Shadow of the Ninja – Reborn är en regelrätt remake av NES-spelet Blue Shadow. Spelet bär dock titeln Shadow of the Ninja i Nordamerika och Yami no Shigotonin Kage i Japan. Och av de tre får nog erkännas att Shadow of the Ninja är det klart starkast insäljande.*
Utvecklarna bakom Shadow of the Ninja är inga mindre än Natsume, i dag NatsumeAtari i konsolideringens tecken. Denna remake roddas dock om av Tengo Project, som visat vad de går för med The Ninja Saviors: Return of the Warriors och Pocky & Rocky Reshrined. Förutom en REdig ordvits i titeln har de även gemensamt att vara riktigt bra nyversioner. Det är så man snarare vill kalla dem reimaginings, ”om-versioner”. Men himmel och pannkaka vad även sådana kan få en att inse hur frustrerande viss speldesign är!
*’Skuggarbetarna Kage’ är en oromantisk översättning.
På med ninjapyjamasen…
Tänka sig att Blue Shadow faktiskt är ett av rätt få NES-spel jag äger. Jag har dessutom klarat det ett par gånger och gillar det rätt skarpt. Tempot är tajt, bandesignen grym, musik och grafik ypperliga för konsolen, och det hela kontrollerar överlag riktigt bra. Så döm om min förvåning när Shadow of the Ninja – Reborn innebär tjogvis mer frustration än dess förfader.
Till en början märks inte skillnaderna så värst mycket. Klart att grafik och musik fått sig ett rejält lyft, men det ska fortfarande likna ett spel från samma årtionde, alltså 1990-talet. Det ser ut som en ambitiös PlayStation- eller Saturn-titel, men har ett betydligt modernare soundtrack bestående av omarbetade rockremixer av originalsoundtracken. Faktum med att ljud och grafik verkligen är värdiga en kocks stereotypiska kyss. Det är någon gång kring tredje banan man kommer ihåg att originalet inte är så jäkla lätt.
…och hårdhandskarna
Shadow of the Ninja – Reborn är som så många andra ninjaspel från NES-tiden en actionplattformare. Det går att jämföra med spel som Teenage Mutant Ninja Turtles och, så klart, Ninja Gaiden-trilogin (ni vet, HERO Turtles och SHADOW WARRIORS för oss bräckliga européer). Den största skillnaden är att mycket i Shadow of the Ninja (och dess remake) är byggt kring diagonala kommandon – något synnerligen ovanligt på den här tiden. Din främsta vän är svärdet, men du har även en kusarigama (kedjevapen) som kan slå i åtta olika riktningar.
Förutom svärd och kedja kan du plocka på dig en uppsjö uppgraderingar. Där originalet hade enstaka och inte lät dig byta mellan dem utan att den nya ersatte den gamla, har Shadow of the Ninja – Reborn över 50 olika föremål, varav du kan bära sju samtidigt. Låter det mycket? Det är det, men mest på grund av den gudsförgätna kontrollen!
Tappa kontrollen
Att växla mellan föremålen är bara en av kontrollens tillkortakommanden. Detta gör du genom att hålla inne R-knappen (RB) och gå genom listan med ikoner med vänster- och höger-knapparna – samma knappar du rör din karaktär med. Det innebär alltså att du måste stå stilla när du skiftar vapen, vilket omöjliggör en hel del användarvänliga (och mycket stilfulla) manövrar.
Värre än vapenväxling är dock hur greppmekanismen är funtad! Hänger du i en kant du kan dra dig upp för, gör du det med ↑+HOPP. Hänger du däremot under en plattform så SLÄPPER du den med ↓+HOPP. Det vore inte så illa om inte samma kommando användes för att sväva. Det innebär löjligt ofta att du tror du har missat ett hopp och din chans att ta grepp om en plattform, så du trycker ↓ + HOPP för att börja sväva och ramlar då obönhörligen till din död i stället. Detta är utan tvekan det jag förlorat absolut mest energi på, såväl i som utanför spelet. Och det vore så enkelt att lösa. Yoshi, Banjo och Klonoa har alla löst det genom att du klickar igen på hoppknappen när du befinner dig i luften. Eller nåja, Klonoa kan också trigga flaxandet genom att hålla inne hoppknappen. Det är det enda negativa jag har att säga om det spelet – men nu frångår jag ämnet.
Frustrationer åsido
Okej, så jag kan absolut lära mig leva med att Shadow of the Ninja – Reborn har lite mindre förlåtande kontroller än sitt original. Det är avigt som fasen att frångå ett muskelminne som en hel genre ingjutit i en sedan barnsben, men det är möjligt, om än med mycket möda och stort besvär. När blodtrycket väl stabiliserat sig kvarstår dock ett spel jag har precis lika kul med som jag hade med originalet. Det är samma sak, men ändå lite annorlunda. Banorna känns lika, men har fler skillnader än bara grafiken (här är till exempel tillagt en helt ny!). De nya vapnen är roliga att utforska, även om en stor del är lika bisarra som värdelösa. Det roligaste är dock att försöka få med dem hela vägen till slutet av banan utan att dö. Då låser du upp dem i spelets affär, där du kan köpa dem inför varje enskild runda genom spelet.
Det känns inte som Shadow of the Ninja – Reborn bjuder på många nyheter, men det gör det. Man har verkligen hottat upp det som redan finns här. Det innebär som nämnt en hel extra bana, två svårighetsgrader, ett Time Attack-läge samt samlandet av alla uppgraderingar. Ett ypperligt omspelningsvärde som bara späs på av tvåspelarläget (som har stöd för Remote Play Together på Steam!) och 15 Prestationsmedaljer. De sistnämnda är tyvärr lite tråkigt grundläggande, men de svåraste kommer garanterat hålla dig underhållen (och frustrerad!) ett bra tag.
Shadow of the Ninja – Reborn släpptes den 29 augusti på PC (Via Steam – testad version), PlayStation 4–5, Xbox Series X samt Nintendo Switch. Prislappen är cirka 20 € (220 kr.). Konsolerna har två fysiska utgåvor i samarbete med ININ och Strictly Limited Games: Limited Edition för 30 € och Collector’s Edition för 70 €. Denna recension är möjlig tack vare en recensionkod.
