Vi var många som sörjde Naughty Dogs beslut att sätta punkt för Nathan Drakes skattletande i Uncharted 4. Maken till högoktanigt actionlir fick gemene man leta efter. Speciellt grafiken var något helt enastående. Men efter avslutet såddes dock ett frö och man funderade på på hur man kunde spinna vidare på serien utan Nathans medverkan. En idé lades fram som sedan växte tills resultatet blev Uncharted: The Lost Legacy.
Sa jag att spelet är otroligt vackert?
Den här gången är det Uncharted 2: Among Thieves-bruden Chloe Frazer som står i centrum tillsammans med Nadine Ross, legosoldaten från Uncharted 4: A Thief’s End. Båda har fått tips som kan leda dem till den indiska guden Ganeshas bet, vilken ligger långt inne i Indiens djungler. Dock har även en rebellgrupp siktat in sig på skatten vars ledare har planer att använda den i ett inbördeskrig som råder i området. Med andra ord är bordet dukat för en rykande färsk omgång av skatter, explosioner och dialoger som vi kan förväntas oss av ett spel i den här magnituden.
Traditionellt men ändå väl genomarbetat
För att vara helt ärligt har inte Uncharted: The Lost Legacy speciellt mycket nytt att erbjuda efter fyra spel i bagaget. I princip har Naughty Dog plockat stommen från Uncharted 4: A Thief’s End och fyllt på resten i form av relationen mellan Chloe och Nadine. För första gången får damerna lära känna varandra och samspelet mellan dem växer stadigt ju mer handlingen fortskrider. Jag finner ordväxlingen mellan hjältinnorna roande när de gnabbas och munhuggs. Men jag blir också mer känslomässigt involverad när båda öppnar upp sig för varandra. Den arga Nadine slappnar gradvis av när hon släpper den tuffa masken medan Chloe blir mer ödmjuk över sina egna brister. Sådan karaktärsutveckling uppskattas, inte minst animationerna som bidrar till bådas personligheter.
Trots den gamla skåpmaten kan jag fortfarande inte undgå hur löjligt genomarbetat spelet är. Naughty Dog gör inget halvhjärtat och det syns verkligen vilken nivå man lagt sin ambition på. Grafiken är helt makalös med en värld som verkligen lever, frodas och andas. Det händer ofta att jag stannar upp och ser mig omkring bara för att insupa atmosfären. Det gör även Chloe som då och då passar på att fotografera världen på väl valda ställen.
Det är mäktigt att beskåda ett uråldrigt indiskt tempel på bästa åskådarplats.
Om det visuella är storartat så gäller det också den historiska researchen. Med jämna mellanrum avhandlas hinduiska gudar och Hoysalaimperiet i dialogen som kompletteras av omsorgen till antika indiska byggnader med religiös prägel. Att beskåda ett tempel från en klippsats är lika mäktigt att se som ett floddelta rinna nedför strömmen i en tropisk djungel. Pusselmomenten ska vi inte glömma då de också fyller en viktig roll, precis som de tidigare gjort genom hela serien. Dock har svårighetsgraden i dem skalats ned och det blir aldrig riktigt frustrerande innan du kommer på lösningen. Pusslen kan mer ses som ett litet farthinder som vederbörande kör över med en fördröjning för att sedan ånga på.
Att skjuta är silver men smyga är guld
Stridssystemet är fortfarande intakt med regeln att hellre smyga sig fram än direkt konfrontation. Den approachen gör sig direkt uppenbar bland de partier där väpnat våld är inblandat. Att navigera Chloe bland högt gräs och byggnader går smidigt och jag känner mig som en ninja i väntan på ett tillfälle att smyga mig på en fiendesoldat. En nyhet är den ljuddämpande pistolen som effektivt tystar ned motståndet med ett välriktat skott i skallen.
Att rida elefant ingår också i skattletarjobbet.
Fienderna är på alerten och söker aktivt efter din närvaro, men tyvärr dras motståndet med ojämn artificiell intelligens. Ibland hukar de sig synligt bakom ett skydd eller vankar av och an på exakt samma ställe. Detsamma gäller för min partner Nadine som också ställer sig i vägen för mina offensiver efter direktivet att följa mig hack i häl. Trots detta fungerar hon relativt bra i stealth-läge då hon flera gånger knockar ut motståndare av egen kraft. Det är teamwork när det är som allra bäst.
Bataljerna är bombastiska med dova explosioner och skjutjärn. Även om de filmiska actionscenerna är beprövade vid det här laget är det fortfarande njutbart att se Chloe och Frazer kämpa sig fram genom fullskaligt krig. Vid slutfasen, på ett tåg, tar Naughty Dog i med full kraft när våra hjältar får skjuta sig ut från en mindre armé som stormar fram längs vägarna. Det är då Uncharted lever upp till sitt namn.
Är spelet värt dina slantar?
Svaret på frågan efter sju timmars spelande är ett rungande JA! Förvänta dig inget nytt under solen utefter det som serien redan har tillfört under tio års tid. Skattsökandet på orörd mark står fortfarande i fokus och striderna är minst lika intensiva som sina föregångare. Grafiken är i toppklass och det lär dröja innan en utmanare kan peta ned produktionen från tronen i den kategorin. Dialogerna är välskrivna och skådespeleriet fungerar klockrent. Det är inte mycket att anmärka på utöver det slentrianmässiga klättrandet, AI:n och det eviga springandet som kan bli lite av en enda stor transportsträcka från start till slut.
Sammanfattat är Uncharted: The Lost Legacy en värdig uppföljare med höga produktionsvärden. Tempot är lägre den här gången men fortfarande lika fantastiskt. Jag hoppas på fler äventyr i framtiden med Chloe och Nadine. Nu kan Nathan Drake lugnt sova vidare i cyberrymden när vi har två stenhårda tjejer som fortsätter höja Uncharted-fanan till nya nivåer. Det här, mina vänner, är verkligen något utöver det vanliga.
