Sonic Wings Reunion är det sjätte spelet i Aero Fighters / Sonic Wings-spelserien. Spelserien har hängt med oss i över 30 år redan och hade sin debut på arkadhallar anno 1992. För undertecknad för inte namnet med sig så mycket mer än passerande igenkänning – en känsla som genomsyrar hela spelet.
Tillbakagång
Spelserien må vara 33 år gammal i skrivande stund, men Sonic Wings Reunion är inte bara ett av relativt få spel, utan också det första nya i spelserien på 28 år. Mellan 1992 och 1997 släpptes övriga fem, varav de flesta på arkadmaskiner. Bland en rad nysläpp finns faktiskt Aero Fighters 1–3 redan till PlayStation 4 och Nintendo Switch för den som verkligen vill djupdyka i seriens förflutna. Varför man nu skulle vilja det.
Inget med Sonic Wings Assault är vare sig överraskande eller särskilt engagerande. Det är ett vertikalt skrollande kulregn med blaffiga bossar och kulörta animekaraktärer (bland annat en delfin).
För den som mot förmodan är helt oinvigd så är genrebeskrivningen ovan en subgenre av en subgenre. Det handlar om att navigera genom ett virrvarr av fiender och deras eldsalvor samtidigt som du skjuter ner allt som rör sig på olika, ofta kreativa sätt. Ju mer du förstör innan någon förstör dig, desto mer poäng kan du samla på dig. Det gör du med kulor och bomber, varav de förstnämnda kan uppgraderas med en liten gul kapsel du kan plocka upp i tid och otid (och som även ger poäng och multipelbonusar). De olika valbara karaktärerna har olika storlekar och mönster på sin egen eldgivning och går dessutom att kombinera med varandra, vilket så att säga ger dig en rotetvåa. Vill du ha en mer redbar, fysisk hjälp finns här dock ett renodlat tvåspelarläge.
Dessvärre så dras Sonic Wings Reunion med rejäla dippar i prestanda för den testade versionen (Switch). Det blir knappast bättre med fler spelare på skärmen. Det är rentutav så att jag inte ens ids öka på svårighetsgraden från Normal, eftersom jag allaredan får arslet levererat välstekt i näven.
Fort överstökat, utan återvändo
Sonic Wings Reunion är åtta banor långt och loopar sedan som en trött autopilot och börjar om så fort eftertexterna gått. Det finns mycket lite anledning att komma tillbaks för en omgång till, om du inte verkligen njuter av den lilla dialog som finns mellan banorna, eller verkligen vill se varenda karaktär i action.
Finns något positivt att ta med sig från Sonic Wings Reunion som upplevelse är det främst karaktärsporträtten och musiken. Grafiken på miljöerna och fienderna är medioker, men de egna stridsflygen är rätt snygga, likaså ens eget kulregn. Det gör att karaktärerna själva står ut lite också. Hade de varit animerade (i motsats till att ha en knapp handfull stillbilder) skulle det nog göra underverk för karakteriseringen.
Musiken står inte ut, men det som finns där låter ändå bra och passar till ändamålet. Jag såg namnet Kumi Tanioka (Final Fantasy Crystal Chronicles, Ragnarök Odyssey Ace) någonstans i eftertexterna, och tydligen har hon hjälpt till med arrangemang på något ställe. Spelet och seriens huvudkompositör, Soshi Hosoi, har för min del intressant nog gjort musiken till animeserien Onegai Twins. Men oavsett är det inte som att du kommer höra mycket av någon av dessa. Ljudeffekterna dränker nämligen musiken näst intill helt. Men de är åtminstone, även de, rätt passande/häftiga.
Sonic Wings Reunion släpps den 7 oktober 2025 på Nintendo Switch (testad version) och PlayStation 4–5 (samt på PC, redan den 29 maj). Det rekommenderade priset är cirka 329 kronor (digitalt). Utgivaren Red Art Games har även fysiska utgåvor till alla plattformar via sin hemsida. Denna recension är möjlig tack vare en recensionskod.
