Indie studion Laughing Machines nya spel, Undungeon, börjar tyst. Efter en världsomspännande katastrof känd som ”The Shift,” har världens alla multiversum vävts tillsammans i ett enda super-versum. Katastrof råder och kaoset har lett till att hela världsaltet håller på att falla ner i ett svart hål. Världen ser ut att gå käpprätt åt pipsvängen, men in i allting stiger du, Härolden. Världen är redan dödsdömd, men du måste rädda vad som räddas kan, och skapa en ny värld.
Härolden
I Undungeon spelar du som Härolden. En odödlig varelse, skapad från intet av hopsamlad vävnad och organ. Spelet består mest av combat och story. Combaten är snabb och intensiv. Som spelare har du tillgång till massvis med olika vapen som gör combat både varierad och rolig. Du kan strida med knogjärn, kastknivar och granater. De flesta vapen du använder kommer du plocka upp från dina fiender. Vilken vanlig fight som helst kan också bli en strid på liv och död. Fiender gör mer skada ifall de får in en första träff på dig, det i kombination med att de flesta fiender skjuter snabba projektiler som du måste ducka undan tvingar en att hålla sig på tå genom hela spelet.
Men jag tycker ändå inte att Undungeon klarar sin fiendevariation tillräckligt bra. För det första så är spelets ljuddesign väldigt avskalad. Ett elakare sätt att beskriva spelet hade varit att det saknar ljuddesign överhuvudtaget. Bara i den första världen tror jag att jag kunde räkna till kanske ett 20-tal granater alla lät identiska när de exploderade. Samma sak gäller ens fiender. Stor som liten, megaboss som grunt, låter alla deras attacker likadant. Det finns inget riktigt thud, krash eller bang i spelet. Spel är ju trots allt en audiovisuell upplevelse för alla sinnen.
Undungeons story
Undungeons story, tar sig ganska fort an religiösa dimensioner. Alla världars världar håller på att gå under, och en grupp odödliga gudar har beslutat att det är dags att enda sättet att rädda sig själva är att låta den gamla världen gå under, och skapa en ny för sig själva. Du spelar som en härold, en av de odödliga, som väcks till liv för att genomföra gudarnas plan och skapa den nya världen. Du kommer att ta dig till de olika världarna för att förankra massa och slutligen förstöra allt som inte kan räddas.
Men vad är det som ska räddas? På dina resor möter du många av världarnas invånare. En del hjälper dig på vägen, andra offrar till dig som en gud. Vissa anfaller dig vid första åsyn. Vad alla interaktioner har gemensamt är att de försöker ställa dig inför ett moraliskt dilemma. I många dialoger kan du som härold ofta välja att bara ”dematerialisera” vem du än pratar med, för att direkt döda dem på plats. Så storyn pushar dig ganska hårt till att bli en domare över liv och död. Spelet frågar spelaren saker som: Vem borde få leva eller dö? Varför då? För att de har gjort rätt eller fel? Vad ger dig rätten att bestämma vad som är rätt eller fel?
För mycket moral i Undungeon
En sak jag inte gillar med många spel som lägger vikt vid dina moraliska val, är behovet av att representera ett helt moraliskt spektrum. Det finns ju ingen mening med att kunna välja det ”goda” alternativet om det inte finns ett ”ont” alternativ som man måste välja bort. På en meta nivå, betyder det att vi som spelare vet att för varje ”goda” val måste det finnas ett ”ont” val. Jag har redan nämnt att du kan dematerialisera de flesta du möter i spelet. En annan sak jag inte gillar är att nästan alla quests krystar in en moralisk twist. Undungeon älskar att halvvägs igenom ett quest dra undan skynket för spelaren och förklara hur vad du gör egentligen är något hemskt.
Vad jag tyckte var intressantast med spelet var kontrasten mellan grafiken och musiken. Undungeon är ett otroligt vackert spel. Den handritade pixelgrafiken klämmer in allt mellan himmel och jord. Underbar natur samsas med spektakulärt uppdrömd arkitektur. Det går inte att slita blicken från Undungeon. Samtidigt så känns musiken i Undungeon nästan tyst. Sparsamma drönande elgitarrer och sprakande hi-hats för tankarna till en westernfilm, på ett sätt som jag inte riktigt kan beskriva. Hela spelets ambience känns som en gammal psykadelisk Clint Eastwood western som väntar på att bryta loss i ett Ragnarök.
Allt som allt så är Undungeon väldigt bra. Spelets combat är svår men rolig. Storyn gör dig som spelare till härold för den yttersta domedagen, och Undungeon levererar verkligen på allvaret i det. I alla aspekter av spelet, från dess rasande combat, det sparsamma ljudet, till den underbara grafiken och den dystra storyn, vördar Undungeon spelaren på ett sätt som går hem i alla led.