För den mindre insnöade ser det här ut att vara ett spel som har 25-30 år på nacken minst, men för den inbitne torde det vara uppenbart att det är frågan om en modern produkt i lånade gamla paltor. Inte minst eftersom man kan misstänka att en gammal dator inte skulle orka med att hantera samma mängd data inom en rimlig tidsrymd. Är man inte så petig med såna detaljer är det en retrofest av sällan skådat slag som är en fröjd för både ögon och öron.
Här vankas det bossfight!
Jag kan inte påstå att jag har greppat storyn, men det verkar som någon har räddat världen från någon för länge sen och nu behöver det göras igen. Och nåt med potatisar. Väldigt viktigt med potatisarna. Spelaren får knåpa ihop en spelkaraktär med en hel drös egenskaper och så vidare, precis som på samma sätt som vi brukade göra förr när bordsrollspel bara kallades rollspel för det var den enda sorten som fanns i nån större utsträckning. I det stora hela klassisk fantasyparodi i ett spel som förutom ASCII-grafiken kanske mest påminner om NES-inkarnationerna av Final Fantasy, kombinerat med rollspel som Shadowgate – även det till NES (och säkert andra plattformar, minns inte just nu).
Förutom retrografik har man lagt mycket tid och kärlek på att knåpa ihop ett störstkönt retrosoundtrack, vilket för övrigt finns tillgängligt separat, med 80-talskänsla och action och fart och fläkt där det behövs. Som chiptunes-konnässör sticker det emellertid lite i öronen när flera av låtarna har inslag av ljud och samplingar med 16 bitar och kanske ännu mer. Är man inte fullt så insnöad så klarar det sig troligen utan anmärkning.
I spelets kringmaterial och informationssidor antyds en viss roguelike-tendens (Roguelikes är alltså spel som liknar Rogue – ett gammalt spel med ASCII-grafik, perspektiv uppifrån och dungeoncrawls. Jag började på en krönika, men den blev för lång, så vi tar det en annan gång) och att säga att jag gillar roguelikes är lite av en underdrift, exempelvis på det att jag har spelat på samma savefil i rogueliken Angband sen 1998, så jag hoppades på positiva överraskningar, men tyvärr måste sägas att bruket av ASCII-grafik samt dungeoncrawling, turordningsbaserad gameplay och permanent döda karaktärer är de enda egentliga likheterna.
Stridssystemet är den verkliga behållningen
Den centrala verksamheten i RPG-genren, särskilt när vi snackar fantasyparodi och retro, är förstås att ha ihjäl saker och få XP och loot. Och i SanctuaryRPG är det en fröjd. Till sitt förfogande har spelaren ett antal olika attacker, beroende på klass och level, som kan kombineras i sekvens för bästa effektivitet – och eftersom det inte finns några extraliv (om man inte absolut vill, men då blir looten sämre) är det lämpligt att vara effektiv, så beroende på fiendens egenskaper får man prova sig fram. I mångt och mycket påminner det om klassisk JRPG-strid, som i t.ex. Earthbound, Chrono Trigger eller äldsta sortens Final Fantasy, men utan att varje strid tar tusen år på grund av animationer och ljudeffekter. Det kan emellertid påpekas att det till slut känns lite enformigt att grinda monster för att stiga i graderna på ett så förståndigt sätt som möjligt för att slippa dö och behöva börja om.
Det är möjligt att det krävs lite specialintresse för att riktigt ryckas med i SanctuaryRPG men det är inte så nischat att bara jubelnördar har nån behållning av att spela spelet. Själv lägger jag det glatt till samlingen av spel utan grafik, där det pryder sin plats bredvid mästerverk som Angband och Dwarf Fortress.
