Om du kört fast kan du låta Yarny sätta sig och grubbla lite och därigenom börja om från checkpoint.
Unravel är en pusselplattform som verkligen slår an på rätt (fiol)strängar hos de svenska spelarna. Åtminstone borde det göra det. I spelets början får vi se en bullfarmor röra sig från köket, upp för trappen med sin korg med garn, då en röd rulle trillar ut och rullar ned i köket igen. Plötsligt, utan behövlig förklaring, står du där. Du är den antropomorfiska garnfiguren Yarny och du ställer dig upp på ett sofflock med en hemvävd dyna. Du sneglar mot en gammal kaffekvarn och en jordglob i fönstret som lyses upp av höstsolen. På bordet till höger står en vas med halvslokna prästkragar och syrener. En snirklig kaffekopp och en skål med socker står där också, tillsammans med ett assiet med ballerinakakor. En liten låda med polaroidfoton är framplockad och av pärmarna bakom blomvasen att döma gissar jag på att damen som satt här tidigare gjorde ett par tillbakablickar till sitt tidigare liv. Bakom dig syns en kudde med korsstygn och texten ”Lycka blommar ur små enkla ting”. Denna text sammanfattar det här spelet otroligt bra och det känns som att det är ett budskap från Coldwood Interactive till oss – ibland är de vackraste sakerna de mest vardagliga.
Astrid Lindgren möter Sven Nordqvist
Jag påbörjar mitt äventyr med att se mig omkring, känna på kontrollerna. Jag kan piska med garnet och greppa tag i olika glittrande föremål för att svinga mig vidare, vilket genast ger mig en myskänsla. Inte bara för att Bionic Commando var ett kärt spel från barndomen, men även för att detta öppnar upp för en ganska intressant gameplay. Det är ett pusselspel och då behövs alternativ att prova saker på. Att implementera ”lianfysik” gör knappast saken sämre.
Gummistövlarna, sopborsten och pallen vinkar diskret hejdå och önskar dig lycka till på ditt kommande äventyr.
Jag hoppar runt litegrann i köket och tittar på alla underbara detaljer som känns så otroligt svenska och bekanta. Det ger en känsla blandad av Astrid Lindgrens sagor och den sommarstuga min mormor hade; omoderna, rustika föremål, virkade dukar, hemslöjdade möbler och små pittoreska prydnadsfigurer. Jag springer förbi en öppen spis, lite ved och ett ställ med tillhörande verktyg, för att slutligen hitta ett gäng tavlor som låter mig interagera med dem. Jag hoppar in i den första av dem och mitt äventyr börjar på riktigt.
En värld att känna igen sig i
Designen på spelet är otroligt vacker och känslan för svensk natur är spot on. Jag kommer på mig själv med jämna mellanrum att leta efter små roliga figurer som bor i svampar, drar små skottkärror eller spelar fotboll. Sedan kommer jag på att Sven Nordqvist och hans Pettson och Findus inte är del av det här. Miljöerna är sådär härligt svenskt höstskitiga, men vackra och anspråkslösa. Grafiken är verkligen fin och ger mossklädda grenar, lövfyllda vattendrag och fuktiga klippor helt rätt känsla. Martin Sahlin, Kreativ Chef på Coldwood Interactive, ville ge oss en verklig värld att utforska, då han tycker att det alltför ofta är påhittade miljöer i spel. Han ville ge oss mer av den natur som faktiskt existerar och han och hans team från Umeå har lyckats ypperligt med att återge den natur vi har omkring oss.
Då spelet är en sidscrollande pusselplattform kan man inte röra sig i djupled och ibland kan det bli lite svårt att urskilja vad som är framför dig och till sidan, i bakgrunden. Det är inget som påverkar spelupplevelsen och man vänjer sig ganska snabbt vid vad som har en hitbox och inte.
Kraften hos folkmusiken
Jag avskyr vintern då det är kallt och äckligt, med undantag för knarrande snö. Det här spelet hjälper mig komma över den avskyn.
En annan fantastisk detalj i spelet är musiken. Henrik Oja och Frida Johansson har komponerat soundtracket och de har tagit inspiration från västerbottnisk folkmusik, vilket märks mer än väl. Med traditionella instrument från den svenska folkmusiken har de skapat ett soundtrack som är lika vackert som hjärtskärande. Martin Sahlin har beskrivit spelet som en berättelse om kärlek, längtan och att laga trasiga band, i det här fallet den gamla damens band till hennes minnen. Musiken illustrerar det väldigt väl. Sahlin ville att musiken skulle krossa ditt hjärta och sätta ihop det igen och av vad jag har upplevt av det här spelet så har han verkligen lyckats. Det är smärtsamma, men så väldigt vackra melodier som ger lika stor mängd vemod som inspiration. Jag kommer osökt att tänka på soundtracket till Braid, som även det är ett pusselspel med väldigt starka känslomässiga inslag i bakgrunden, med en väldigt organisk ljudbild som målar upp en väldigt vacker atmosfär.
”Less is more”
Spelmekaniken är väldigt grundläggande, vilket är skönt. ”Less is more” är ett bra koncept att gå på och med endast ett par olika egenskaper hos Yarny kan man fokusera mer på bandesign och pusselelement, vilket de verkligen har gjort. Du behöver inte något interface eller menyer på skärmen utan kan istället njuta av den värld du befinner dig i ostört. Spelet lär dig hur de olika elementen fungerar och du får en klar introduktion till hur fysiken och spelmekaniken fungerar, vilket gör inlärningskurvan lika lätt som tillfredsställande. Att stå i en återvändsgränd och nästan instinktivt tänka att man kan dra med sig den där lilla barkbåten man nyss seglade på för att nå avsatsen ger en härlig känsla. Visst, spelet dirigerar dig till de olika valen, men det känns ändå som att det är ens egen fantasi som löser problemen.
Arga lämlar och action med abborrar
För att vara något som instadödar dig är lämlarna oförskämt söta. Tänk er marsvin. Arga marsvin.
Utöver de pussel som erbjuds finns det även mer actionladdade pusselsekvenser. Jag kom fram till ett vattendrag som jag behövde ta mig över, men det fanns inga möjligheter att svinga sig över. Jag såg då att det låg en liten pinne jag kunde använda som båt, men det stod en lämmel och gnisslade mellan mig och båten. Jag ser röksvampar framför mig så jag hoppar instinktivt på dem och ser hur min fiende börjar nysa och dra sig bakåt. Det kan vara en av de sötaste sätt jag någonsin besegrat en fiende på – Att få dem att nysa av röksvampar. När lämmeln väl backat tillräckligt kan jag dra fram pinnen och påbörja min segeltur. Väl på vattnet blir musiken mer dramatisk och hetsigare. En abborre hoppar runt i vattnet och jag ligger där och guppar, utan möjlighet att kunna ta mig framåt. När abborren tittar upp märker jag att hens ryggfena glimrar, så jag piskar iväg mitt garn och får tag på den. Till ösig folkmusik använder jag abborren för att ta mig framåt och det ger mig en sådan fantastisk känsla. Det här är action om något, men på en så anspråkslös nivå att det blir obeskrivligt charmigt. Jag blir ännu en gång påmind om hur det inte måste vara bombastiska explosioner för att ge en scen tempo och spänning.
En vacker berättelse
Unravel är ett otroligt vackert spel, som med sin anspråkslösa och realistiska värld trollbinder mig. Kontrollerna är så pass lättförstådda att du inte behöver tänka på dem medan du spelar. Musiken är så väldigt välbalanserad till spelet att det inte känns som att grafik och musik är två olika element utan snarare en symbios av samma organism. Yarny är en tyst liten protagonist, men hens personlighet känns ändå så påtaglig. Allt från de små skuttande stegen, hur hen klättrar och fascinationen över att hitta de olika garnbroscherna. Det är ett återhållsamt kroppsspråk, men jag tror det är det som gör att Yarny känns så tilltalande. Det är inte komisk överdrift i det, inget överteatraliskt viftande. På en objektiv nivå är det här spelet väldigt väldesignat och de har lyckats få fram precis vad de har velat med det och jag ser verkligen fram emot vad Coldwood Interactive kommer koka ihop härnäst.
Ur ett mer subjektivt perspektiv är jag förälskad i det här spelets design. Det är så anspråkslöst, så odramatiskt, men skapar en så stark känsla och atmosfär. Det beror högst troligen på att jag är född och uppvuxen i Sverige, med släktingar som rockade knätofsar, mor- och farföräldrar som har hemsnidade
sockerskålar och virkade bordsdukar, för att inte tala om folkmusikerna i släkten. Det här spelet påminner mig om min barndom, om Astrid Lindgrens fantastiska sagor och om Sven
Nordqvists supersvenska Pettson och Findus, där ett äventyr är att lyckas göra en pannkakstårta. Jag kan inte låta bli att tänka på hur otroligt träffsäker kudden med korsstygn på sofflocket är, då det sammanfattar spelet så otroligt väl.
Lycka blommar ur små enkla ting.
Läs mer om vår betygsskala >>
