Shadowverse och jag har en lång historia tillsammans. Vi möttes för fem år sedan på Steam då jag äntligen tog mig modet och gjorde slut med ett annat online-kortspel. För mycket RNG och pay-to-win blev till sist droppen för mig.
Jag minns inte riktigt hur jag hittade Shadowverse , men jag tror att det var dess anime-estetik som gjorde så att det stack ut mer jämfört med sina dåvarande konkurrenter Faera och Gwent.
Shadowverse spelas ungefär på samma sätt som Hearthstone, som spelas ungefär på samma sätt som Magic: The Gathering, men för säkerhets skull kommer jag gå igenom lite regler längre fram i texten. Av de två tidigare spelen lutar Shadowverse mer åt Magic: The Gathering än Hearthstone vilket inte är konstigt eftersom delar av spelutvecklarteamet Cygames är proffsspelare i det klassiska kortspelet.
Men den här recensionen är inte om Shadowverse, utan om Shadowverse: Champion’s Battle.
Shadowverse: Champion’s Battle är en konsolversion av det jättepopulära online-kortspelet som jag hittade för fem år sedan. I grunden är det samma spel, men det skiljer sig i sin inramning och tonalitet. Shadowverse utspelar sig i ett fantasy-multiversum fyllt med drakar, vampyrer och alver och hjältarna ska rädda planeter från de apokalyptiska Keepers.
I Shadowverse: Champion’s Battle är ovanstående spel bara ett kortspel på mobiltelefonen, precis som i den riktiga världen och våra huvudkaraktärer är Shonen Jump-doftande skolungdomar som tävlar och har kul med appen.
Shadowverse: Champion’s Battle blandar helt enkelt JRPG-genren med det titulära kortspelet . Du som spelare rör dig i en tredimensionell rollspelsvärld i en modern japansk stad och istället för slåss mot monster utmanar man andra stadsinvånare i Shadowverse, vilket har en lika genomtrevlig charm som Pokémon. Så med andra ord är kortspelet själva huvudspelet och JRPG-världen fungerar som en singleplayer-kampanj som får helheten att sitta ihop.
Vad är huvudstoryn i Shadowverse då? Jag är glad över att du frågar. Du träder in i rollen som en ny student till den anrika högskolan Tensei Academy. I klassen blir du snabbt vän med Hiro, Mimori och Kazuki, tre klasskamrater som alla tycker väldigt mycket om Shadowverse. Hiro i synnerhet älskar spelet så mycket att han sitter uppe länge på nätterna för att spela kortspelet online.
Tillsammans bestämmer du och dina nyblivna vänner att ni ska återuppväcka skolans Shadowverse-klubb. Klubben har nästan glömts bort och bara ordförande Rei Saotome håller skutan när ni hittar den. Nu är det dags att bygga upp den igen tänker ni.
Men fara å färde!! Shadowverse-klubben har inte tillräckligt många medlemmar och skolpresidenten Kagura kräver också att ni börjar producera resultat för att berättiga er existens! Så två stora uppdrag slängs på spelaren: hitta fler medlemmar och vinn nationalmästerskapen!
Detta är inramningen för Shadowverse: Champion’s Battle och om ni nån gång undrar varför det ibland känns som att spelvärlden och karaktärerna ibland har välutvecklade bakgrunder så är det för att allting är taget från anime-serien med samma namn. Den serien har ännu inte släppts i väst och det här spelet är därför först med att dubba animen. Vad knasigt det kan bli ibland.
Reglerna
Nu vet ni storyn och nu behöver ni veta hur man spelar Shadowverse. I spelets början drar Hiro igenom allt det som jag skriver nu. Där finns sju klasser i spelet (åtta i originalspelet på PC) och det går inte att blanda klasserna när du bygger en lek. Det finns neutrala kort, men de tar inte upp stor plats i spelet i jämförelse med andra kortspel med liknande system. De sju klasserna är Dragoncraft, Bloodcraft, Havencraft, Shadowcraft, Swordcraft, Forestcraft och Runecraft. De alla har sina egna teman och specialiteter.
Varje spelare börjar med 20 liv (eller defense som Shadowverse kallar det) och man vinner när motståndaren har 0. Det går också att vinna när motståndaren har slut på kort. Det är dock ganska svårt att nå dit såvida inte motståndaren har en lek som drar jättemånga kort.
På stridsfältet finns det utrymme för fem kort. Kort som hamnar på stridsfältet är amulets och followers. När jag var ny till Shadowverse mindes jag att jag tyckte att fem var lite lite, men jag insåg snabbt att det faktiskt är bra för det förhindrar spelare att spamma 1-drops och 2-drops som galningar. Followers är spelets varelser och de har ett attackvärde och ett försvarsvärde. Såvida där inte är specifika effekter i spel så kan de anfalla antingen motståndarens ledare eller andra varelser. Om det är det senare och ett av korten överlever så är försvarsvärdet mindre efter att den andre följeslagaren har gjort skada. De får alltså inte tillbaka sina liv efter rundan som i Magic: The Gathering.
Jag nämnde amulets. En amulet påminner om enchantments från Magic: The Gathering. De har inte något attackvärde eller försvarsvärde, men de har speciella effekter som påverkar spelplanen. De kan t.ex. höja följeslagares attack och försvarsvärden eller framkalla nya följeslagare efter att en countdown har räknats ner.
Det finns även spells som är kort som aktiveras direkt efter de spelas precis som… ja, trollformler i alla andra spel. Ett enkelt exempel på en spell är Demon Strike som gör 3 skada på valfri fiende för 4 playpoints.
Man behöver playpoints för att spela vilket kort som helst. Man har bara 1 playpoint på runda 1, men antalet växer med varje runda. På runda 2 har man 2 och på runda 3 har man 3, osv. Dragoncraft är den enda klassen som har s.k. rampkort som låter en påskynda den processen. Det finns också två resurser till som gör Shadowverse mer unikt. Den första är shadows som man erhåller varje gång ett kort hamnar i gravhögen. Shadowcraft har nyckelordet Necromancy på många av deras kort vilket innebär att om man betalar en viss mängd shadows när kortet spelas så aktiveras ytterligare en effekt.
Men det mest unika med Shadowverse är evolution points. Med evolution points kan man utveckla sina följeslagare efter att ett visst antal rundor har gått. När man utvecklar en följeslagare får de oftast +2/+2 och nyckelordet Rush (det innebär att de kan attackera andra följeslagare på samma runda som de kommer ut, men inte ledare) eller en mindre buff, men en häftigare effekt som ger spelaren en fördel.
Evolution är jättehäftigt och det hjälper till att göra korten mer komplexa. Det är många kort som blir två-kort-i-ett tack vare det. Eftersom man har ett begränsat antal evolution points (2 om man är först i turordningen och 3 om man är tvåa) så har Cygames också gjort så att många utvecklingar är ganska starka. Evolution hjälper också till att förhindra att aggro-spelare tar över brädan tidigt genom att bara lägga ut följeslagare i en kurva. Att veta när man ska utveckla eller inte är en del av den stora charmen med Shadowverse.
Levlande och rollspel
Shadowverse: Champion’s Battle är ju mer än bara kortspelet. Det är ju också ett slags rollspel där du levlar de olika klasserna, gör sidouppdrag och samlar rupies som du kan spendera på booster-packs och enskilda kort från s.k. Shadowvendors. Dessa hittar man utspridda över hela spelvärlden och de är alla olika. Det kan kännas lite speciellt när man hittar en Shadowvendor som har de korten man letar efter. Korten som man kan köpa i spelet är tagna från de tre tidigaste expansionerna (Classic, Darkness Evolved och Rise of Bahumut) från Shadowverse och balansen är justerad utifrån det meta som fanns då. Förutom kort kan man även köpa speciella ”plastfickor” (sleeves) till sina kort så man kan ge sina kortlekar en egen stil. Man kan därefter ge lekarna en egen design så man lättare ser vilken som är vilken. Det behövs, för man fyller sina 32 lek-rutor väldigt snabbt.
En viktig aspekt i spelet är utforskande och sidouppdrag. När man pratar med olika NPC:er i Nekome har de ibland ett uppdrag för en och det kan vara allt möjligt från att ge en serietecknare inspiration till att hitta sällsynta kort. De olika Shadowverse-klasserna har också sina egna ”societies” som lockar till sig olika typer av människor. Bloodcraft-spelarna håller till i stadens gränder och rollspelar att de är vampyrer medan Runecraft-spelarna oftast är på bibblan och tycker om att ge spelaren jobbiga gåtor.
Karaktärer
Under äventyret stöter man på flera karaktärer som har en större betydelse för storyn. Det rör sig om proffsspelare, skurkar och rivaler. Många av de här karaktärerna följer typiska anime-tropes. Där är Hiro, en shonen jump-doftande hyperenergetisk huvudkaraktär som älskar Shadowverse mer än något annat. Alice Kurobane är en idoltjej som är trött på spela söt och vill erkänna för världen att hon älskar zombies. Där finns andra karaktärer, som Luca, också kallad Prince of Shadows, är baserad på high school prince-tropen i anime. Vi stöter även på de Team Rocket-doftande Joubert-systrarna, en TV-kock, en mobbare och många fler som hjälper till att göra äventyret till något mer än bara tävlande.
8 karaktärer står ut lite extra-EXTRA och har dessutom egen ruta i spelmenyn. I den rutan kan du kolla hur bra vän du är med dem. Vänskaperna förstärks genom att man gör sidouppdrag med karaktärerna. Just de här sidospåren är av lite personligare karaktär och innehåller annorlunda scenarion. Exempel på scenarion är att man äter glass tillsammans eller har en rolig dag på staden eller hälsar på någons sjuka syster i sjukhuset. Folk som är bekanta med visual novels kommer fatta galoppen direkt. Oftast spelas här också en runda Shadowverse när ”dejten” är över.
Många karaktärer har sina egna signaturkort. Dessa kort har aldrig tidigare funnits i Shadowverse (men är på ingång) utan introduceras här och de är faktiskt bra kort som påverkar spelet positivt och öppnar för fler strategier. Från Alice Kurobane kan man erhålla en Dog of the Dead som alltid återvänder till handen efter den dör vilket gör det möjligt för Shadowcraftspelare att bygga upp sina shadows. Ett kort som helt enkelt gör det spännande att prova på gamla Necromancy och Last Words-lekar igen som var en del av metat i Shadowverse för fem år sedan. Alla karaktärer har kort som får veteraner som mig att se dessa gamla expansioner med nya ögon.
Om rollspelsvärlden
Nekome är som sagt staden där alla älskar Shadowverse. Det är en väldigt vanlig stad med egentligen bara två ställen som är mystiska; Underverse Arena och Genesis Corp. Underverse Arena är en undre värld där de som behöver krydda till spelet med special-regler hänger. Varför det anses vara en kriminell aktivitet att modda spelet förklaras aldrig, men den mörka stämningen i Underverse Arena är välkommen. Genesis Corp är en jättestor byggnad där företaget bakom Shadowverse och deras Sephiroth-doftande VD Leon Aurenche håller till. Spelet har fast travel vilket är väldigt välkommet, men vill man hitta alla hemligheter i spelet kommer man bli tvungen att utforska alla områden ordentligt.
Svårighetsgrad/inlärningskurva
Spelet är otroligt nybörjarvänligt. Orkar man inte bygga egna lekar så finns det Deck Codes som man erhåller från motståndare som gör att man kan bygga färdiga lekar så länge man har alla korten. Utöver det så är spelet väldigt pedagogiskt. Genom tidningsartiklar som man hittar i spelet samt samtal med NPC:s och avgörande stunder i storyn får man reda på mer och mer om djupet i Shadowverse. T.ex. hittar man en tidningsartikel (Shadowverse Digest!) som går igenom de fyra lekarketyperna som man inte bara hittar i Shadowverse, men också i andra kortspel som Magic: The Gathering, Hearthstone, Pokémon, Yu-Gi Oh! etc. Många fler tips finns att erhålla från motståndare och det finns även Puzzle Quests där man har en runda på sig att besegra sin motståndare med alla pjäser redan utsatta.
Deckbuilding
Att bygga lekar i Shadowverse: Champion’s Battle är sjukt beroendeframkallande. Man känner sig starkt uppmuntrad att göra egna och förbättra de deck codes som man låser upp under spelets gång. T.ex. var där en Storm Dragon-lek som jag stötte på väldigt tidigt som jag fatta tycke för. Leken går ut på att aktivera Overflow (när man har 7 playpoints eller mer) så snabbt som möjligt och därefter spela ut drakföljeslagare som får Storm (att de får anfalla samma runda som de kommer ut) när Overflow är igång. Jag hade så kul med leken att det inspirerade mig att göra en liknande lek till PC-versionen av spelet. Med nya kort från senare expansioner blev även den en rolig lek.
Något som jag tycker om med Shadowverse är att alla klasserna har väldigt klara identiteter och skiljer sig åt väldigt mycket. Neutrala kort tar inte så stor plats i spelet vilket innebär att lekarna i spelet inte blir samma lekar fast med olika ”class flavors” som det blir i andra spel som liknar Shadowverse. Gör du en Forestcraft-lek så kommer det vara Forestcraft-korten som är i centrum och gör du en Havencraft-lek är det Havencraft som är kärnan osv. Varje klass har dessutom gott om variation i sig för att du ska kunna bygga den leken du trivs med.
Att veta hur alla de olika klasserna fungerar hjälper en också när man spelar mot dem. T.ex. Bloodcraft har en effekt som heter Vengeance som alltid aktiveras när Bloodcraft-spelaren har 10 eller mindre liv kvar. Då får kort som har nyckelordet Vengeance ytterligare effekter. Vet man detta kan man ana att Bloodcraft-spelaren framför en planerar att ta en risk för att få fördelar och man kan spela utifrån det.
Jag tycker om att man får spela med gamla lekar. För mig som Shadowverse-veteran innebär det både massvis med nostalgi, men även att jag får spela med lekar som jag aldrig hann spela innan de försvann från metat. Detta är faktiskt smått fantastiskt. Det får mig att tänka att de kan släppa flera uppföljare som alla representerar ett gammal meta. Jag hade lätt köpt dem. Som ett World of Warcraft: Classic fast för Shadowverse.
Detaljerna som utmärker sig
Det är helt otroligt att nästan allting i spelet har röster. T.o.m. helt ordinära och ofta ointressanta NPC:er har röstskådespel som inte bara är samma till varje, utan egna personas med unika repliker. T.ex NPC:erna ”Alice’s Super-fan” och ”Havenly Father” har samma 3D-modell i spelet, men deras röster är olika och deras repliker är helt annorlunda. Det är minst sagt förvånande att se sådan dedikation till bara helt vanliga NPC:er i ett JRPG. Röstskådespelarna har gjort ett väldigt bra jobb i det här spelet.
Jag valde att spela spelet med engelska röster och det är inget jag ångrar då de engelska röstskådespelarna är väldigt duktiga på att fånga den där shonen jump-viben som Shadowverse: Champion’s Battle försöker ha. Allting kombineras sen också med den överdramatiska dramaturgin som anime har. Vissa kommer tycka det här är cringe och andra (som mig) kommer tycka det är helt underbart. Det finns även japanska röster för de anime-purister som vill ha det, men då missar man Hiros farfars helt fantastiska HARUMPH! som finns i den engelska versionen.
Det negativa
När det kommer till de saker som jag inte gillade med Shadowverse så är det inte mycket att nämna. Den ”stora” grejen är väl att Cygames valde att rama in spelet i dess animevärld som uppenbarligen är riktad till en yngre publik. Jag hade föredragit om vi hade fått röra oss i det fantasy-multiversum som PC-versionen utspelar sig i, samt en mer vuxen ton. Tur är att jag är i bra kontakt med mitt inre barn trots allt.
Animevärlden är ändå en riktigt bra värld som lyfter fram passionen runtom Shadowverse – det är i grunden ett multiplayerspel som är byggt på kärleken till kortspel som Magic och Yu-gi-Oh!. Där är även en hel del skön slice-of-life och stunder av anime-bus som gav mig stort leende på läpparna.
End game
När man klarat spelet finns det mycket extra innehåll. Där är ett uppdrag om att försöka ta sig till Grandmaster som kräver att man samlar 100 deck codes i spelet, samt sju Genesis-nycklar. Efter det utlovas det en stor episk utmaning. Så för den som vill ha singleplayer content finns det väldigt mycket av det, med andra ord.
Just det här spelet kan verkligen vara Årets Spel för mig.
När jag spelade försvann timmarna hela tiden. Jag kunde inte låta bli att försöka göra så många sidouppdrag som möjligt och jag har spelat spelet riktigt ordentligt nu. Ändå vill jag fortsätta spela det, precis som hur jag fortfarande spelar PC-versionen.
Att spela det i handhållet läge har också hjälpt till att öka mängden timmar spenderade i spelet. Det är ett perfekt spel att spela på bussen eller i sängen innan man ska sova. Nekome har blivit som ett andra hem för mig. Om jag lägger mig i sängen, sätter igång lite Gentle Rain On Windows-ASMR i bakgrunden och sätter igång i Switchen så är det en perfekt liten bubbla för mig att försvinna i. Jag bara går runt i Nekome och spelar mitt favorit-kortspel med fiktiva karaktärer och känner att kärleken jag redan kände för Shadowverse ökar ytterligare. Om ni undrar vad jag definierar som self-care så har ni precis läst det.
Betyg och slutkläm
Har ni läst hela vägen hit har ni nog förstått att jag älskar kortspel och Shadowverse. Jag vill ge det här spelet ett väldigt högt betyg.
”Men är det ett rättvist betyg?” viskar en röst inom mig då.
Min perception av det här spelet är väldigt mycket färgat av att jag redan spelar massvis med Shadowverse. Hur är det här spelet för någon som är helt ny?
Ödet verkar vara på min sida för en dag upptäckte jag att jag hade fått en ny vän på Steam. Det var en spanjor som hade sett mig skriva i forumen och lade till mig därefter. Han berätta att han hade spelat igenom hela Shadowverse: Champion’s Battle och det hade gjort honom intresserad av originalspelet. I samtal med honom bekräftade han också det som jag misstänkte: att Shadowverse: Champion’s Battle är perfekt för nybörjare och att det faktiskt är en bra inkörsport för folk som har varit nyfikna på kortspel, men aldrig kunnat prova på p.g.a. hinder som pengar och inlärningskurva.
Shadowverse på PC är väldigt tävlingsinriktat och det är lätt att det skrämmer bort nya spelare. I Shadowverse: Champion’s Battle kan spelare i lugn och ro både samla på sig alla korten från spelets första tre sets och lära sig hur man spelar bra innan de tar steget ut och spelar online-läget mot andra spelare. Jag som gillar båda versionerna av Shadowverse har ibland svårt att bestämma mig vilket jag vill bemästra i multiplayer – att spela med handkontroll i soffan är verkligen skönt och det är en trevlig bonus att få lov spela i ett gammalt meta (med några tillagda kort) för en gammal Shadowverse-veteran som mig.
Jag är nog lite bias, men också ärlig – Shadowverse: Champion’s Battle är ett bra spel och jag gillar det väldigt mycket och jag kommer fortsätta spela det ett bra tag till.