När man smäller på ett Legospel i dag följer det med en bunt förutfattade meningar. Legospelen har genom årliga släpp kommit att definiera sig själva och har nästan blivit en förutsägbar genre. Ett fåtal utgåvor har överraskat genom att skaka om spelupplägget. Lego City Undercover är ett fenomenalt exempel på ett spel som förnyade serien. The Lego Movie 2 Videogame gör ett tappert försök, men vilar för starkt på konventioner som inte direkt uppskattas av gemene man.
The Lego Movie 2 Videogame baseras på långfilmen Lego-filmen 2.
Spelet är färgglatt och vackert konstruerat. På många sätt är det en klockren anpassning av filmen och leksakerna. Världarna är påhittiga och formade på ett sätt som tillåter lek och utforskning utan att de känns överväldigande. Bossarna som väntar i slutet av varje planet är spektakulära och utmanande, oftast med ett rågat mått humor med i mixen. Men under det visuellt makalösa döljer sig några brister som gör spelet smått ogästvänligt.
”Kan vi spela istället?”
Jag spelade The Lego Movie 2 Videogame med min nioåriga dotter i co-op split screen. Ett återkommande hinder vi stötte på vad hur storyn ständigt avbröt själva spelandet på ett klumpigt sätt. Problemet är lätt att identifiera och redan i spelets inledning känner vi av effekten. The Lego Movie 2 Videogame är nämligen strukturerat som ett onlinerollspel. Varje sektion av storyn, samt många sidoaktiviteter, inleds med en statisk dialog, på exakt samma sätt som World of Warcraft gjort i fjorton år och som andra MMORPG:s tagit efter. Det är mer regel än undantag att du även behöver återvända till uppdragsgivaren innan det är möjligt att gå vidare.
För ett spel som vilar tungt på aktiv spelmekanik är det väldigt irriterande att behöva stanna upp och prata med en stillastående figur och acceptera ett uppdrag. Föregående spel har drivit storyn framåt med filmiska sekvenser och naturliga övergångar som inte gjort märkbara avbrott i leken. För ett spel som baserar sig på en film är det dessutom förbluffande att det inte emulerar källmaterialets medium mer.
Jag märker snabbt hur min dotter aktivt undviker storyn och andra figurer med tydliga ikoner över sina huvuden eftersom hon inte vill bli avbruten med vad hon håller på med. Istället vill hon utforska omgivningarna och bara spela. Dessvärre är miljöerna relativt avgränsade tills det att man kommit en bit in i berättelsen. Och det orkar hon inte vänta på. Att det dessutom tar flera minuter att starta upp spelet hjälper inte den saken.
Som vuxen kan jag stå ut med avbrotten i gameplay, men med handen på hjärtat är spelets narrativ dess stora svaghet. Det är helt enkelt inte roligt att stanna upp och prata med plastbitar, hur skojiga de än försöker vara.
Öppet bygglov
Rent tekniskt spelas The Lego Movie 2 Videogame som tidigare Legospel. Du rör dig genom banor som blandar plattformshopp och pussel, stompar några fiender och har sönder omgivningen för att samla plastbitar. Den stora skillnaden i det här spelet är att banorna är isolerade, små, öppna världar där du kan bygga nästan vad du vill var du vill. Och det här gör Lego Movie 2 till ett mycket roligt spel.
Väldigt tidigt i spelet introduceras du för byggmekaniken. I teorin är det en simpel affär: du behöver en ritning och de nödvändiga klossarna. Ritningarna innefattar allt från drönare som av- kragglar klossar
(Kraggle är ett superlim som Lord Business använder för att permanent limma ihop legobitar) och gör det möjligt att ta sig vidare, till pistonger som slår i backen så hårt att marken jämnas till. Nya ritningar introduceras under berättelsens gång och är oftast nödvändiga för att ta sig vidare, men allteftersom använder du dem för att både ta dig genom miljön och lösa kluriga pussel.
Denna frihet att bygga överallt gör att världen känns rotad i sin egna logik och blir därmed också roligare att leka i. Akten att utforska omgivningarna blir spännande när illusionen av ohämmad fantasi nästan känns verklig.
Tyvärr kommer denna kreativa frihet med ett pris. Menyerna för ritningar, föremål och figurer är otroligt svårnavigerade och inte alls barnvänliga. Bara att bygga en enkel sak kräver flera olika knapptryck utöver den vanliga styrningen. I många fall är inte knappfunktionerna konsekventa och växlar funktion beroende på vilken meny du är i. Det skapar en svår tröskel för yngre spelare och riskerar istället att exkludera målgruppen produkten riktar sig mot.
En familjeupplevelse
Bristerna i The Lego Movie 2 Videogame gör det svårt att uppskatta spelet som helhet. Strukturerna som avbryter leken och menyerna som förvirrar är väldigt stora hinder att hantera för de små. I sällskap av ett äldre syskon eller förälder har spelet däremot större potential som en gemensam upplevelse. Den yngre kan lära av den äldre och tillsammans kan man leka i de relativt öppna världarna. Att spendera tid med andra genom spel är något jag starkt kan rekommendera till föräldrar som söker kontakt med sina barn.
The Lego Movie 2 Videogame introducerar roliga nya spelkoncept till en spelserie som stagnerat genom åren. Strukturen av ett onlinerollspel hjälper kanske inte berättelsen, men kan med lite hjälp bli överkomlig. När spelet sedan öppnar upp sig blir det desto roligare att utforska. Att Wyldstyle är spelbar inom några minuter är ett stort plus enligt min dotter.
