Det är ytterst sällan ett spel får mig att skratta. De kan vara mysiga som Animal Crossing: New Horizons, eller få mig att känna mig smart som Relicta. De kan till och med väcka den arkaiska glädjen i att se någon annan fara illa till som i Fall Guys. Men det är ytterst sällan ett spel genomsyras av så mycket intellektuell och socialt konstruerad humor att jag skrattar för att det är roligt. The Dungeon of Naheulbeuk: The Amulet of Chaos är ett sådant spel!
The Dungeon of Naheulbeuk: The Amulet of Chaos är ett taktiskt rollspel ur isometriskt perspektiv. Spelet blandar det bästa från klassiker som Baldur’s Gate, X-Com och Divinity: Original Sin och dränker det i så mycket parodi att du omöjligt kan värja dig. Det här är en regelrätt rollspelsparodi.
The Dungeon of Naheulbeuk var ursprungligen en parodi på rollspel i ljudformat. Konceptet blev så populärt i Frankrike att licensen födde ett band (Naheulband), serietidningar och en serie pågående romaner. The Amulet of Chaos är det första spelet i serien, och vilket intryck! Som gammal utövare av pappersrollspel är Naheulbeuk lite som att komma hem, andas in nostalgi och skratta åt interna skämt. Rollspelsrävar vill inte missa denna guldklimp!
Driver med stereotyperna
I Amulet of Chaos styr du ett gäng äventyrare på uppdrag att hitta en statyett, men som alla rollspelare vet kan ett äventyr gå käpprätt åt helvete om en spelare gör ett tokigt val. Det är precis vad som händer i Amulet of Chaos och vad som började som en ”enkel” quest spårar ur i ett episkt, helt urartat äventyr.
Gruppen består av dina klassiska rollspelsstereotyper som utgör navet i spelets humor. Du har en Ranger, gruppens ledare och en katastrofalt dålig tjejtjusare; Magician, en kompetent häxa som många gånger agerar gruppens hjärna; Dwarf, vad ska man säga? Det är en girig dvärg; Thief är en fegis och effektiv lönnmördare; Barbarian är muskler och ingen hjärna; Elf är mest bara en sexig hippie; Ogre bär all loot och äter all mat. De gestaltar alla troper och inbillningar rollspelare lekt med genom åren och skapar en fruktansvärt härlig dynamik.
Dvärgen och alven är jämt i luven på varandra, tjuven är paranoid och spelar alltid försiktigt, barbaren svarar bara med våld, och stigfinnaren och magikern försöker hålla allt samman. Erfarna rollspelare kommer genast känna igen stereotyperna och troligtvis minnas egna rollspelssessioner när liknande dynamik förekom i gruppen. Och det är där, i omfamnandet av stereotyperna som Naheulbeuk glänser! Rollspel handlar lika mycket om att spela en roll olik dig själv som det är att skämta om fördomar och sociala konstruktioner.
Perspektivet i spelet är snarlik det från andra produktioner i Naheulbeuk-serien. Många gånger är det som att du är åskådaren i en pjäs och ser på när galenskaperna urartar framför dig. Dessa är stunderna när du skrattar som mest. Där tar spelet också flera tillfällen att bryta den fjärde väggen genom att låta berättaren berätta hur hopplöst körda äventyrarna är, eller när stigfinnaren berättar för gruppen att monstertabellen i grottan inte innehåller några drakar.
Oförlåtande strid
Med tanke på så mycket humor spelet består av är det svårt att tänka sig att stridsmekaniken och svårighetsgraden är så seriös som den är. Men faktum är att Amulet of Chaos vilar på en gedigen grund av spelmekaniska regler, precis som ett rumsrent bordsrollspel gör. Mycket av den tekniska mekaniken, som tärningskast, är dold och förenklad till lättbegripliga procentsatser. Informationsrutan i menyn förser dig också med pedagogisk information på allt du hovrar över – samt skojiga beskrivningar.
Du har flera egenskaper som dikterar en karaktärs framgång i strid så som agility, constitution och courage med statistiska funktioner under sig så som dodge, parry och precision. Detta gör det enkelt att överblicka en karaktärs egenskaper och duglighet – och var du behöver lägga krutet vid nästa nivå upp. Vapen och utrustning kan också ha egenskaper som förbättrar din karaktär, oftast även med en negativ effekt.
Strid är ditt typiska taktiska rutnätsbaserade landskap, där hinder i terrängen kan fungera som skydd eller strategiska punkter. Här finns också faror som fällor, läckande öltunnor eller giftgas. Dina ”hjältar” och motståndare får alla en pool av action points att agera med under strid, antingen för förflyttning eller handlingar. Vapen och skills är dina verktyg i strid och här gäller det att vara smart. Alvens pilar kan träffa allierade om de står i skottlinjen och långa cooldowns på specialförmågor kan utelämna dig för motanfall från fienden.
Erfarna gamers vet att taktiska actionspel är riktigt oförlåtande, detsamma gäller Naheulbeuk som inte skyr fula knep som backstabs och flankerande anfall för att klämma åt din healer. Striderna i Naheulbeuk är en nagelbitande (och ibland frustrerande) motvikt till den lättsamma och humoristiska framställningen. Men frukta ej! Utöver enklare svårighetsgrader (inget att skämmas över!) har Naheulbeuk även en slags otursmätare som fylls på desto sämre det går för dig. Denna ger vid specifika intervall mäktiga fördelar att använda i strid, som till exempel möjligheten att teleportera en karaktär på slagfältet eller agera två extra gånger. Denna funktion är en livräddare i spelets svårare partier när oddsen är staplade mot dig och är ett rollspelsskämt i sig!
Trimmad upplevelse
En liten notering som kan intressera spelare är att The Dungeon of Naheulbeuk strömlinjeformar mycket av spelmekaniken. Till exempel behöver du inte loota varje besegrad fiende för sig utan kan svepa upp allt i efterstridssummeringen. På samma sätt är inte spelet nedtyngt av invecklade menyer utan presenterar informationen tydligt och överskådligt. På samma sätt är berättelsen avskalad på dialoginteraktioner och karaktärer pratar på egenhand och svarar enligt sina arketyper.
Strömlinjeformningen och lättillgängligheten är möjligtvis inget dåligt för Naheulbeuk. Istället framställes spelet lättsamt och inbjudande. Genren är ökänd för sin komplexitet. Därför är det skönt med ett rollspel som kastar ut konventionerna genom fönstret och endast behåller det nödvändiga för att fungera.
Genomtänkt underhållning
Jag vet inte om jag lyckats förmedla hur fruktansvärt roligt The Dungeon of Naheulbeuk är. Jag blev positivt överraskad över hur smart och charmigt skrivet manuset är, för att inte tala om skådespelarinsatserna. Välarbetade rollspelsfunktioner gör spelet robust, med många valmöjligheter i karaktärsutveckling och strategier. Striderna är även de välkomponerade. Ingen drabbning är riktigt den andra lik, vilket gör äventyret spännande.
Om jag ska nämna något negativt om The Dungeon of Naheulbeuk så är det kameran och kontrollen. Kameran är situerad snett ovanför, vilket är vanligt för många datorrollspel (isometrisk, är som sagt termen). Men till skillnad från dem går det inte att styra kameran med högerklick. Istället är den fixerad. Enda sättet att styra kameran är med tangenterna. Vad det gäller kontrollen verkar det som att spelet har en ofrivillig fördröjning mellan klicken. Ibland får jag klicka två tre gånger för att spelet ska verkställa mitt kommando. Detta i kombination med bångstyrig kamera gör spelet krångligt att navigera.
The Dungeon of Naheulbeuk kan låta väldigt ogästvänligt för oinvigda rollspelare. Och till en viss grad är det också så. Du kommer inte kunna uppskatta alla skämt om du inte spelat Drakar & Demoner eller är bekant med rollspelskulturen. Men Naheulbeuk driver även med så mycket annat; ingen går säker! Disneyskämt dyker upp titt som tätt och även sociala konstruktioner blir pryglade i komikens namn. Och även om mycket av parodin går oerfarna över huvudet underhåller ändå spelets simplare humor. Räds därför inte att prova Naheulbeuk, även om du inte vigt 15 år av ditt liv till rollspel.
The Dungeon of Naheulbeuk: The Amulet of Chaos finns ute nu på Steam, GOG och Epic Game Store.
