 september till PC (via Steam, Epic, GOG och Humble), Xbox One, Xbox Series X|S. Titeln är en del av Xbox Game Pass, men kan annars köpas för drygt 250 kronor. Denna recension är möjlig tack vare en recensionskod.
