Med åren har grafik och teknologi utvecklats, men kärleken till plattformsspel har hela tiden funnits där. Med klassiker som Banjo & Kazooie, Ratchet & Clank och Crash Bandicoot, för att inte tala om alla Mariospel, så är plattformsgenren lika stark som den alltid har varit, om inte starkare. Nu är det dags för indiespelet från Right Nice Games att göra entré på samma spelplan. Spelets protagonister Skylar och Plux presenterar: Adventure on Clover Island.
Skylar, Plux och en karaktär som dyker upp under spelets gång. Inga spoilers.
Många plattformsspel idag följer en bekant formula – samla prylar, skaffa eller lås upp nya saker med prylarna – det finns en anledning till att det är ett återkommande tema i plattformsspel. Banjo & Kazooie och Ratchet & Clank är två kända exempel. Right Nice Games har tagit tillvara på det här och har med en lysande detaljkänsla fångat de karaktäristiska dragen från tidigare nämnda spel. Inte nog med att du samlar på något för att göra andra saker tillgängliga, du har en spelkänsla som är så nära Ratchet & Clank du kan komma, vilket känns som ett av de främsta spelen när det kommer till inspirationen. Med trampoliner, flygande plattformar, stora knappar och diverse förmågor som låter dig ta dig förbi tidigare otillgängliga ställen får en verkligen känslan av den där essensen som gjorde att en snöade in i alla tredimensionella plattformsäventyr.
Starka karaktärer – på gott och ont
Vår huvudsakliga protagonist Skylar Lynxe är, som efternamnet redan avslöjar, ett lodjur som får sällskap av den nonchalanta ugglan Plux. Hon tar rollen som tyst hjälte, precis som Link i Zeldaspelen, vilket jag tycker är lite tråkigt. Oavsett hur dryg Plux är så känner jag att jag kan relatera mer till honom än den opersonliga (men snyggt designade) damen som du kontrollerar. Tillsammans med Plux och CRT känns hon som det tredje hjulet, karaktären som bara hakar på. Har aldrig förstått poängen med stumma huvudkaraktärer, även om jag har fått några skitnödiga förklaringar från Nintendo genom åren. Vad det beror på här vet jag inte. Oavsett så är Skylas stumhet en petitess i spelet och ett ämne för en helt annan diskussion.
Plux Owlsley, vår befjädrade vän, har sin charm men ibland blir det lite väl pinsamt. När du brakar fram med en enorm metallkula och Plux börjar nynna ”I came in liek a Wrecking Ball” känns litegrann som pappahumor – du dör en smula på insidan, men kan inte låta bli att le lite iallafall. Denna typ av kommentar återkommer mer än en gång och det blir inte mindre plågsamt andra gången. Som tur är har de inte spelat för hårt på det. Mitt enda tips är att undvika alltför tidsenliga skämt, då det kommer hjälpa spelet att kännas daterat, alldeles för fort. Det är litegrann som memes – du använder dem inte i spel om du inte gör det helt rätt (se: Guacamelee). Med det sagt så är ändå Plux ett viktigt inslag i gameplay, då han ibland ger tips om hur du ska lösa pussel, vart du ska gå, et cetera. Många gånger behövs det inte, men för yngre spelare och de som inte är superduper på pussel kommer vara tacksam över Plux hjälpsamhet.
Pusslen är grundläggande och lätta för äldre spelare, men väldigt mysigt designade.
CRT är spelets antagonist, en retsam dator som är lika dryg som underhållande. Här är det svårt att inte se likheter och inspiration tagen från Borderlands 2. Handsome Jack, antagonist i nämnda spel, är ständigt med dig och kommenterar det du gör, ofta i förolämpningar och andra oartigheter – CRT är inte annorlunda. Det är en underhållande skitstövel vars förolämpningar är något du väntar på och vill ha, då det ger dig njutning. Litegrann som när den där latknubbiga, uppspända kontorsgubben i kalsonger med en gagball i munnen vill bli förnedrad av sin dominatrix. Inget fel i det, dock. Fungerar det för dig så kör hårt, jag dömer ingen. Nej, verkligen – det är lugnt, du behöver inte försvara dig själv!
Perversa inslag ingen har bett om åsido – CRT är en underhållande bad guy och hans anekdoter om diverse hemskheter han utsatt de sina för, tillsammans med alla förolämpningar du får ta, är underhållande att lyssna på, för..
En av spelets starkaste sidor: musiken
Kevin Martinez, CEO på Right Nice, är personen bakom musiken. Det känns uppfriskande otippat att personens främsta roll(?) inte är kompositör, utan chef för studion. Jag MÅSTE få veta om inspirationen kommer från Chrono Cross, Soul Blazer och Sky Blazer, för musiken påminner mig jättemycket om de spelen. Och det är en komplimang! Tongångarna är riktigt tillfredsställande och målar verkligen upp den bild som omgivningarna ger.
Det är inte ett generiskt soundtrack som utgår från textboken när de kastar in melodier – det här känns genuint och äkta. Jag nynnade med till de flesta låtarna och känner att de har lagt ned omsorg i hur musiken tar sig uttryck. Alla de instrument som används, och VART de används är riktigt snyggt. Det här är ett soundtrack jag vill äga.
Projektet som blev en påtaglig verklighet
Adventure on Clover Island var aldrig tänkt att bli något mer än ett projekt från början, men då några av utvecklarna fastnade för idén och bestämde sig för att avsluta vad de påbörjat gick några av dem ihop, tillsammans med en del nya ansikten och skapade denna tribut till 3D-plattformare. Det är ett kort men underhållande spel och utan en prislapp vet jag inte om det är valuta för pengarna eller inte, men det var definitivt en rolig upplevelse.
Världarna utmärker sina teman väl, men fantastisk musik som matchar så väl.
Det märks att det är ett indieteam och att det är deras första spel, då det finns mycket som skulle kunna vara bättre, men samtidigt tycker jag att det är grymt bra gjort för att vara deras första spel. De har hittat en formula som är nyckeln till bra 3D-plattformare och de har referenser och inspiration som är på helt rätt ställe, så även om Adventure on Clover Island ”bara” är ett okej spel, visar det på en kompetens som jag ser fram emot att se mer av i kommande titlar.
