Super Punch Patrol tog ett drygt år att ta steget från ritbordet till eShopen på Nintendo Switch. Det är verkligen inte illa för en ensam utvecklare (med assistans från brodern med musiken). Precis som sin spirituelle föregångare Gunman Clive osar det minimalistisk kvalitet.
Bertil Hörberg har med sitt Hörberg Productions gjort sig känd med de två Gunman Clive-spelen på Nintendo 3DS (och sedermera även Wii U, PC och nu senast Nintendo Switch). Hans efterkommande projekt, det ambitiösa Mechstermination Force, gjordes med ett större team och en längre utvecklingsperiod. Efter detta ville Hörberg ta en paus från större spel och testa sin egen förmåga med ett mindre projekt. Resultatet är Super Punch Patrol.
Paralleller
Om Gunman Clive blickar i beundran mot Capcom:s Mega Man, är blicken hos Super Punch Patrol fäst mot SEGA:s Streets of Rage. Den snarlika berättelsen (den lilla där faktiskt är) är så stereotypisk den kan bli. Så till den milda grad att den inte direkt presenteras i spelet självt. Bered dig på lökighet á la 80-tal:
Året är 202X. Våld och brott härskar på gatorna i Gravy City. Det onda brottssyndikatet E.C.S. styr staden med järnhand och kontrollerar nästan alla tjänstemän, inklusive polisen; blott en handfull officerare står utanför korruptionen. Polischef Anders Punch och de två syskonen Nils och Selma Snyting tillhör dessa och kommer att göra allt i sin makt för att besegra E.C.S. – med knytnävarna som enda hjälp.
Super Punch Patrol har en nästa-men-inte-riktigt-svartvit visuell presentation som står ut på precis samma sätt som Clives sepiatonade äventyr. Anders, Nils och Selma är blå till färgen, fienderna är cerisefärgade och övriga objekt och bakgrunder är rent monokroma. De för tankarna till skisser på tidningspapper. Det är fortfarande unikt, men fungerar inte fullt lika bra som Hörbergs tidigare spel. Framför allt har jag själv svårt för att se vilket alternativ som är upplyst i menyerna; det mörkblå mot det svartbruna smälter tyvärr samman. Det är dock ett rätt litet problem, och jag skulle inte bli förvånad om jag är ensam om det.
Super Punch Patrols gameplay
Super Punch Patrol är av gamla skolans beat ’em ups, rätt och slätt. Du har tre spelbara karaktärer, alla med sina unika slag och sparkar. Du kan spela ensam eller tillsammans med en vän. När du/ni dör eller klarar sista banan låser den insamlade poängen upp fler kostymer till karaktärerna, vilket ger lite återspelningsvärde. Och det är bra, med tanke på att spelet är fem ynka banor långt. Tro dock inte att det ska bli en enkel match för det; Super Punch Patrol kommer att sparka ditt normalbegåvade arsle hela vägen till Easy Mode. Eller åtminstone till du bemästrat spelmekaniken ordentligt.
Oavsett svårighetsgrad kunde jag inte se någon skillnad i skadeparametrar, utan den enda skillnaden mellan Easy, Normal och Hard är antalet liv och virtuella krediter. Hard Mode i enspelarläge ser ut att kunna bli en årets bedrift-typ av utmaning. Trots att alla fiender har väldigt kompetenta sätt att visa vad de är i färd med att göra, är det inte så lätt att undvika deras anstormningar. Hoppsparkar och jobbiga fasthållningar gör att man varken vill hålla sig för långt bort, men heller inte bli alltför närgången. Detta är så klart lite lättare att hantera med en vän. Annars blir det till att använda din tunga attack – men mer om det nedan.
Gameplay-mässigt flyter Super Punch Patrol på precis som det ska. Här finns en lätt attack, en tung attack (som skadar dig själv; använd med försiktighet), hopp, sprint, grepp samt kombinationer av dessa. Soptunnor på vägen innehåller sådant som återställer hälsa eller fräna vapen som kan stå dig bi tills du har sönder eller tappar dem. Låter det här bekant så är det för att det troligtvis är det. Och i det här fallet är det något bra. Super Punch Patrol omfamnar allt det som gjort spel som Final Fight, Double Dragon och tidigare nämnda Streets of Rage så omtyckta.
En tredje fjäder i hatten
Till syvende och sist levererar Super Punch Patrol en tredje fjäder i hatten för Bertils Hörberg Productions (om man inte räknar med Gunman Clive 2; då blir det fyra). På djupet är speldesignen beprövad, kompetent och väldigt bekant. På ytan är den en trevlig udding med ett underbart sinne för humor. Den svenska (nordiska?) spelaren får helt klart ut mest av namn som Gun-Britt och Selma Snyting, och det är underbart att se sådan representation i ett spel som Super Punch Patrol, oavsett om det är mer som humor för insatta.
Super Punch Patrol är en skön överraskning som inte borde gå någon beat ’em up-fan förbi, och jag hoppas innerligt att det lever och frodas bland eShopens (i skrivande stund) nästan 3000 spel.
Soundtracken må för övrigt vara snäppet under Gunman Clive i nynnbarhet, men passar alldeles utmärkt för Super Punch Patrol. Arne Hörberg släppte det nyligen i sin helhet på sin Bandcamp.
Super Punch Patrol släpptes på Nintendo eShop den 17 september 2020 och kostar 50 kr. Spelet är än så länge exklusivt på Nintendo Switch och finns endast att köpa digitalt.
