Jag låg med trasig rygg hemma hos föräldrarna efter en arbetsskada. Uppbullad med kuddar, citodon och annat smärtstillande godis hade jag extremt tråkigt med talkshows och repriser av komediserier. Min kusin och tillika barndomsvän och spelkamrat tyckte att jag borde spela ett spel som han blivit kär i. Jag visste att hans smak var speciell när det gällde spel och jag brukade vanligtvis fastna helt i dem. När han gled förbi med Shadow of the Colossus var jag inte beredd på vad jag skulle få uppleva. Det blev en av de starkaste spelupplevelserna ska skulle få och Team ICO, ledda av Fumito Ueda, skulle komma att bli en husgud för mig.
Fumito Ueda på mitt lilla altare, tillsammans med Hideo Kojima, en Metroidteckning från barndomen (i bild) och en hel bunt pärlplattor.
Det var en gång…
Spelet börjar med att vi får se Wander, spelets protagonist, rida på sin trogna häst Agro. Med sig har han en kvinna som offrats till gudarna. Hennes namn är Mono och (vad vi kan anta) en viktig person för Wander. Flickvän eller syster vet vi inte, men han är fast besluten på att lura döden och återuppliva henne. Allt han har att gå på är att det finns en plats, ett förbjudet land, där detta kan ske. Han har stulit ett heligt svärd från prästerna som sägs vara det enda som kan besegra de kolosser som bor i det förbjudna landet. Genom att fälla dem kan Mono komma tillbaka till honom.
Efter att ha nått det stora slottet som står i landets centrum lägger han ned Mono på Shrine of Worship. Efter att ha motat bort skuggvarelser med svärdet börjar en röst tala till Wander. Den presenterar sig som Dormin och verkar överraskad över att Wander har svärdet som kan dräpa kolosserna. Wander har hört i legender att Dormin kan återuppväcka de döda och har därför sökt sig till det föbjudna landet, även om detta innebär exil för honom. Dormin spekuleras vara baserad på den bibliska kungen Nimrod (läs det baklänges) som höggs upp i flera delar och spriddes. Dormin går med på detta om Wander kan krossa de sexton statyer som står uppradade i Shrine of Worship. Trots att Dormin varnar om att Wander kan komma att betala ett högt pris för att återuppväcka henne är Wander obrydd. Han ger sig ut på jakt efter kolosserna, tillsammans med Agro.
Uppföljaren som blev föregångaren
Storyn i Shadow of the Colossus är väldigt subtil och sparsmakad, men i PS4-versionen får vi mer dialog än tidigare. De kastar den inte i ansiktet på oss, utan förtydligar bara premissen för Wanders resa genom det förbjudna landet. Den är fortfarande densamma, med samma subtila narrativ. Spelet har en lika fantastisk som sparsmakad story, men den fyller sin funktion alldeles utmärkt. Med en stilla atmosfär är det återhållsamma berättandet perfekt för spelets känsla och ger oss mer av själva upplevelsen som landet och dess gigantiska invånare erbjuder.
När du väl når slutet av spelet uppdagas nya intressanta saker. För er som vill få en komplett upplevelse av spelets berättelse rekommenderas det varmt att spela den inofficiella uppföljaren Ico. Finns till PS2 och PS3. Seså – skaffa det och få damm i ögonen av den hjärtbristande berättelsen!
Hur du gör en remake på rätt sätt
Originalspelet till Playstation 2 hade en del brister, men många av de småsaker en kan haka upp sig på var en del av spelupplevelsen. Fumito Ueda, spelets skapare, har sagt att han vill att kontrollen över Wander ska kännas verklig. Han ska halka, snubbla, tappa balansen och kämpa för att få fotfäste på kolosserna. Detta kan, i en modern spelkultur där tempo har blivit en viktig beståndsdel, vara något negativt. Detta till trots känns spänningen minst lika intensivt och de långsamma jättarna bidrar till en utdragen och spännande kamp när du möter dem. Agro, Wanders häst, har även designats för att ha sitt eget liv. Den kommer inte springa över kanter och kan tvärnita om den måste hoppa utan rätt ansats. Den kan dra lite hit och dit och känns som en individ, inte bara ett fordon för spelaren.
Bluepoint Games, studion ansvariga för remaken, har gjort ett fantastiskt jobb när det kommer till att återskapa Shadow of the Colossus på Playstation 4. Det är inte bara en tribut till originalet, men de har byggt spelet helt utifrån det. Med nya grafiska tillgångar har de lyckats göra en remake som får deras tidigare version till Playstation 3 att skämmas. Detta är precis samma spelupplevelse som originalet gav oss, men med vissa förbättringar. Kontrollen känns mer responsiv och tight och trots sitt märkliga knappschema är det lätt att komma in i det. Vill du ändra uppsättningen på knapparna kan du göra det.
Utöver de vanliga finesserna har vi även fått ett fotoläge. Genom att trycka ner på styrkorset pausar du spelet och får chansen att ta ett foto. Möjligheterna är många och du kan ändra färgfilter, ljus, kontrast, exponering, med mera. Det är gott om alternativ och mer än lovligt passande i ett spel där allt är fotogeniskt och vackert.
Ett sällsynt upplevelse
Shadow of the Colossus är Team ICOs andra spel. Tillsammans med Ico och det senaste The Last Guardian har de skapat världar som inte riktigt påminner om något vi sett förr. Det beror till stor del på att de inte försökt efterlikna andra spel och låtit den egna inspirationen stå för penseldragen. I Shadow of the Colossus får vi ta del av det på ett väldigt speciellt sätt. I en värld som är nästintill tom letar vi efter de kolosser som måste besegras. De är dessutom de enda fienderna i spelet. Sexton stycken enorma varelser som är tydliga undantag till den sällsamma och ensamma regel som är den isolerade tomheten. När vi rider runt i det tysta landskapet kan vi se en och annan ödla eller fågel, men det är inte mycket mer än det. Och det är underbart.
Gaius, den mest ikoniska av de sexton kolosserna och den första att ge dig allvarlig svindel.
