Splatoon Recension

Vi är inte bortskämda med helt nya titlar från Nintendo. Jag kan inte påminna mig att det hänt sedan både Pikmin och Animal Crossing släpptes för snart 15 år sedan. Men nu är det alltså dags igen, den här gången i form av världens mest färgglada shooter. Splatoon flirtar med barnet i oss alla. Det tar en av spelvärldens mest våldsamma genrer och gör det till ett party fyllt av färg och glädje, allt i bästa Nintendo-anda.

Tut tut! Ur vägen, här kommer jag med min elaka mördarroller.

Det är ont om stora spelsläpp till Wii U den närmsta tiden, förutom Star Fox och Yoshi’s Woolly World kan jag inte komma på en enda revolutionerade titel. Nyligen nåddes vi också av beskedet att Zelda skjuts upp på obestämd framtid. Nintendo hoppas mycket på Splatoon och skall vi tro snacket på nätet såhär ett par dagar efter releasen så känns det som att de lyckats i sin udda satsning. Spelarnas längtan efter något nytt tycks ha tagits väl till vara av producenterna på Nintendo.

Sällsynt IP

Splatoon är alltså det första spelet Nintendo släpper med helt nya karaktärer i huvudrollen sedan 2001. För första gången har bolaget producerat ett shooterspel och som vanligt är målgruppen de yngre kunderna, spelare som längtat efter ett spel ur genren, men vars föräldrar förbjudit dem att spela exempelvis Call of Duty. Det finns dock några viktiga punkter som skiljer Splatoon från andra spel i genren. Det första vi kan nämna är perspektivet. Istället för ett klassiskt förstapersonsperspektiv ser vi våra figurer snett bakifrån, i tredje person. En annan väsentlig skillnad från konkurrenterna, tillika den viktigaste skiljepunkten, är ammunitionen. Säg hej då kulor och granater och säg istället hej till miljontals liter färg!

Det är ett välproducerat spel Nintendo släpper till Wii U. Det märks i varje detalj att bolaget inte tummar på kvaliteten i de spel de sätter sitt namn på. Men skrapar man på ytan och går lite djupare ner i färgburken går det att hitta en och annan skavank som lätt hade kunnat målas över med lite vilja. Men vi går in på det lite mer senare i recensionen.

Enkelt och roligt

Det är svårt att inte blir glad i hela kroppen när man matar in Splatoon i konsolen. Den färgglada titelskärmen får även den mest hårdnackade spelaren att dra på smilbanden. Efter en ganska kort, men ändå givande introduktion kastas jag ut i arenan utrustad med mitt mod och en vattenpistol fylld av färg. Glöm kill counts. Här gäller det att tänka nytt. Jag och mitt lag skall med alla till buds stående medel måla banan i våra färger. Den som har mest färg på spelplanen när tiden går ut vinner matchen. Svårare än så är det inte och jag måste säga att spelets mekanik känns som en frisk fläkt i ett annars så våldsbejakande shooter-träsk.

Efter varje match summeras din insats ihop och du belönas med poäng baserat på hur väl du lyckades. Poängen kan sedan användas för att för att låsa upp nya vapen och ny utrusning till din karaktär. Väldigt normalt med andra ord, men Nintendo överjobbar inte mekaniken. Du får inte hundra val som påverkar din utveckling i olika riktningar. Istället är det enkelt och kul att uppgradera din spelare, precis som sig bör i ett spel som primärt riktar sig till barn. Frågan jag alltid ställer mig när det kommer till Nintendo är; ”Varför lägger de inte ner lite energi på översättning?” Ett spel för en yngre målgrupp blir ännu mer lättillgängligt på svenska.

Ser ganska jämt ut. Dags att plocka fram min Inkzooka.

Inte bara spelarna kan uppgraderas. Varje vapen också utvecklas med hjälp av power-ups, något som kan avgöra en hel match. En vältajmad vapenuppgradering kan vända en omgång på bara några sekunder, något som kan vara minst lika frustrerande som roligt. Allt handlar om vilket lag man tillhör när tiden gått ut. Att välja rätt vapen vid rätt tid kan ofta innebära skillnad mellan seger och förlust. En personlig favorit blev snabbt den enorma rollern som täcker allt i sin väg, men bara på korta sträckor. Oslagbart i närstrid.

Bli en bläckfisk

Visst finns det en twist även i Splatoon. Din karaktär, en så kallad Inkling är inte bara bra på att hantera färgsprutor. Hen kan också när som helst förvandlas till en bläckfisk och på så sätt bli ett med färgen. Så länge man håller sig till sitt lags färger så öppnas genast nya dörrar. Som bläckfisk kan man hoppa över avgrunder och till och med simma uppför väggar. Men akta dig för att simma i fel bläck, det kan innebära döden.

Med hjälp av unika Splatoon-amiibos kan du låsa upp nytt innehåll i spelet.

Även om Splatton primärt är ett spel som skall spelas online så går det givetvis att lira det i sin ensamhet i en förvånansvärt bra kampanj. Banorna är skapade i bästa Nintendo-anda och det gäller helt enkelt att ta sig från start till mål med hjälp av färg. På vägen skall man skjuta ballonger, hoppa över plattformar och besegra elaka emo-bläckfiskar. Kampanjen springer du igenom på ca fem timmar. Det vill säga om du inte stannar och beundrar den färgglada utsikten.

Trots hyllningarna är Splatoon inte ett felfritt spel. Jag får ibland känslan av att det inte är helt färdigt. Framför allt så saknar jag röstchatten som tycks ha glömts bort helt. I ett onlinespel skall man ha möjlighet att prata med sina medspelare och håna sina motspelare. Det sistnämnda kan i och för sig vara en av anledningarna till att speljätten valt att hoppa över denna för många viktiga detalj. Ingen skall ju behöva känna sig ovälkommen i ett Nintendo-spel, eller hur?

Det är för övrigt väldigt svårt, för att säga näst intill omöjligt att få till en match med dina vänner. Lagen pusslas ihop för att bli så balanserade som möjligt vilket ofta innebär att de åtta platserna till varje mach snabbt blir fulla. Har du tur så kan du begära att få spela med en vän, men räkna med att få vänta ett bra tag innan det blir en plats ledig. Detta problem är Nintendo dock medvetna om och det är inte omöjligt att vi får se en lösning i framtida uppdateringar.

”Färg på väggarna”

Äger du ett Wii U så kan jag inte se någon direkt anledning till att inte skaffa Splatoon. Det är inte det vackraste spelet som släppts till konsolen, men det är definitivt ett av de roligaste. Som förälder kan man införskaffa spelet utan att behöva oroas för att ens barn skall utvecklas till känslokalla krigsmaskiner. Det enda du riskerar är färg på väggarna och glada ungar. Splatoon ger den där härliga ”en-gång-till-känslan” man vill ha hos ett spel och risken finns att man fastnar alldeles för länge i de fartfyllda online-matcherna.

Läs mer om vår betygsskala >>