Det är antagligen den här sajtens sämst bevarade hemlighet att undertecknad är löjligt förtjust i WayForward. Jag är den första att erkänna den berg- och dalbana i kvalitet som präglar framför allt studions verk från 00-talet (och i viss mån 10-talet), men de senaste åren är verkligen en hit efter en annan. Spidersaurs är inget undantag i den trenden. Det här är trots sin enkelhet ett av de bästa springa-skjuta-spel jag spelat sedan Blazing Chrome. Men låt oss inte skynda mer än så.
Sommarlovsmorgon
I Spidersaurs har världen råkat ut för en global svältkatastrof. Som lösning på problemet har företaget InGest utvecklat spindel-dinosaurie-hybrider som kan förse mänskligheten med till synes hela kostcirkeln. Det blir dock problem när byggnaden varelserna hålls i tar skada och hela staden (och i förlängningen världen) hamnar i riskzonen för spindel-dino-invasion. Det blir upp till de två praktikanterna, punkrockaren Victoria och poliskadetten Adrian, att sätta stopp för eländet.
Spidersaurs försöker i största möjliga mån vara en tidsmaskin tillbaks till 90-talet. Manuset, estetiken, musiken, ja i princip allt med produkten ser ut och låter som en hel uppsjö tecknade serier som gick på teve. Tänk Turtles, Swat Cats, Thundercats eller varför inte Sonic – komplett med en ostig öppningslåt med lika ostig text (signerad Shantae-röstisen Cristina Valenzuela själv). Här finns dessutom ett gediget röstskådespel med samma imponerande kvalitet som präglar senaste tidens nostalgibeten.
Nittiotalsnostalgi är lika mycket i tiden nu som när Spidersaurs först kom ut på Apple Arcade för snart tre år sedan. Vi ser det ofta i spel, och det med stora framgångar så som Cyber Shadow, Dawn of the Monsters och ovan nämnda Blazing Chrome. Spidersaurs lyfter sin gameplay direkt från de bästa av springa-skjuta-subgenren och det märks mer än väl att det här är samma studio som fick äran att återuppliva Contra-serien på Nintendo DS (i och för sig är det 15 år sedan nu, men nåväl!).
En nöt utan nötande
Det dröjer inte lång tid att komma in i Spidersaurs. Har du spelat något springskjutarspel tidigare kommer du känna dig som hemma. Alla knappar sitter där de ska; alla förmågor och vapen gör nästan exakt vad du förväntar dig. Det är en fröjd, även om det bjuder på närmre noll överraskningsmoment. Spidersaurs är familjärt. Men låt det inte avskräcka dig som ny spelare.
Balans mellan utmaning och belöning är något som Spidersaurs gör alldeles fantastiskt. Tempot är precis lagom: Banorna är munsbitar som successivt blir större och svårare, varje ny förmåga får sin tid i rampljuset och varje ny fiende gott om utrymme att bli din måltavla. Och i samma takt går svårighetsgraden. Som vanligt är det Lätt (Well Done), Medium (som självklart heter så) och Svårt (Rare) det är fråga om och de känns alla rättvist kallade. Även en nybörjare i genren har en hyfsad chans att ta sig genom den lättaste svårighetsgraden, som inte bara har mindre aggressiv boss-AI, utan extra plattformar och andra livhankar under banorna.
På tal om bossarna så är de riktigt, riktigt väldesignade. Varje attack har sin egen lilla signaturvarning (”tell” som man säger i poker) och Spidersaurs utgör ett paradexempel på hur dessa görs intuitiva och förhöjer upplevelsen. För vissa kanske detta upplevs som för enkelt, men när fler svårighetsgrader ändå erbjuds och där finns en cheevo för att klara hela spelet utan att dö så blir sådan kritik lätt att avfärda. Här finns till och med ett extra spelläge för speedrunners som vill ha det riktigt hett om öronen.
Alla dessa underbara pusselbitar bidrar till ett spel som är en hård nöt utan att du behöver nöta det som en tok. Spidersaurs är ett extremt rättvist spel i en genre där varje förlorat extraliv lätt kan kännas som ett lönnmord.
Delad glädje; dubbel glädje
Likt de flesta riktigt bra spel i genren har Spidersaurs co-op. En glädje delad är ju trots allt en glädje dubblad. Det fina med Adrian och Victoria är att vapentyperna ter sig helt olika beroende på vem av dem som skjuter. Pierce, det genomborrande vapnet, är en laser med rejäl räckvidd för Victoria, medan det är en eldkastare mer avsedd för närstrid om du spelar som Adrian. I tvåspelarläget har man med andra ord bättre möjlighet att komplettera varandra, särskilt eftersom vapendroppsen är statiska (alltid samma från samma låda).
Spelkaraktärerna håller i max två vapen vardera, och de kan uppgraderas en gång för att bli starkare. De återgår dock till grundnivån om du skadas, och försvinner helt/ersätts med standardvapnet om/när du dör. Förutom vapnen får du dessutom en ny förmåga efter varje bana. Dessa är exempelvis dubbelhopp eller klättring på väggar och tak. Förmågorna förankras dessutom på ett kul sätt genom berättelsen, som uppriktigt känns väldigt genomtänkt trots sina glättiga premisser. Det gör lite mer än vad säg Mega Man-spelen gör.
En annan aspekt som är förväntat bra är soundtracket. Det är inte Jake Kaufman som står som stjärna den här gången (heller), men jag vågar påstå att Harumi Fujita (Mega Man 3, Bionic Commando, Skyblazer) är en fullvärdig komponist i sin egen rätt. Tillsammans med de härliga ljudeffekterna gör det här soundtracket Spidersaurs till en lagom adrenalinstinn retroflört. Det är inga öronmaskar det är på tal om, men det behöver det heller inte vara.
Allt som allt är Spidersaurs en superhärlig upplevelse för dig som gillar springa-skjuta-spel och 90-talskultur av amerikanskt märke. Även du som inte gör det kan eventuellt få ut lite av Spidersaurs, såtillvida att det helt enkelt är ett riktigt kompetent spel med tajt gameplay, skönt ljud och ett härligt tvåspelarläge. Kanske är det till och med ett optimalt insteg i genren.
Spidersaurs släpptes på Apple Arcade den 19 september 2019. Den 14 juli 2022 utkom det även på PC (via Steam), PlayStation 4–5, Xbox One/Series X|S samt Nintendo Switch. Släppen är endast digitala, men fysiska utgåvor från Limited Run Games verkar bli verklighet inom kort. Det rekommenderade priset digitalt är cirka 180 kronor. Denna recension är möjlig tack vare en recensionskod.
