Av de spel jag föredrar mest hör nog retrospel till mina absoluta favoriter. Det är enkel gameplay som gör utmaningen så mycket mer tacksam; musik som vanligtvis är högt över medel. I AAA-spel hör vi ofta orkestrerade, generiska atmosfärsstycken och de är inte alls lika minnesvärda, även om de fyller sitt syfte i sina respektive spel. Det är även väldigt lite utrymme för misstag och buggar i ett retrospel. Du får en färdig produkt som inte behöver patchas i tjugo minuter vid release, eller gameplay där du faller genom fasta ytor. Köper du ett retrospel får du en färdig produkt, helt enkelt. I sin simplicitet blir det mer komplett. Cyber Shadow är ett sådant spel. Om de släpper en Collector’s Edition finns det chans att jag kommer köpa den. Och jag köper aldrig Collector’s Editions!
Det var en gång…
Storyns plotline är lagom generisk och följer det klassiska mönstret från NES/SNES-eran: Du är en ninja som måste stoppa en elak person från att ställa till det ännu mer i den redan dystopiska staden. Hur narrativet sedan följer har dock utvecklats sedan åtta, respektive sexton bitar. Gör dock dig själv en tjänst och vänta med att starta spelet på titelskärmen. Du får då se ett intro som skriker anime.
Du tar rollen som Shadow, en klanmedlem som överlevt en apokalyps, där maskiner tagit över. När jag säger överlevt är det med lätt justering. Shadow förintades i den enorma explosion som startade allt, men du har återuppstått som en cybernetisk ninja istället. Shadow har blivit…yep, du gissade rätt.
Allt utspelar sig i Mekacity, en stad som tagits över av robotar, där den mystiska Dr. Progen står i centrum. Dr. Progens dotter är mästaren i din klan och du har gett dig ut för att rädda henne. Robotarmén (även kallade Synthetics) som härjar i staden har även kidnappat många av dina klanmedlemmar och du försöker även rädda dem, i den mån du kan. Många har redan fallit offer för dem och på din väg möter du många som nätt och jämnt överlevt deras experiment.
Storyns narrativ byggs på på vägen och det är alltid uppfriskande att se ett retrospel som detta bryta från dåtidens berättande. Det är inte bara ”du är hjälten, besegra skurken och alla bossar på banorna innan”. Är ni bekanta med Axiom Verge, Curse of the Moon eller Shovel Knight har ni sett hur storyn kan vidareutvecklas i ett annars väldigt grundläggande koncept.
DU får en referens! DU får en referens!
Om Mechanical Head Games var Oprah Winfrey skulle publiken bestå av en mängd klassiska spel, för det delas ut referenser till höger och vänster. Vissa kanske inte ens är menade som det, men som NES/SNES-barn har jag växt upp med så många klassiker att det är svårt att inte reagera när jag ser vissa saker. När spelet hade börjat hypas var det många som jämförde det med Ninja Gaiden, men jag tycker det är en miss. Visst, du tar rollen som en ninja, men det är allt när vi pratar om gameplay. Det känns mycket mer som Blue Shadow (Shadow of the Ninja), men har definitivt sina referenser från Ryus äventyr på NES också.
Cyber Shadow bjuder på en vidareutveckling av storyn i form av cutscenes som håller samma letterbox-format som Ninja Gaiden, vilket drar tankarna ditåt. Sedan har vi fiender som påminner om mammutkanonen från Journey to Silius, snurrande plattformar från Blue Shadow och bossar som dashar genom luften likt hur Samus använder shinespark i Super Metroid. Det här är bara några av referenserna som dyker upp. Vid ett tillfälle lyckas de klämma in både Darius Twin och Contra 3 i samma dialogruta! Kärleken till de gamla spelen finns definitivt här och det är nog lite av ett måste om ett retrospel ska bli riktigt bra idag. Vi vill inte ha en kopia av spelen som kom före dem, men vi vill känna att anden och kärnan lever kvar, ca 30 år senare.
Kärnan i bra gameplay
Allteftersom du tar dig fram i Mekacity lär du dig nya förmågor som kommer väl till pass. Det kostar dock SP (Skill Points) att använda dem, men det går att hitta gott om refills när du hugger ned fiender. Vissa förmågor fungerar även som hjälpmedel att ta sig fram på vissa ställen och det är riktigt roligt att experimentera med dem. Speedruns kommer bli fantastiska att titta på! När du når en viss del i spelet kommer du uppgradera alla dina förmågor, som gör dig ännu mer mobil och öppnar upp för ännu flexiblare manövrar.
Det som lämnade störst avtryck hos mig var en boss, Mekadragon, som jag hade ordentliga problem med i början. Men det var för att jag spelade otåligt och försökte smaska in så mycket skada som möjligt. Mekadragon var första bossen där jag verkligen kände av hur tempot förändrades och förmågan att läsa in bossens attackmönster var ännu viktigare än tidigare. Utöver det har du även några fler moment som du måste hålla koll på för att överhuvudtaget ha en chans att skada den. Jag fick spela om den X antal gånger, men det var lika roligt varje gång. I princip varje boss efter den har känts likadan. Du känner dig inte modstulen när du dör om och om igen – du blir motiverad och vill lära dig bossen ännu bättre. Jag kom osökt att tänka på Dark Souls (nej, jag tänker inte kalla det en Soulslike!) och bossarna du möter där. Du måste vara uppmärksam och se till att befinna dig på rätt ställe för att kunna göra bra skada. Inget unikt med Soulsborne, men efter att ha dött ett par gånger var det svårt att inte göra den jämförelsen.
Det var bättre förr när det görs nu
Cyber Shadow är ett fantastiskt spel. Yacht Club Games gjorde helt rätt som investerade i utvecklingen av detta spel, för det är verkligen ett av de bästa spelen i sin kategori. Du kan lätt se det här spelet i en pixlig hall of fame, tillsammans med Curse of the Moon och Shovel Knight. Personligen föredrar jag det här framför de andra två. Tempot, musiken, kontrollen – det är precis såhär en ska göra ett retrospel!
När jag funderade igenom diverse plus och minus med spelet kunde jag faktiskt inte komma på några minus. Det enda jag kunde komma på är en så minimal och meningslös grej, men det är fortfarande där. Jag tror att det är därför jag gillar retrospel så mycket också – det kan inte drabbas av samma buggiga, trasiga saker som AAA-spel kan. Visst går det, men det är så mycket lättare att fixa och hitta, vilket gör att seriösa indiespel håller en helt annan kvalitet när det kommer till buggar än t.ex. Cyberpunk, Destiny 2 eller Skyrim. Det finns helt enkelt inget negativt att säga om det just nu. Låt mig spela det i 30-40 timmar så kaaanske jag hittar något, men annars håller spelet en beundransvärd kvalitet, där bara personlig smak kan avgöra om det är bra eller dåligt. Cyber Shadow är ett fenomenalt plattformsspel av den gamla skolan och Mechanical Head Games har gjort ett strålande jobb.
