Transformers: Devastation Recension

Jag växte upp på 80-talet. Jag uppfostrades av NES, Turtles och Action Force. Jag läste Nintendomagasinet, Ghostbusters och lekte med Transformers. Ah, det var en fantastisk tid att växa upp i...

Sedan blev man äldre och saker förändrades. Musik, intressen och tv-spel – allt förändrades. Till slut hade det gått så långt att nöjen från förr gjorde sig påminda och nostalgin om barndomen kickade in. När Transformers gled förförande förbi i en serietidning och påminde mig om hur löjligt tufft det var att växa upp med generation ett och två blev jag bara ännu mer sugen på en ny version av Transformers som anpassas till nutiden. Sedan släppte Michael Bay sin version av Transformers; en orgie i specialeffekter, Megan Fox som svankar för att göra fjortonåriga pojkar glada och en senil, halvfisig Jetfire som är allt annat än vad vi minns honom som. Michael Bay utplånade större delen av min själ med de filmerna.

TRNSFMSDEV_PC_20150720_Devastator_0005_1439310959

Prime gör slag i saken och med ”saken” menar vi Scrappers förvånade robotmun.

Efter att ha sett styggelserna som följde den första hade jag totalt tappat hoppet för en modern tappning som är trogen sitt källmaterial. Men så dyker en frälsare upp. Ett ögongodis som inte bara ser bra ut, utan faktiskt spelar riktigt bra också – Transformers: Devastation.

När jag först hörde talas om spelet blev jag otroligt hypad. Äntligen kommer spelet som jag och alla andra Transformers-nördar har längtat efter – ett cel-shadat Transformers som tar till vara på originaldesignen och ger oss serietidningen, och TV-serien i spelformat.

Om det inte har framgått så är alltså estetiken i det här spelet fenomenal. Less is more när det kommer till detaljer och färgsättningen har den där halvskrikiga comic-känslan som vi var vana vid på 80- och 90-talet. Utöver det så har Platinum Games tagit det där lilla extra steget och gjort upplevelsen ännu större och mer genuin med röstskådespelarna från originalserien. Att höra Peter Cullen (Optimus Prime), Dan Gilzevan (Bumblebee) och Frank Weller (Megatron och Soundwave) är helt underbart och jag känner mig som en liten pojke igen. Det är dylika detaljer som ger spel autenticitet, i min mening.

Musiken är nyskriven, men med orginalet som bakomliggande mall för känslan och atmosfären. Jag satt och lyssnade förtjust på titelskärmens melodi, där de har gjort en subtil melodi som upprepar sig, med ett ”Transformers!” som sjungs ut med den där karaktäristiska robotrösten emellanåt. I spelet är musiken inte lika försiktig, utan mer ösig med elgitarrer som ylar på till en charmigt generisk 80-talsrock. När du besöker Arken har de dock brutit av från det traditionella och spelar en tyngre, elektronisk slinga. Personligen gillar jag dubstep och att få höra tung, elektronisk musik i ett spel med tunga elektroniska robotar känns, trots mitt subjektiva tycke, väldigt passande här.

TRNSFMSDEV_PC_20150722_Sideswipe_0029_1439310976

Transformers-fans över trettio kommer gråta av lycka när de ser estetiken.

En intressant detalj är uppgraderingssystemet. När du springer runt och slår sönder Decepticons (eller Bedragare som de så fint hette i Sverige) kan de ibland droppa nya vapen. Det finns även kistor (caches) som du kan slå sönder för att få lite nya saker. Tillsammans med diverse sidouppdrag är det här första steget i att uppgradera dina vapen och bli starkare. När du samlat in en massa vapen kan du använda dem för att levla upp de vapen du vill använda och göra dem starkare. Det finns även olika element på dem, bl.a. is, el och eld. Hela upplägget på uppgraderingssystemet påminner mig en del om Mass Effect och hur vapenuppgraderingen gick till där och det är ganska roligt att hålla på med. Tyvärr visade det sig att det inte gör någon större skillnad från vapen till vapen. Den mest uppenbara skillnaden är att vapnet blir starkare, men elementen känns mer som en estetisk detalj än en praktisk sådan.

Du kan även bygga olika kretskort som ger passiva förmågor, som t.ex. mer pengar vid drops, eller högre skada när du attackerar som ett fordon. Dessa kretskort bygger man via ett pussel och det finns risk att man misslyckas med det. Det finns fyra olika resultat att få – Antingen misslyckas det eller så klarar du av att löda ihop en upgrade som blir antingen bra, finfin eller perfekt. Detta reflekteras i procentbonusen du får på dem.

Du får även erfarenhetspoäng när du springer runt och är våldsam mot dina fiender. Dessa poäng höjer dina attribut och kan t.ex. göra dig starkare, tåligare, snabbare eller bättre på att kontra attacker.

TRNSFMSDEV_PC_20150721_Optimus_0011_1439310974

Optimus Prime gör sig beredd att klappa en fotsoldat i magen i 170 km/h.

Platinum Games har briljerat genom åren med spel som Bayonetta, Vanquish och Metal Gear Rising, som alla tre är otroligt välbalanserade spel där dina färdigheter är av yttersta vikt. Dessa spel är episodbaserade och ger dig ett betyg, samt lite statistik över hur du klarade dig i ditt senaste uppdrag och Transformers: Devastation är inte annorlunda. Du får ett betyg, en tid och lite annat som gör dig taggad att spela om det och prestera ännu bättre och med alla collectibles som finns på banorna vill man gärna spela om det när man klarat det, bara för att se till att få de där hundra procenten. Jag får samma känsla här som jag fick i just Bayonetta, Vanquish och Metal Gear Rising – Jag vill vara bättre. Jag vill klara av det med ett bättre betyg, bättre tid. Jag vill vara bäst på det. Detta är en otroligt viktig beståndsdel i den här typen av spel. Utan det finns det inget skäl att gå tillbaka till det, inget omspelarvärde.

Det enda jag tycker är synd med Transformers: Devastation är längden på det. Det tar slut snabbt och det finns inte tillräckligt med robotar att välja bland. Vi har de mer klassiska robotarna som Optimus Prime och Bumblebee, men efter att ha fått det sällsynta tillfället att hoppa tillbaka till barndomen med det här spelet vill jag plötsligt ha allt. Det är i allra högsta grad positivt, då det betyder att spelet har slagit an på rätt strängar. Det har karaktär och det är ett praktexempel på hur den här serien ska tolkas i spelform. Jag är kär i det här spelet, men jag känner att jag kommer avverka det ganska snabbt och sedan lägga det på hyllan, men den glädje det gav av att så obehindrat få förflyttas tillbaka till barndomen gör det ovärderligt. Är man inget fan av Transformers (eller född på 90-talet) är det här inte lika intressant, men rent spelmekaniskt är det klart värt att ge det en chans. Gillade man tidigare nämnda spel från Platinum Games så är chansen stor att man kommer gilla det här också, då det följer samma distinkta upplägg och gameplay.

Läs mer om vår betygsskala >>

Bra
  • Rätt design!
  • Tight gameplay som kännetecknar Platinum Games.
  • De gamla röstskådisarna är tillbaka!
  • Förvandlingsljudet är också tillbaka!
Sämre
  • Lite väl kort. Det tar slut för fort.
  • Snygga, men ointressanta miljöer.
  • För få robotar att spela som.
8
Bra
Uppfostrad av NES och SNES, med en förkärlek till pixlar och chipmusik. Fastnar för de små detaljerna och fingertoppkänsla i spel. Skriver 8-bitsmusik som ViperofVic på youtube.

Vad tycker du?

0 0

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.