Silent Hope har en alldeles lagom välpolerad yta för att dra uppmärksamheten till sig. En söt chibi-manga-stil över karaktärerna och en fauna som är katter, får, ödlor och demoner i lika mängd. Det har dessutom Marvelous Inc. vid rodret, med XSEED som utgivare – en kombination som gett oss flera trevliga titlar genom åren. Så vad är det som inte riktigt stämmer, inte riktigt klaffar för Silent Hope?
Sju smaker smisk
Kungen har raserat sitt rike, förseglat människornas ord och tagit dem med sig ner i avgrunden. Hans dotter, rikets prinsessa, har fält så många tårar att de bildat en ogenomtränglig kristall runt henne. Men hon lever, och är nu den enda i landet som ännu har orden kvar. Med sin röst åkallar hon den som fortfarande lyssnar. Sju hjältar står snart vid hennes sida, villiga att färdas ned i djupet och leta reda på hennes far för att ställa allt till rätta.
Sju hjältar: vandraren, krigaren, spjuvern, skytten, bonden, kämpen samt besvärjaren. Alla har sin egen kampstil, sin egen utrustning, sina egna färdigheter och erfarenhetsnivå. De tjänar sina erfarenhetspoäng separat från varandra, vilket nog får många läsare att sucka. Överlag är detta inte ett problem, eftersom utrustning och byte från exkursionerna delas i samma inventarium. Ett superovanligt knogjärn från fjärde världens femte våning vunnen av min besvärjare i nivå 30 kan utan vidare användas av min kämpe i futtiga nivå 8. Hon kommer fortfarande att vara förbaskat mjukt motstånd för fiendens klor, men hon kommer åtminstone att kunna åsamka dem en rejäl smärta i gengäld. Efter det är det bara att slåss smart och erfarenhetspoängen kommer snabbt rulla in.
Det är här Silent Hope verkligen skiner. De olika hjältarna känns verkligen unika. Var och en har till en början tre unika förmågor som kan låsas upp och göras starkare med varje nivåuppgång. De kostar allt fler färdighetspoäng att uppgradera och maxar ut vid fem nivåer, när de kostat 12–15 poäng. Du kan när som helst specificera om dessa poäng om du skulle ha kört fast eller bara vill prova de andra färdigheterna i sin maximala nivå. Varje hjälte får dessutom två klassuppgraderingar under spelets gång, vilket ger tillgång till ytterligare sex färdigheter. Variationen är superb och slagsmålet engagerande och roligt, lite som att smälla bubblor i bubbelplast. Det påminner faktiskt rätt mycket om Marvelous senaste titel, Trinity Trigger, men betydligt mer mångsidigt. Trist då att Silent Hope dessvärre inte delar mer med Trinity Trigger, så som dess multiplayer eller helyllemysiga musik. Framför allt ett flerspelarläge hade lätt förminskat spelets övriga problem.
Har jag varit här förr?
Slumpgenererade spelkartor blir sällan en hit för denne recensent. Det är extremt få spel som känns mer belönande med dynamiska kartor än statiska, kan jag sammanfatta det. Jag tycker om att hitta min väg och memorera den till framtida utflykter. Det är dessutom svårt att göra bra byggstenar för slumpgeneratorn att använda. Silent Hope är ett bra exempel på detta. Efter att ha spelat genom första världens banor kändes nästa värld färsk i sisådär fem minuter, innan man märkte att samma resurser återanvänts med minimala skillnader. Tredje världen erhöll nyhetens behag kortare än så; den var ännu en ommålning av samma osmickrande tegelbruk. Dessvärre är faunan inte mycket bättre; varje värld introducerar en ny fiendetyp eller två, samtidigt som den återanvänder fem från föregående världar.
Den dåliga variationen i fiender såväl som i miljöerna gör att det känns allt motigare att fortsätta ju längre Silent Hope fortskrider. Problemet förvärras genom att världarna blir allt längre. Första världen är mjuka åtta våningar – den fjärde världen fläskar på med 18. Cirka var fjärde våning har en lägereld, vilken du kan fortsätta från under dina nästkommande utflykter. Det är alltså som brunnen (Karenoid) i Harvestella, fast det är själva huvudspelet. Det är inget konstigt i det – en rätt stor del av den så kallade roguelite-subgenren är sådan – men utförandet gör att man som spelare förväntar sig lite mer, eller vassare utförande. Och vad erbjuder Silent Hope mer än utflykterna nere i djupet?
Prinsessans högkvarter
Precis intill språngbrädan ner i avgrunden har hjältarna slagit upp ett litet läger med prinsessan. Här kan du skapa resurser och smida ny utrustning hos alla de andra hjältarna. Det är sex stycken bås som alla har sin egen nisch. Råmaterial, ädelmetaller, grödor och mejeriprodukter kräver viss förberedelse och blir färdiga först när du besegrat x antal fiender (det verkar faktiskt vara så Silent Hope räknar variabeln för förfluten tid). Smeden och kocken förser dig å andra sidan med utrustning och mat direkt från dina tillgängliga råmaterial.
Maten används som en passiv buff. Du kan ta med dig upp till tre rätter varje exkursion, och de ger dig allt från utökad försvarsförmåga till högre erfarenhetspoäng och pengar. En annan passiv buff kan du uppnå genom att byta karaktär mitt i en utflykt. Det gör du vid särskilda kristaller som kan användas för just detta ändamål, eller för att teleportera tillbaka till lägret. Silent Hope är med andra ord designat för att du ska prova på alla klasser, och bli belönad medan du gör det. Det funkar rätt så bra, även om besvärjaren lär bli svår att ersätta som favorit för min del.
I lägret kan du också lyssna till prinsessans ständiga stämbandsgymnastik. Det märks att hon känner sig lite ensam om att ha talets förmåga, för hon pratar fanimig konstant! Det hjälper tyvärr inte att det är självaste Kana Hanazawa (med över 200 huvudroller inom spel och anime och en av Japans absolut finaste röster) som för hennes talan – det här är tjatigt!
Faktum med att ljudet i största allmänhet är urtrist. Röstskådespelet för alla som inte är kungen och prinsessan är begränsat till rop, skrik och stön. Musiken är intryckslös och slätstruken – ett oerhört slöseri när studion och genren har gott om talang vad gäller kompositörer. Det enda positiva jag kan säga om ljudet är att effekterna låter bra och matchar känslan i gameplayet.
Silent Hope bygger på ett robust fundament: ett spelsystem som ger piska och morot i lika mån och vars slag, sparkar och magi har en skön tyngd och variation bakom sig. Det kan dock inte dölja hur långsamt och monotont det hela ter sig. Ett flerspelarläge skulle lätt kunna rädda Silent Hope från att vara ett mediokert slöseri med tid och potential, men i nuvarande skick är det bara precis godkänt. Det räcker att spela demon, kort uttryckt.
Silent Hope släpps den 2 oktober 2023 på Nintendo Switch och PC (Via Steam), med en rekommenderad prislapp på cirka 400 kronor. Denna recension är av PC-versionen och möjlig tack vare en recensionskod från XSEED Games.
