Sniper Elite 4 Recension

Med Sniper Elite 4 skickar Rebellion oss på en enkelbiljett till ett strålande vackert Italien. Redaktionens militärfantast har legat gömd och låtit geväret tala klarspråk. Skjuter bolagets nykomling skarpt hela vägen?

Jag har själv aldrig varit någon fena på skjutvapen. Min enda erfarenhet på den biten är en två veckor lång kurs som blivande hemvärnssoldat. Då insåg jag snabbt att det krävs idel träning att bli en bra skytt. Dock har prickskyttar fångat mitt intresse och jag har alltid fascinerats av hur dessa arbetar gömda, med döden flåsandes i nacken. I Rebellions senaste alster Sniper Elite 4 får jag möjligheten att leva ut mina fantasier. I verkligheten får prickskyttar ofta vänta länge på skarpt läge, men i Sniper Elite 4 tar det inte lång tid innan jag får korn på en intet ont anande tysk som lugnt strosar förbi.

Rebellion har satsat allt krut på sin prickskyttesimulator de senaste tolv åren och med tiden expanderat serien i stort sett på varenda punkt. Denna gång utspelar sig slaget i ett soligt Italien under ett brinnande andra världskrig. De allierade planerar att landstiga på det italienska fastlandet men hindras av tyskarna. Nazisterna håller som på att skaffa fram ett nytt supervapen som ska vända krigslyckan. Mitt i smeten skickas Karl Fairburne in, en grovhuggen machotyp som opererar solo bakom fiendens linjer. Det är alltså exakt samma person som vi lärt känna i samtliga spel. Tänk på en valfri actionfilm från 80-talet med en tystlåten maskulin antihjälte i huvudrollen. Exakt där har vi vår protagonist.

Stora världar ger stort manöverutrymme

Den absolut största nyheten är storleken på banorna. Rebellion har – som försäljningsargument – konstant ökat spelvärlden och proppat den full med innehåll. Den här gången är en bana drygt tre gånger så stor som i föregångaren. De spänner sig från pittoreska fiskebyar till enorma befästningsbaser. För att sätta in banornas storlek i ett annat perspektiv så är det inga problem att klocka in två timmars speltid på varje nivå. Det är uppdrag som ska lösas och soldater som ska decimeras från varje tänkbar vrå.

Dödskameran är perverst läcker. Rekommenderas ej för den klenmagade.

Världarnas storlek ger spelaren stor valfrihet när det gäller att lägga upp en skyttestrategi. Jämfört med de tidigare spel i serien så har jag en märkbart större rörelsefrihet i Sniper Elite 4. Det bäddar för en spännande katt-och-råtta lek och antalet platser att skjuta från är många. I ena stunden befinner jag mig på en bergskulle och spanar över en vidsträckt dal, för att i nästa svinga upp mig på ett högt beläget tak och hoppa mellan byggnaderna för att hitta en fördelaktig position.

Det är en imponerande samling fiender jag får ta mig an. Tyskarna finns bokstavligen överallt och erbjuder ett motstånd av Guds nåde. Den här gången har den artificiella intelligensen blivit en uppgradering bättre. Om jag upptäcks väller horder av nazister in och söker aktivt efter mig. Vill det sig riktigt illa kallas förstärkningar in och med det ett dödligt artilleribombardemang. Prickskyttens gyllene regel lyder är det viktigt att hålla sig i rörelse och inte stanna kvar på samma plats för länge. Det kan Karl använda till sin fördel, då tyskarna uppenbarligen inte är de skarpaste knivarna i lådan. Har du en gång blivit upptäckt så kommer fienden febrilt att leta efter dig på den plats där du sågs senast. Tar du dig där ifrån oupptäckt så har du helt plötsligt överhanden.

Smygandet upptar också en stor del av upplägget och det gäller att röra sig försiktigt fram för att undgå upptäckt. Ett hett tips är att slå sig fram ljudlöst och undvika ljuskällor. Lampor kan skjutas sönder, vilket gör din närvaro än mer osynlig. Du kan också maskera din närvaro med ljud. Om du till exempel skjuter när flygplan passerar ovanför så hörs inte ditt skott av fienden.

Konsten att skjuta skarpt från distans

Som spelets titel antyder så är Sniper Elite 4 i första hand utformad som en snipersimulator. Vid introduktionen får jag spela igenom en liten tutorial som berättar hur man använder sitt gevär. Visst, det finns andra vapen som vart och ett har sina förmågor att ta hänsyn till, men det är geväret som står i fokus. Innan jag avfyrar min väl avvägda skott så kan jag tömma lungorna. På så sätt ökar Karls fokus och en liten diamant avslöjar vart mitt skott kommer att landa. Ju längre jag andas in, desto mer exakt diamant. En träff på långt avstånd ger mer poäng när resultatet ska sammanfattas i slutet på varje bana. I och med banornas kreativa utformning gäller det att skjuta smart och slå ut så många nazister som möjligt på samma gång. Varför inte pricka en bensintank och låta explosionen göra resten av jobbet?

Killcam-funktonen har troget hängt med sedan starten och återfinns givetvis även här. När ett välriktat skott avlossas så startar en filmsekvens i slow-motion. Anatomiskt visas målets kropp och vi får sedan se i detalj vad som händer när kulan träffar. Sikta mot skallen och spelet visar exakt det blodiga resultatet med ett krasande ljud. Sikta mot hjärtat och se hela bröstkorgen explodera. Sikta mot pungen och… ja ni kan föreställa er scenen. Det hela ser läckert ut och jag får faktiskt erkänna en morbid tillfredsställelse av en väl utförd fullträff. En nyhet är att även knivhugg och explosioner numera täcks av dödskameran. Inget är mer förnöjande när en utlagd mina trasar sönder vakter som rusar in i klungor mot en pågående strid.

Banorna är sjukt stora. Här ska en megakanon sprängas på en bro.

Ännu roligare blir skjutandet i co-op läget där två kompisar tillsammans kan ta sig an kampanjen. Förslagsvis håller sig en till krypskyttet medan den andra stormar fram med kulsprutan i högst hugg. Kombinationen kan bli hur givande som helst, speciellt när båda parter gnabbas om vem som ska göra vad. I survialläget ska spelaren möta instormande trupper som växlar upp efter varje våg som klaras av. På multiplayerdelen är det klassiska Team Deatchmatch och Capture The Flag som gäller för hela slanten.

Ett spel i otakt med tiden

Min största kritik är att serien egentligen aldrig utvecklats särskilt mycket. Spänningen i att ligga gömd och vänta in det rätta ögonblicket för fullträffen är spelets största styrka men blir snabbt enformig. Uppdragen består i princip av att samla dokument, spränga kanoner och så klart skjuta nazister på långa avstånd. Utöver det har inte Rebellion mycket att erbjuda i Sniper Elite 4. Utmaningen att foga samman samtliga bitar till en spännande berättelse som berör och engagerar finns helt enkelt inte. Handlingen är tunn som en vattnig minestronesoppa och karaktärerna är lika fylliga som plattfiskar. Med så många uppföljare i bagaget borde Rebellion ha insett vikten av utveckling för att ta serien vidare, precis som Capcom gjorde med Resident Evil 7.

Jag upplever att studion  fast i gamla hjulspår. De tycks ha koncentrerat sig på att skapa en titel som säljer men inte tillför något som höjer ribban i spelbranschen. Det enda som hänt är att ytorna blivit större, grafiken snyggare, vapenutbudet tyngre men inte det spelmässiga innehållet. Med nya fräscha tilltag skulle spelaren utmanas i högre grad och involveras mer i handlingen. Detta gör inte Sniper Elite 4 utan nöjer sig med god underhållning för stunden. Därmed inte sagt att spelet är dåligt.

Hade handlingen och mekaniken varit lite vassare och mer varierad så hade betyget blivit ett par snäpp högre. Det är synd, för serien har potential att bli något större. Finns det en femte uppföljare planerad så hoppas jag innerligt att Rebellion tänker till ett par extra gånger hur sniperkonceptet kan läggas om. Det förtjänar Sniper Elite, för jag tycker fortfarande det är kittlande roligt att lurpassa i gräset, andas in och avlossa det dödande skottet mot ett kranium. Precis som en äkta prickskytt.

Läs mer om vår betygsskala >>

Bra
  • Stora banor och stor valfrihet
  • Samarbeta i co-op är grymt kul
  • Snygg grafik
  • Kill-cam
Sämre
  • Enformigt
  • Fattigt innehållsmässigt - nytänkande behövs!
  • Tunn story och platta karaktärer
6.5
Skapligt
Hösten 1993 introducerades jag till spelvärlden med ett SNES och Super Mario World. Sedan dess har konsolerna och spelen rullat på genom åren. När jag inte spelnördar arbetar jag som lärare och tränar på gym. Anser att Resident Evil 2, Super Mario 64 och The Legend of Zelda: Ocarina of Time är de bästa spel som gjorts.

Vad tycker du?

0 0

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.