The House of Hikmah är en berättelse om sorg och förlust maskerad som ett plattformsspel i tre dimensioner med olika typer av pussel. Det har en förrädisk tyngd i produktionen: fullt röstskådespel och ett soundtrack av självaste Austin Wintory (Journey, ABZÛ, The Banner Saga). Jag säger förrädisk, för allt utanför dessa fakta (och möjligen ett par visuella karameller) är The House of Hikmah en absolut medelmåtta.
Visdomens högborg
I House of Ligm- jag menar Hikmah spelar du som Maya, dotter till en känd och respekterad vetenskapare som dessvärre nyligen gått bort. Till Maya lämnade han sin absolut viktigaste uppfinning, Nyckeln, med vilken bäraren kan manipulera elementen och resa bortom vår värld.
Maya tas in av Visdomens hus, där hennes far en gång verkat. Väl där blir vi introducerade för ett rikt karaktärsgalleri ungefär ett rum i taget. Var och en av husets fasta boenden och två tillfälliga resenärer får var sitt kapitel, mer eller mindre. Kapitlen ifråga lär ofta Maya något nytt om nyckeln, låser upp en ny elementalförmåga till den, och kastar sedan ut dig i hubbvärlden igen.
Pusslen är ofta riktigt enkla, men underhåller spelaren tillräckligt mellan de tyngre dialogerna om att hantera sorg, förändring och osäkerhet. Pusslen håller dock något ojämn kvalitet, där det bästa sparas till sist. De utkämpas dock alla mot en motor som är allt annat än vänligt inställd.
Varför behöver jag ett 3070?
För det mesta är The House of Hikmah ett rätt snyggt spel. Säga vad man vill om karaktärsmodellerna (jag gillar dem, och de växer på en), men miljöerna och visionerna bakom dem är allt mellan hyfsade och konstverk – med fler av det förstnämnda slaget. Men det är ingen visuell skönhet som torde berättiga ett 3070-grafikkort, vilket är rekommenderad prestanda. Efter ett par hickande sessioner sänker jag kvaliteten till medium och tar vad jag kan få i prestanda. För är det något The House of Hikmah inte kan anklagas för, så är det resurseffektivitet och stabilitet.
Motorn som utvecklaren Lunacy Studios använder tycks vara en helt egen, och den är direkt olämplig för all typ av precision i plattformshoppande. Hoppen försöker envist ha ett momentum som (tror jag) ska föreställa realistiskt, samtidigt som gravitationen är mer av ett förslag än en naturlag. Sitt bästa presterar motorn när den får jobba med ljus och reflektioner, vilka många av pusslen består av.
Unikt, men inte nödvändigtvis bra
Ett spel om förlust som utspelar sig under islams gyllne era (ca. 700–1300-talet) är unikt. The House of Hikmah drar dock inte bara uppmärksamheten till sig med ett udda koncept och en snygg visuell framställan, utan har som sagt ett soundtrack av självaste Austin Wintory.
Wintory har till och med präglat produktionen såtillvida att han känner den kreativa ledpersonen Faris Attieh och lovat projektet sitt engagemang sedan långt tidigare (vilket finns att läsa på komponistens Bandcamp). De två har dessutom bemödat sig med att få lokala arabiska talanger, främst från Saudiarabien, att spela in musiken Wintory skrivit. Resultatet är såvitt denne spelare kan skärskåda ett närmast omöjligt genuint ljud för den här typen av spel.
The House of Hikmah slår alltså minst efter en AA-prägel, men kan tyvärr bara leverera en C-prestation. C+ för extra vilja och ambition, men ändå en upplevelse som bär delar av glatt amatörskap. Det är en upplevelse jag både kan ha och mista, ironiskt nog.
The House of Hikmah släpptes den 8 april till PC (via Steam) och kostar cirka 150 kronor. Denna recension är möjlig tack vare en recensionskod.
