Förspel: The DioField Chronicle

Efter en handfull timmar med demoversionen kan jag konstatera: DioField Chronicle är allt jag önskade att Triangle Strategy skulle vara.

Strategirollspelen börjar på gott och ont få en allt större plats i spellandskapet. Det är så klart mest positivt. Genren har länge varit inlåst i det japanska språket, där titlar som Front Mission, Tactics Ogre och Fire Emblem levt och frodats. Sedan Game Boy Advance:ens tid har dock allt fler tagit sig hit. Snabbspola nästan två decennium och vi har nu titlar som Dark Deity, Rise Eterna och Super Robot Wars 30 med rätt jämna mellanrum – och det med engelska språkmöjligheter. Nu läggs DioField Chronicle snart till på den listan.

Till skillnad från spelen nämnda ovan har jag dock en nästan genomgående bra känsla om The DioField Chronicle. Det tycks ha samma Game of Thrones-iga story med politiska intriger och maktspel som gjorde Triangle Strategy så populärt. Samtidigt har det ett slagsmålssystem som mer eller mindre är i realtid. Lägg på det till en samling lovande karaktärer med rikligt budgeterat röstskådespel, en riktigt bra ljuddesign (inklusive soundtrack, som passande nog görs av just GoT-kompositörer!) och en visuell stil väldigt nära HD-2D, och du får en kombination som bör vara föremål för alla SRPG-fans uppmärksamhet.


Medeltidsintriger

Det onda jag nämner ovan förblir dock att dessa spel tar en himla massa tid i anspråk. Andra bitar som är lätta att haka upp sig på är det extrema överflödet av stereotyper. Längden kan man kanske egentligen inte göra så mycket åt (det experimenteras i varje fall sällan med och vi kan konstatera att det kanske borde, men inte mer än så). Att stereotyperna haglar är dock lite trist. Allt behöver inte pendla mellan ultrateatraliskt och slentrianmässigt underspelat. Lyckligtvis ramlar The DioField Chronicle inte helt i den här fållan. Både de japanska och de engelska rösterna är välproducerade och karaktärerna får faktiskt lite chans att skina. Det är för tidigt att säga något om utveckling och motiv för dem alla, men här finns potential. Inte minst vittnar storyn om det.

Berättelsen i The DioField Chronicle är väldigt lätt att tangera till verkliga händelser, både förr och nu. Den titulära ön DioField är hem åt kungadömet Alletain. Det är också mycket rikt på resursen jade, som används för magiska ändamål. Det gör att supermakten Schoevian-imperiet väldigt gärna vill åt dess rikedomar, för att kunna göra sin krigsmaskin. Lyckligtvis ligger ett tredje kungadöme, Rowetale-alliansen, som buffert mellan dem. Hårt ansatt av Imperiet är Alliansen sedan en tid allierad med Alletain, vilket håller det pågående kriget i jämvikt.


Mitt i dessa osäkra tider är band av legoknektar ingen ovanlighet. Du spelar som ett av dem, kompaniet Blue Fox. Ditt uppdrag är att utföra William Hende av huset Hendes order. Denne hertigs mål och ambitioner är än så länge långt från uppenbara, och frågan är om de Blå Rävarna blir en symbol för hopp eller en dödsdom.

Business as usual

The DioField Chronicle utnyttjar ett egenhändigt snickrat slagsmålssystem som kallas Real-Time Tactical Battle (RTTB). Systemet i sina delar är inte direkt nytt, utan är som ett småskaligt realtidsstrategisystem. Tänk dig Fire Emblem fast utan schackregler. Beordrar du en trupp att attackera och hen går in i striden för kung och fosterland. Självfallet finns fler order att ge; spelet utrustar dig med attacker, tekniker, magier och andra besvärjelser som alla är möjliga att uppgradera i ett skillträd. Det är här dina erfarenhetspoäng spenderas på att låsa upp fler och starkare specialattacker.


Bredvid denna arsenalen av förmågor finns givetvis ett affärssystem där du kan köpa och sälja utrustning som blir allt starkare. Det är så standard och självförklarande att säkerligen hälften av alla förklarande textrutor kan hoppas över utan större påverkan. Det är skönt, för The DioField Chronicle har en hel del av dem.

De första banorna i demot är än så länge mindre slagfält med uppenbara mål och få överraskningar. De lever verkligen upp till sin beskrivning som ”dioramor”. Gissningvis och förhoppningsvis ökar komplexiteten i dessa under spelets senare skeden, för i sitt nuvarande tillstånd är de lite väl enkla – åtminstone på svårighetsgraden Normal.

Dubbelspel

Skutan The DioField Chronicle är väldigt lätt att borda för mig alla redan, men sedan fick jag se den Square Enix Store-exklusiva samlarutgåvan och är beredd att kasta loss direkt. Denna snygga samlarutgåva innehåller nämligen ett brädspel. Detta verkar vara en ny trend för Square Enix, som gjorde samma sak med samlarutgåvan till Live A Live. Square Enix verkar med drönarprecision ha lyckats ringa in målgruppen jag tillhör, nämligen den som spelar både digitalt och analogt. Jag ska bara tänka efter om det verkligen är värt närmre 2 000 kronor för ett videospel, ett brädspel och ett set med broscher.

Vad är ens grejen med dessa pins alla samlarutgåvor envisas med? Pinsamt.

The Diofield Chronicle släpps den 22 september till PlayStation 4–5, Xbox One/Series X|S, Nintendo Switch samt PC (via Steam). Den demoversion som testats här kan du själv ladda ned på din föredragna plattform.

Vad tycker du?

0 0

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

En glad skånepåg bosatt i huvudstaden med ett särskilt intresse för språk. Talar bland annat japanska och tyska flytande (melass är också flytande). De första spelminnena är trånandes bakom storasyster framför Mega Man 2, Wrecking Crew och Super Mario Bros. Första gången som hållare av handkontrollen var det Zelda 2: Adventure of Link som spelades – än idag kvar i backloggen.

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.