Jag vet egentligen inte riktigt vart jag ska börja med Sigrid – Det inre mörkret. Det är inte ett vackert spel, det styr lika smidigt som en bil på en lerig åker och det känns överlag väldigt ofärdigt. Å andra sidan är detta ett indiespel gjort av ett väldigt litet team med lite erfarenhet och då är det svårt att inte bli imponerad över vad de åstadkommit och vad de faktiskt har lyckats med.
Sigrid och hennes vänner i Äventyrsklubben! De är ett härligt gäng!
Du axlar rollen som spelets titulära karaktär Sigrid. Sigrid har lämnat sitt hem bakom sig och när spelet tar sin början anländer hon till Videmo. Allt är dock inte frid och fröjd. En filur som kallar sig för Domherren styr och ställer och strafftärnorna jagar Vertikaler, människor som kan kontrollera gravitation. Om strafftärnorna får tag på en Vertikal väntar ett fruktansvärt öde. Mitt i allt detta träffar Sigrid en mysig skara med karaktärer: Den riviga halv-vertikalen Blenda, den gladlynta och gravida Ida och hemlösa, tuffa Elektra. Sigrid blir snabbt inbjuden till deras Äventyrsklubb. Vad gör man i en Äventyrsklubb? Precis vad det låter som! Det första kapitlet är till största delen en introduktion till världen och karaktärerna. Det är i Episod 2 saker och ting börjar hända på allvar.
Tunga tankar, ångest och funderingar. Sigrid: Det inre mörkret fegar inte.
Det finns delar med Sigrid – Det inre mörket som fungerar hyfsat, men det känns lite som om ambitionen är lite för stor och potentialen inte riktigt når sin fulla styrka. Vad är det då som fungerar med Sigrid? Det korta svaret är universumet och karaktärerna. Världen som Sigrid och hennes vänner lever i känns spännande och mystisk. Människor bor i flyttkartonger, högra träd slingrar sig upp mot skyn och Blenda sitter och fiskar upp och ner. I spelets början vandrar Sigrid mellan stora träd och här och där sticker lyktstolpar upp. I horisonten väntar ett tåg med gröna lysen. Kombinerat med ljudet av regn och tunghet bidrar det till att skapa en surrealistisk och lite skrämmande miljö. Stunder som dessa visar på spelets potential. Saker som dessa säger så mycket mer om spelets universum än vad någon dialog kan göra. Kombinera detta med en förvånansvärt bra stämning som pendlar mellan lättsam, skojfrisk tonårsvänskap till ekande tung och ångestfylld ensamhet. Sigrids stämning är lite som något som skulle kunna kommit från en dyster svensk låtskrivares texter. Det finns en dysterhet och tyngd i stämningen som gör sig påmind när man minst anar det och det griper tag mer än vad man tror. Ett annat plus är de flickorna vi möter i äventyrsklubben. De har en bra dynamik med varandra och deras dialoger är stundtals riktigt roliga.
Sigrid är redo att utforska.
Det är när man sitter där och muttrar för att man måste starta om spelet för sjätte gången som det inte går att förneka att det finns en hel del brister med Sigrid – Det inre mörkret. Och det går inte att ha överseende med det. Spelet har många glitchar, Sigrid fastnar ofta i olika föremål, hinder och trappor och det är inte ovanligt att man måste stänga ner och starta om för att komma loss. Det går så långt att jag tror att trappor har en egen hemlig agenda mot Sigrid. Något annat som vi måste ta upp är grafiken. En intressant stämning till trots så lämnar Sigrid en hel del att önska. Texturer blandas hejvilt, stora delar av omgivningarna känns inte riktigt som det hör ihop och animationerna är ryckiga. Det är grötigt och oslipat. Spelet går till stor del ut på att utforska den spännande världen som läggs ut vid Sigrids fötter, och förutom en bråkig kamera och en klumpighet i kontrollerna är det relativt enkelt att ta sig runt. Att lista ut vart man ska gå är dock inte alls lika enkelt. Sigrid kan ge en hint i form av en tankebubbla, men det finns sällan indikationer som visar vart man skulle kunna gå eller vart nästa stopp i spelet är, vilket kan bli väldigt frustrerande när man bara vill fortsätta med storyn.
Ida är en av medlemmarna i Äventyrsklubben. Hon är glad och trevlig, men precis som de flesta andra karaktärer i spelet är hon mer djup än så. Och sen har hon en snygg frilla också!
Sigrid: Det inre mörkret är ett vackert spel sett till det som det vill förmedla och det finns stunder då dess potential och styrka blommar fram. Att ett oerfaret team har lyckats skapa något som Sigrid är imponerande, för även om det har klumpiga kontroller, stela animationer och ett rörigt intryck har det också hjärta och stämning. Det finns så mycket vilja och välmening i spelet och visst syns det en förbättring i Episod 2 gentemot Episod 1! Det lilla som visats av Episod 3 visar på samma positiva utveckling och det gör mig hoppfull som bara den! Det är rent av inspirerande och jag blir extremt nyfiken på att se vad Alexandra och hennes team kommer att hitta på i framtiden! Det här är bara början…
