Hur många gånger har vi inte krupit upp i soffan framför Tv:n med en skål popcorn och knäppt på en hjärndöd skräckfilm bara för att låta oss skrämmas av billiga effekter? Vi kräver inget genomtänkt manus eller briljanta skådespelarinsatser för att njuta av klassiska skräckisar.
Glada ungdomar har ingen aning om vad som väntar.
När det kommer till skräckspel begär vi dock oftast betydligt mer. Ett bra manus är ett krav för att jag skall fastna i ett spel som inget hellre vill än att skrämma brallorna av mig. Trovärdiga karaktärer och snygga texturer gör oftast saken ännu bättre. Allt detta ligger snyggt förpackat på skivan med orden ”Until Dawn” tryckt på framsidan.
Som en interaktiv skräckfilm
Vi på Varvat har inte skrivit många rader om Until Dawn innan releasen. Undantaget är Daniels sejour med spelet i Sonys monter på Comic Con Gamex förra året. Det är kanske också därför förväntningarna på spelet inte var särskilt högt ställda när jag matade in skivan i konsolen för första gången. Studion Supermassive Games har fram tills nu fört en relativt undanskymd tillvaro. Produktionerna har främst handlat om små tillägg till andra storspel.
Med Until Dawn visar utvecklarna dock att man bjuder upp de andra stora drakarna till dans. Studions första, egna storproduktion lämnar ingen oberörd och den hajp som blivit efter releasen visar att man lyckats locka många skräckhungriga gamers.
Vi tar det hela från början. En grupp ungdomar har samlats i en bergsstuga för att ha årets fetaste party. Ett prank går dock lite för långt och en av tjejerna rusar ut i snöstormen med gråten i halsen. Hennes tvillingsyster jagar efter henne och det slutar inte bättre än att båda två faller mot sin död i den oländiga terrängen.
Ett år senare saknas fortfarande tvillingsystrarna, men de återstående gänget bestämmer sig åter igen för att samlas i stugan. Dels för att hedra minnet av de saknade vännerna, men också för att festa som om det inte fanns någon morgondag. Det dröjer dock inte länge förrän saker och ting börjar gå rejält åt helsike. Någon eller något lurar ute i mörkret och en kamp på liv och död tar vid.
Vi känner igen upplägget från flera klassiska skräckfilmer. Huvudpersonerna utgörs av ett gäng ungdomar med skiftande personligheter. Alla är dock stereotyper vi lärt känna från filmens värld. Där finns bimbon, hunken, pajasen, sportkillen och så vidare. Ja, ni förstår upplägget. Persongalleriet är ändå väl genomarbetat och skådespelarinsatserna är inget annat än lysande.
Liknar Heavy Rain
Att låna ut sin röst till ett tv-spel har inte sets som det finaste jobbet en skådespelare kan ta sig an. Med dagens teknik har förutsättningarna dock förändrats rejält. Huvudrollen Samantha spelas av Hayden Panettiere, känd från bland annat Heroes. Hon, och de övriga medverkande har inte bara lånat ut sina röster till spelet. Alla scener är inspelade i studio med motion capture och kräver således fullt agerande från alla skådespelare. Det betyder att vi också kan känna igen de medverkande till utseendet och då kanske framför allt Peter Stormare. Även om han konstant spelar över så gör han en briljant roll som den kusliga psykologen.
Hayden Panettiere gör rollen som Samantha lysande.
Spelets upplägg påminner kanske mest om det briljanta kriminaldramat Heavy Rain. Vi styr den aktuella karaktären med en av styrspakarna. Med den andra spaken kan vi till exempel vrida på föremål eller rikta ljuset från ficklampan. Glöm livmätare och annat trams som stör bilden. Skärmen är helt ren från allt onödigt.
Det kan ofta löna sig att ta en liten omväg för att utforska omgivningarna. Här och var gömmer sig ledtrådar till de gåtor som efter hand dyker upp i den täta historien. Vem är den gåtfulle mannen som rör sig i omgivningarna? Vad hände de gruvarbetare som blev instängda i berget 1952? Och framför allt, vad hände egentligen med tvillingarna Hannah och Beth ett år tidigare? Det är dessa mysterier som gör det svårt att lägga ner handkontrollen trots att nerverna sitter på utsidan av skinnet så gott som hela tiden.
Som om det inte vore nog psykiskt pressande att sitta instängd på toppen av ett mörkt berg så är det dina val som avgör hur spelets historia skall fortgå. Titt som tätt ställs du inför två alternativ, till exempel att rädda din vän eller hålla dig till den övriga gruppen. Många val kräver snabba beslut och ibland visar det sig att det är bäst att inte välja något alls.
Välj nu, dö senare
De flesta beslut resulterar i en så kallad fjärilseffekt, vilket innebär att val du gör tidigt i spelet påverkar historien långt senare. Det kan ofta visa sig att det som kändes som ett klokt val resulterar i en rejäl katastrof mot slutet. Väljer du fel kan det resultera i att du tar livet av de karaktärer du lärt känna under spelets gång. Ingen går säker.
Jag måste erkänna att jag blivit rejält skrämd av Until Dawn vid ett flertal tillfällen. Oftast handlar det om ganska enkla jumpscares, alltså händelser som kommer plötsligt, allra helst ackompanjerade av ett högt, oväntat ljud. Detta kan tyckas vara billigt effektsökeri, men faktum är att för att lyckas skrämma spelaren så krävs det att det byggts upp en kuslig stämning under en längre tid, något som Until Dawn lyckas oförskämt bra med.
Vad vore ett skräckspel utan en maskerad psykopat?
Värst är ändå de gånger man sitter som på nålar och väntar på att något obehagligt skall hända utan att något skrämmande inträffar. Då kan du ge dig fan på att när du slappnat av så dyker det upp något skitläskigt som kan få även den mest härdade gamern att göra i byxan.
Until Dawn är i mina ögon det perfekta skräckspelet. Det känns som att kliva in i en riktigt bra skräckfilm där du själv skriver historien. Spelet kan dock lida av lite för många och långa transportsträckor och några få logiska luckor i manuset. Jag kan dock ha översikt över dessa brister, då jag hela tiden befinner mig på sträckbänken över vad som kommer hända härnäst.
Det märks tydligt att Supermassive Games har njutit av varenda sekund när de skapat Until Dawn. Spelet är en utmärkt krydda till genren. Jag törs lova att jag kommer spela om spelet ett antal gånger för att utforska så många slut som möjligt. Även om jag vid det här laget vet svaret på de flesta gåtor som uppstår under spelets gång så blir det en utmaning att försöka rädda livet på så många av mina nyvunna vänner som möjligt.
