The Banner Saga är en trilogi, med sin senaste del i serien nyligen släppt. Utvecklat av Stoic Studio, ett team som kommer från BioWare, får vi element vi känner igen från Mass Effect-trilogin. Dina sparfiler importeras från föregående spel och de karaktärer som dött i tidigare titlar kommer förbli döda när du sätter dig med den slutgiltiga delen i sagan. Detta är dessvärre mitt första möte med serien efter år av ett passivt intresse.
Att sätta sig i den sista delen i sagan och fortfarande ryckas med från start är ett stort plus och ett bra betyg för spelets narrativ. Och jag är ganska svårflirtad när det kommer till just narrativ. Det känns lätt slappt och oseriöst för mig och jag anser mig ha ganska höga krav när det kommer till den narrativa inlevelse spel ska ge oss. The Banner Saga 3 gör det alldeles enastående.
Världen är mörk och hoppet är svagt för de överlevande. Men det finns en chans.
När mörkret faller
Narrativet bygger kring det mörker som dränker världen, där oheliga varelser – dredges – invaderar obönhörligt. Detta utspelar sig i en fantasyvärld med stark inspiration från nordisk folktro. Vi har dels människor, men även andra raser som påverkar historiens gång. Precis som Mass Effect har vi djupgående, intrikata porträtt av de andra raserna, med kulturer, värderingar och personligheter. Vi får se samarbeten och konflikter som uppstår på så naturliga sätt – allt inlindat i spelets konsekventa berättande.
Storyn fokuserar på spelarens karavan och hur de överlever genom att strida och fly från den odöda rasen dredge, som hatar människor. Precis som Geth i Mass Effect är inte rasen helt svartvit, utan gråzonerna ger oss en mer komplicerad bild av dem. Vi får inte svaren upptryckta i ansiktet på oss. Vi måste ta reda på det genom att se var berättelsen tar oss.
Turbaserat ögongodis
The Banner Saga är ett taktiskt rollspel, där du med ett turbaserat upplägg rör dig på en gridbaserad spelplan. Tänk bl.a. Final Fantasy Tactics. I den tredje delen i sagan får vi förbättrade stridssystem och andra finslipningar som gör en redan bra serie ännu bättre. Vi får fler karaktärer, mer intrikata dialogval och ett uppgraderingssystem som må se överväldigande ut till en början, men känns otroligt versatilt när en börjar komma in i det efter någon timme eller två.
Bildspråket är tydligt och lättläst, vilket gör att en kan komma igång så mycket snabbare.
Den art design spelet använder sig av känns väldigt unik. Med matta färger och skarpa konturer målar de upp riktigt snygga karaktärer som känns närvarande i världen allt utspelar sig i. Det turbaserade stridssystemet är gammalt idag, men för den sakens skull inte dåligt åldrat. Det håller mer än väl och är en skön omväxling från mer direkta spel med högre tempon. Här får du tänka efter lite och planera dina strider allteftersom. Med de olika abilities som dina hjältar har kan du välja att strida på väldigt strategiska sätt. Det är inte ett måste till en början, så inlärningskurvan är väldigt snäll och tillfredsställande. När du börjar tröttna på att bara gå in och slå kommer du börja avancera dina taktiker och det kommer behövas senare i spelet.
Bara en strid till…
Vissa spel har det där lilla extra. Jag kunde komma på mig själv att bara köra ”ett uppdrag till” i Borderlands och plötsligt hade det gått tre timmar. Jag får lite samma vibbar av The Banner Saga 3 och det är väldigt positivt. Jag blir såpass indragen i storyn och stridssystemet och de olika uppgraderingarna att jag har svårt att slita mig från det. Det är en spelglädje som lyckas klicka på helt rätt sätt. Med det avskalade stridssystemet hinner en inte bli utmattad mentalt av all koncentration och skill som andra spel kan kräva. Det gör att det är väldigt lätt at bara glida med, timme efter timme.
Dina karaktärer har tonvis av uppgraderingar, bonusar och stats att justera. Och det är riktigt roligt att skräddarsy dem.
Spelet som är mer än sin titel
Det är inte ovanligt med spelserier, det kan vi hugga i sten på en gång. Men så finns det serier som så minutiöst ger oss en kontinuitet som blir så anmärkningsvärd i sitt sammanhang. Du har ett fantastiskt narrativ i Metal Gear-serien, från det första spelet på MSX II till Metal Gear Solid 4. Vi har en fantastisk berättelse i Legacy of Kain-serien, med Raziel och hans resa. Det här är bara två av otroligt många serier, men en av dem som sticker ut lite extra är den till Mass Effect 1-3. Tycka vad en vill om avslutet, men det är en berättelse som verkligen tar vid där den andra slutade. Med valen som kan fattas på vägen påverkar det kommande spel i serien och vi får en känsla av att vi varit med och format narrativet.
Detta gäller även i The Banner Saga 3. Efter att ha upplevt de första två spelen i serien har vi hamnat på en väldigt ödesmättad plats i historien, där våra val från första början har format vår resa fram till idag. Karaktärerna blir därför inte bara karaktärer, utan personer vi bryr oss om. Serien skulle klara sig utmärkt utan det starka berättandet, men nu har vi det där ändå. Precis som RTS-genren har StarCraft har den taktiskt RPG-genren The Banner Saga. Och jag skämtar inte när jag säger att StarCraft har en av de mest spektakulära och gripande berättelserna i spelhistorien.
Jag kan tyvärr inte uttala mig om storyn i sin helhet för Banner Saga-trilogin, men jag är uppslukad av den tredje och avgörande delen i berättelsen. Jag kommer utan tvekan skaffa föregående delar och spela igenom allt igen, för det här är en berättelse en vill ta del av i sin helhet.
