Shantae and the Seven Sirens är det femte spelet i den nu välkända, gejmerkära Shantae-serien. Spelet har i sak varit spelbart sedan 19 september 2019, dock bara för Apple Arcade-spelare. Samma plattform fick den fulla releasen den 28 mars, medan övriga plattformar fått vänta fram till 28 maj (till och med 4 juni för europeiska Switch-spelare). Med så många hickningar på släppschemat är det lätt att tro illa om Shantae and the Seven Sirens. Denna farhåga vill jag bestämt dementera här och nu: Shantae and the Seven Sirens är ett bra spel. Ett riktigt bra spel, till och med.
Vad är en Shantae?
Shantae and the Seven Sirens är ett metroidvania-spel och går således ut på att utforska en tvådimensionell världs minsta vinklar och vrår efter nya förmågor och uppgraderingar till din arsenal. Shantae piskar i vanlig ordning fienderna med sitt långa, lila hår och får därtill hjälp av magi, dans och ett par andra förmågor spelaren kan köpa och hitta under spelets gång. Det är med andra ord väldigt mycket av både Metroid och Castlevania i ett Shantae-spel. Fans av ganren i allmänhet och dessa spel i synnerhet torde alltså inte bli besvikna.
Det som särpräglar just Shantae-serien har alltid varit dess glättiga illustrationer, signerade producentparet Matt & Erin Bozon. Den som vill läsa mer om dessa två och studion de tillhör, WayForward, kan med fördel läsa Varvats jubileumsartikelserie från tidigare i år.
Sätt eder ned och lyssna
Shantae-spelen har alltid en lättsam berättelse som sjuder i bakgrunden och lämnar utrymme till presentationen. Här finns faktiskt en historia om hur Shantae, en halv-ande, kom att bli född i människovärlden och bli beskyddare för Sequin Land samt i viss mån vart hennes föräldrar tagit vägen. Shantae and the Seven Sirens är lite mer nystande i samma röda trådar, dock mot en lite fräschare bakgrund än vanligt.
Hitintills har Shantae-spelen alla utspelat sig i Sequin Land med omnejd. Det är vanligtvis Shantaes uppgift att som vakthavande halvande i Scuttle Town konstant försvara dess invånare mot hot, oftast i form av hennes ärkerival Risky Boots. Och visst har Risky ett finger med i spelet även i Shantae and the Seven Sirens, men här finns många fler både gamla och nya ansikten. Några av dem är andra halvandar(!). Dessa totalt fem halvandar är tillsammans med Shantae kallade till den lilla ön Paradise Island för att hålla i en festival. Under huvudnumret blir dock alla plötsligt kidnappade – alla utom Shantae. Så börjar äventyret denna gång; det är åter dags att dansa genom faran.
In med det gamla; in med det nya
Shantae and the Seven Sirens har en presentation som lånar friskt av äldre delar i serien. Shantae själv har en ny design, vilket är lite av en tradition för alla delar i serien. Den nya designen gäller dock bara karaktärsporträttet – hennes sprite är identisk med den i 2016 års ½ Genie Hero. Detsamma gäller för alla återkommande karaktärer, både vad gäller karaktärsporträtt och sprites. Frågar du undertecknad är det inte ½ Genie Hero:s konststil som är värd att bibehållas (den äran går till Shantae and the Pirate’s Curse från 2014), men det går heller inte att förneka att det här är vackra kreationer. Oavsett känns det som att man har valt lättjans väg med så mycket återanvändning.
Kartan i Shantae and the Seven Sirens är mer lik ett Metroidvania-spel än tidigare delar i serien. I stället för områden separerade av resor med båt eller fågel, är hela världen en sammanhängande plats där du kan gå från ena änden till den andra. Det är en rimlig approach sett till spelets story och motsvarar dessutom förväntningarna på genren mycket bättre. Denna karta är dock i desperat behov av indikatorer på hur mycket du samlat i varje område. Antingen det, eller så kunde utvecklarna ha gett spelaren funktionen att klottra/sätta ut markeringar. Denna navigationsfälla är något de flesta metroidvania-spel lider av, dessvärre. Världskartan tar helt enkelt ett lagom steg fram och ett kort skutt tillbaka.
Det bästa av det nygamla i Shantae and the Seven Sirens är utan tvekan musiken. För första gången i seriens historia är det inte Jake ”virt” Kaufman som står för tunggunget. Den äran delas mellan Gavin Allen (The Mummy Demastered), Madeline Lim, Mark Sparling (A Short Hike), och Kentaro ”Professor” Sakamoto (Alwa’s Awakening). Med en så hissnande samling moderna spelkompositörer är det inte förvånande att Shantae and the Seven Sirens tutar banger (Sea Vent Labyrinth) efter ljuvlig banger (Into the Mine) rakt i öronen på en. Virts arv är heller inte helt bortglömt; titeltemat har en slinga eller två från en klassisk låt i serien, till exempel. Kort sagt låter Shantae and the Seven Sirens som en naturlig utveckling av musiken från tidigare spel. Det levererar en bra blandning av tempo och ambiens som påminner precis tillräckligt om vad som gjort föregångarna så bra. Vågar man utse årets spelsoundtrack redan nu?
Kort om kort
I Shantae and the Seven Sirens ska du samla på dig monsterkort. Dessa får du genom att dräpa monster och byta till dig dem för guldklimpar med olika NPC:er i spelvärlden. Väl ansamlade ger dessa kort dig olika förmågor, varav du kan ha tre i bruk samtidigt. Vissa förmågor kräver att du har fler än ett kort. Systemet påminner väldigt mycket om det för själar i Caslevania-spelen Aria of Sorrow och Dawn of Sorrow. Överlag är det ett riktigt kul litet system som ger en extra strategisk dimension och en del extra stoff för de som strävar efter hundra procent.
Dansa genom faran
Det är inte bara den bild- och ljudmässiga presentationen som bjuder på flirt med seriens förflutna. Självklart är Shantae and the Seven Sirens fullt av seriens kännetecken: dans! Hela sytemet har dock fått sig en välkommen nydaning. De förmågor spelaren vanligen måste dansa sig till – klättring, stamp, sprint, dubbelhopp etc. – bakas här in i enkla kontrollkommandon som inte kräver någon dans. Det gör spelet betydligt snabbare; jag kan höra speedrunner-communityn gnugga sina händer i ren förväntan.
Dansförmågorna i Shantae and the Seven Sirens är i stället betydligt starkare förmågor som kan skaka om hela skärmen. De kräver till skillnad från förut i och för sig en bra bit av magimätaren, men det är ett välkommet byte. Mätaren dräneras tack och lov inte så fort. Trots att många rum kräver en bit av det magiska för att lösa pussel och komma vidare är det sällan eller aldrig jag hann få slut på det innan en påfyllning kom. Ett vittnesmål så gott som något på att spelbalansen är väldesignad.
Allt är inte en vals
Det är svårt att inte kasta tonvis med beröm över Shantae and the Seven Sirens. Det märks att WayForward verkligen håller av sitt kärleksbarn, men som så ofta är det illa knytet långt ifrån perfekt. Det första och största klagomålet är utan tvekan laddningstiderna. Eftersom världen numera hänger samman i ett stycke måste laddningar ske mellan varje område, i stället för att den kan laddas in medan spelaren navigerar hub-menyer. Att det tar 10-15 sekunder för att gå från ett område till ett annat skär dock något otroligt i flödet och smidigheten. Irritationen som uppstår när nästa skärm dessutom har ett hinder du inte kan ta dig förbi ännu är extremt påtaglig. Det är bara att gå tillbaka och avnjuta ytterligare en 10-15 sekunders laddningsskärm.
Att Shantae har blivit filmanimerad i och med denna femte del är något positivt. Det sagt är produktionsvärdet inte riktigt där det bör vara. För introsekvensen står Studio Trigger, vilket innebär att den är ett rejält snäpp över de andra klippen i produktionsvärde. Det har precis den stuns ett intro ska ha, och även om animationen inte är fantastisk på långa vägar så bär den onekligen positiva Trigger-drag (knivskarpa linjer, massor med kinetisk energi, etc). Det är fint, men inte superimponerande. Övriga klipp är som sagt tyvärr en annan historia.
De små animationsklipp som dyker upp med jämna mellanrum är mestadels bossintroduktioner och dylikt, med animationer som sprungna ur Flash:s glansdagar (Newgrounds-veteraner känner igen sig). Färgpaletten och regin som sådan är det inga större fel på, men detaljfattigdomen och den lite väl stela animationen lämnar en hel del i övrigt att önska. Jämför mer än gärna med animesekvenserna från Wario Land: The Shake Dimension på Nintendo Wii (regisserade och animerade av studion Production I.G.). Shantae förtjänar bättre än så här. I slutänden är det här så klart en fråga om pengar. Tanken på en full ”Trigger-treatment” av hela spelet förblir dock en dröm värd att drömma och en jag mer än gärna ser gå i uppfyllelse till en eventuell del sex.
Några sista ord
Shantae and the Seven Sirens spelar sina kort med van hand. Det tar precis lagom mycket nytt med gammalt och beprövat och ger ett välbalanserat gameplay med fenomenala kontroller. Svårighetsgraden är låg, men går att skruva upp via prestationsjakter (achievements). Dess styrkor överväger vida dess svagheter, av vilka laddningstiderna är den största synden. Återanvändningen av material, om än mestadels bra avvägd, ger dock intrycket av att serien kan vara på väg mot stagnation. Utan att sia om framtiden kan det dock här och nu konstateras: Shantae and the Seven Sirens är ett riktigt bra spel.
Shantae and the Seven Sirens släpptes på Apple Arcade i två paket den 19 september 2019 och 28 mars 2020. Spelet finns sedan den 28 maj 2020 även på PC (Windows), Xbox One, PlayStation 4 och Nintendo Switch (vars EU-spelare dock fick vänta till 4 juni). Prislappen är cirka 250-300 kronor beroende på plattform. Denna recension är möjlig tack vare en recensionskod från utgivaren.
