Square Enix släpper spel så det står härliga till den här vintern. Mellan Star Ocean: The Divine Force, Valkyrie Elysium, Harvestella och The DioField Chronicle har jag haft löjligt svårt att bestämma mig för vart min uppmärksamhet ska riktas. Jag törs påstå att valet av det sistnämnda inte var ett dåligt sådant. Det är i varje fall inte ett jag ångrar, och faktumet att det har en demo hjälpte en hel del med det valet.
Berättelsen
Den titulära DioField är en ö som som huserar konungadömet Alletain. Den befinner sig mitt mellan två stormakter: Imperiet Schoevian och alliansen Rowtale. Det förstnämnda, rödfärgade och därmed onda imperiet har hittat en ny form av magi. Denna gör det möjligt för dem att snabbt lägga stora mängder land under sin banner medelst kanonbåtsdiplomati. Grönfärgade Rowtale är den enda militära makt på kontinenten som kan stå emot, och de två står nu i ett dödläge. De ställer båda in siktet på DioField och Alletain, som tycks bli skådeplats för krigets crescendo. Ön är nämligen extremt rik på naturresursen som imperiet använder för sin magi: jade.
Du spelar som ett band legoknektar kallat de Blå rävarna. Bandet kröns av de tre krigarna Andrias, Frederet och Izelair, men de får snabbt tillökning. Blå rävarna lyder under hertig William Hende och fungerar mer eller mindre som dennes privata armé. En privat armé som kommer att bli en av hörnstenarna i det politiska spel som nu pågår över hela DioField.
Som ett miniatyrspel
Det är lätt att göra kopplingen mellan The DioField Chronicle och ett figurspel som Warhammer. The DioField Chronicle må spelas som ett realtidsstrategispel, men sättet du flyttar karaktärerna på och de medel som står dig till buds (inklusive en pausknapp, i princip) gör att till och med systemet känns likt just ett figurspel som Warhammer. Det har bara lite mer liv, så att säga.
Varje bana eller del av kartan i The DioField Chronicle är som taget ur ett modellpaket. Kartan är ofta avgränsad till området och har väldigt distinkta landmärken i form av klippor, backar, fält och dylikt. Perspektivet får allt att se litet ut och påminner lite vagt om den HD-2D som syns i spel som Triangle Strategy och Octopath Traveler. Här slutar dock de grafiska likheterna. The DioField Chronicle är helt polygonbaserat, på gott och ont. Förutom själva banorna har du en bas för förbandets rekryter i vilket du kan mingla, utföra sidouppdrag och rusta upp din armé med dina surt förvärvade slantar.
I basen och (framför allt) i mellansekvenserna är alla karaktärer rikt och utstuderat designade, med väldigt uttrycksfulla minspel och kroppsspråk. Det är inte alltid det de uttrycker förefaller naturligt, men att förvänta sig teknik som motion capture i ett spel som The DioField Chronicle är att överdriva. Modellerna är så klart något olika från de högstiliserade 2D-porträtten i karaktärernas profiler, men det är på precis rätt sätt. Dessa porträtt signeras dessutom den finfine konstnären Isamu Kamikokuryo (Final fantasy XII–XIII)
RTTB
Det allvarligt talat urtöntiga tillmälet för slagsmålssystemet i The DioField Chronicle är RTTB – Real Time Tactical Battle. Vad det innebär är i essens förmågan att detaljstyra varje enhet i realtid. Spelet tillåter dig dock när som helst att pausa. Det händer varje gång du valt en karaktär att ge order till och gör spelet allvarligt talat lite väl lätt. Är du det minsta erfaren bland realtidsstrategispel och/eller turbaserade strategispel, kommer du nästan garanterat vilja köra på svåraste graden. Kontrollen är väldigt enkel att lära sig och lätt att bemästra.
Du har fyra aktiva trupper som vardera kan backas upp och bytas ut av en passiv trupp i deras släptåg. Det är med andra ord ett litet band knektar med dig. Du attackerar huvudsakligen med svärd/sköld, kniv, lans, magi, pilbåge eller armborst; här finns totalt åtta olika vapenklasser, varav vissa delvis tangerar varandra. De används av någon av de fyra klasserna Soldat, Kavalleri, Bågskytt och Magiker. Var karaktär har en viss vapensort de hanterar exklusivt.
Att bara attackera med ditt vapen tar dig dock ingenvart. Det är i specialförmågorna den riktiga kraften finns. Vilka du kan hantera beror på din karaktärs klass, ditt vapen och din erfarenhetsnivå. Här finns flera sätt att öka på dina förmågor via färdighetspoäng (som gäller förmågan, oavsett vem/vilka som använder den) och talangpoäng (som är individuella och ger buffar åt en specifik karaktär). De sistnämnda kan även öka dina primära styrkor (Hälsa, Attack, Försvar, Teknik och Tur).
Bredvid dessa system finns sedan ett för åkallelser. Tänk typ superattacker som startar en kort mellansekvens och skadar och/eller helar allt inom räckhåll. Ett sista system ger dig sedan tillgång till fler vapen. Här spenderar du resurser du vunnit genom banorna för att välja vapen du vill att affären ska ta in.
Resurser på rätta stället
Att fördela sina ändå rätt knappa förmögenheter är till en början svårt. The DioField Chornicle verkar dock vara konstruerat med viss ”grind in mind”. Du kan nämligen återbesöka alla uppdrag, obligatoriska såväl som valbara, och göra om dem för extra pengar och erfarenhetspoäng. Kistor och övriga bonusar förblir dock bara åberopbara en gång. Det känns oavsett rätt bra att kunna göra om alltihop om man lyckats missa en kista eller råkat låta någon av karaktärerna dö.
På tal om resurser så är The DioField Chronicle överlag ett väl optimerat spel. Den testade PC-versionen går stabilt och i princip silkeslent i sin bilduppdatering. Det enda klagomålet är vissa grafiska artefakter (som dock är betydligt mindre skönjbara i DX11-läget) och att ljudet ibland kan ta en kort semester i någon halvsekund. Och på tal om ljud.
Förutsägbart välljud
The DioField Chronicle är förutsägbart på i princip alla sätt, även rent ljudmässigt. Musiken saknar tyvärr något särskiljande i karaktär eller melodi, men gör samtidigt exakt det den ska. Det är helt enkelt magisk fantasy med tillhörande bombastiska stråkar, blås och trummor. Förutsägbarheten fortplantar sig till valet av röstskådisar. För undertecknads del är det det japanska ljudspåret som gäller, vilket inte lär förvåna vana läsare. Här hör vi stämmorna från bland andra Junichi Suwabe (Fate/stay night), Jun Fukuyama (Code Geass) och Kenjiro Tsuda (Way of the Househusband). Det är precis vad man kommit att förvänta sig av Japans ”röstiselit”, och det lär inte göra någon invigd besviken.
Vad gäller de engelska rösterna satsar de på den brittiska engelskan – utom berättarrösten, som är amerikansk så det skorrar. Röstskådespelet är i sig passande teatraliskt. Det går hand i hand med manus, vars översättning medvetet beger sig ut på den shakespeareska scenen. Det är absolut inte otrevligt för öronen, men kräver viss invänjning för oss som föredrar japanska röster. Oavsett är produktionsvärdet högt och mycket uppskattat för båda språk.
Tillkortakommanden
Att The DioField Chronicle är exakt vad en spelare som jag förväntar sig är ett tveeggat svärd. Jag får exakt det jag vill ha av ett japanskregisserat fantasiäventyr: Modiga muskulösa och/eller feminina män, vackra prinsesskvinnor med attityd och auktoritet, klingande svärd, spjut och andra vapen samt explosiv magi. Den politiska intrigen är måhända påfallande lik premisser för krig i vår värld, men den tillför knappast någon satir, kommentar eller knorr över huvud taget till ämnet. Den senare halvan i synnerhet har lämnat många fans besvikna, men själv är jag ändå nöjd med The DioField Chronicle när eftertexterna rullar.
De flesta karaktärer går att gilla på sitt sätt. Här saknas tack och lov de som på riktigt irriterar eller frustrerar, men något slags djup i dem är det inte på tal om. Du får gott om tid att lära känna dem alla i Blå rävarnas högkvarter. Detta kan kännas tomt vid tillfällen, men är en lagom stor mötesplats. Alla strategirollspel måste tack och lov inte ha 20+ karaktärer i aktiv tjänst.
Man kan också föra argumentet att The DioField Chronicle har något underutnyttjad potential vad gäller längd och mängd – framför allt för sin prislapp – men frågar du mig riskerar varje extra speltimme att dra ut på den välskridande handlingen. Dessutom kommer en gratisnedladdning i mars nästa år som kommer att ge en del mer att bita i för fans. Det handlar om fler och svårare spellägen och nya färdigheter, men framför allt ett nytt sidokapitel. Gillade jag The DioField Chronicle tillräckligt för att se fram emot detta? Absolut!
The DioField Chronicle släpptes den 22 september på PC (via Steam), PlayStation 4–5, Xbox Series X samt Nintendo Switch med en rekommenderad prislapp på cirka 600 kronor. Släppet är både digitalt och fysiskt, båda med sina samlar- och deluxeutgåvor. Denna recension är baserad på PC-versionen och möjlig tack vare en recensionskod.
