Valkyria Chronicles 4 Recension

Att få turbaserad tactics-gameplay i det här formatet är underbart. Och då ska vi inte ens gå in på estetiken och designen i spelet. Det känns handritat, men trots sin ljusa pastellpalett känns det aldrig för gulligt. Allvaret fanns där och svärtan i narrativet är hela tiden närvarande. När jag nu sitter med del fyra i serien kommer alla underbara minnen tillbaka. Men är det lite för mycket av samma sak? Och är det ett problem?

Final Fantasy Tactics och X-COM är bara två exempel på turbaserade tacticsspel. Att det är turbaserat tar bort RTS-känslan, men ger istället spelaren en mer avslappnad gameplay som kan fokusera på taktik (som definitionen så tydligt understryker). Vi får använda strategier, planera våra val på ett annorlunda sätt. Jag älskar det upplägget och blev eld och lågor när jag för första gången spelade Valkyria Chronicles till PS3.

För er som inte spelat tacticspel förut och är ny till det (välkommen till en fantastisk värld!) så kan ni få en kort introduktion:

Tacticspel är sådana spel som X-COM, Final Fantasy Tactics, Banner Saga och givetvis Valkyria Chronicles. Det sistnämnda skiljer sig lite från de tidigare nämnda då de använder ett rutsystem som du flyttar dina karaktärer över. I Valkyria Chronicles är det mer sömlöst, med en staminamätare som avgör hur långt du kan gå. Skadan du gör på dina fiender är främst beroende av effektiv range och accuracy på dina vapen. Gameplay är turbaserat och du flyttar dina karaktärer över en karta. Varje karaktär kan gå ett visst antal steg och du få placera dem strategiskt för att få överhanden. Ingen stress, bara lite strategiskt tänk.

Det är en klar, överskådlig UI och det går väldigt snabbt att komma in i upplägget; fiendens HP uppe till vänster, din HP nere till höger, linjer som visar line of sight och stamina i mitten längst ned.

Välanvänd premiss med personlig touch

Vi får en färgstark och känslomässig berättelse om hur två europeiska stormakter befinner sig i krig mot varandra i ett krig som aldrig verkar ta slut. När östra Europa slogs samman till den diktatur vi känner till som imperiet hotades den fria världen i väst. Bland de länder som gick i förbund med varandra för att stoppa imperiet har vi Gallia, det land som utgör grunden för våra karaktärer. När spelet startar känner vi igen allt från förr – vi har våra karaktärer, huvudpersonen som kör den ragnaritedrivna tanken och diverse fotsoldater med sina egna personligheter och karaktärsdrag.

Det första som slår mig när jag startar Valkyria Chronicles 4 är att jag har sett allt det här förut. Det här är i princip en reiteration av första spelet (som är det enda jag har spelat tidigare i serien). Men är upprepning verkligen ett problem här? Självklart vill vi få något nytt sedan vi spelade det sist och det första intrycket gör inte ett bra jobb att övertyga oss om det. Men så är det här ett otroligt tillfredsställande och udda upplägg av tactics-genren, så jag är beredd att gå med på det. Jag har otroligt roligt med spelet i alla fall.

Du tar rollen som Claude, tankpilot och befäl för Squad E. En kopia av Welkin från första spelet. Vi kastas direkt in i handlingen vilket känns lite opersonligt, men karaktärernas bakgrund växer fram allteftersom.

Det var en gång…

Du tar rollen som Claude Wallace, tankpilot och ledare för Squad E. Tillsammans med sina barndomsvänner Kai Shulen (den lugna och sansade krypskytten) och Raz (hetspelle som gärna dundrar in i striderna). De är en del av Federation Army vars uppgift är att besegra imperiet. Tillsammans försöker de stoppa imperiet från att invadera deras hemland Gallia, men även hämnas för deras attack på deras hemstad Hafen.

Squad E får sedan olika uppdrag där de ska ta över strategiska punkter, besegra invaderande trupper och skydda Gallia. Federationens ledare bestämmer att de ska lägga alla resurser på en enda kampanj – Operation Northern Cross. Detta är en massiv offensiv med syfte att trycka tillbaka motståndet och ta sig hela vägen fram till imnperiets huvudstad, Schwartzgrad. Det är här din roll som Claude kommer in i bilden. Tillsammans med gamla och nya vänner får du planera dina strategier, levla upp dina trupper och utveckla ny utrustning för att klara av de prov som finns framför er.

Storyn är ingående och får dig att tycka om alla karaktärer, som blir väldigt levande. Hoppas ingen dör, bara…

En svårflirtad start

Eftersom jag har spelat Valkyria Chronicles tidigare behöver jag ingen introduktion. Spelupplägget är sig likt och trots att det var flera år sedan jag spelade första delen i serien sitter allt när jag kommer tillbaka till del fyra. Jag vill med andra ord skippa tutorials och bara komma till saken. Men det går inte. Istället måste jag sitta och trycka mig förbi tonvis av rokastliga popuprutor som aldrig tar slut. En del av dem är bra och nödvändiga för nya spelare. Andra är helt överflödiga och känns mer dumförklarande än något annat.

Efter ett par timmar poppar de där enerverande rutorna fortfarande upp och jag vill bara att de ska försvinna. Spelet har redan ett storyfokuserat narrativ så spelandet är redan begränsat som det är. Jag behöver inte höra självklarheter som redan framgår då. Som rutinerad spelare av serien vill jag bara hoppa över allt, men det får jag inte göra. Om vi kunde välja om vi spelat Valkyria Chronicles i början skulle det kunna justera de tutorials som poppar upp, men icke. Det driver mig till ett milt vansinne.

Innan varje strid får du en snabb genomgång om vad som gäller och vad ditt mål är. Det är all tutorial jag behöver.

Utsidan är lika fin som insidan

Valkyrica Chronicles följer trenden i serien och vi får ytterligare ett vackert spel med tacticsdesign som förslår. Estetiken och art designen är on point och är precis vad jag vill ha av stiliserade spel. Persona 5 i all ära, men jag blev trött bara av att titta på all design där. De har designat designen där och det blir helt enkelt för mycket för mitt eget tycke. Valkyria Chronicles 4 är mer subtilt och behåller en art style som är bekväm för ögat.

Musiken är skriven av Hitoshi Sakimoto, samma man som skrivit musiken till Final Fantasy Tactics och Final Fantasy XII. Efter några strofer kände jag igen det och efter vidare inspektion fick jag det bekräftat. Hans musik är pompös och passar perfekt för stora, fantastiska äventyr, men karaktären musiken får gör att den sticker ut från mängden. Sakimoto-san är en av mina favoritkompositörer när det kommer till modern spelmusik. Det är en fröjd för örat att höra mer av honom här.

Det goda mot det onda. Premissen är otroligt grundläggande och enkel, men det är allt innehåll som gör spelet så gripande. Livsöden, små harmlösa ögonblick och alla personligheter.

På det stora hela…

Valkyria Chronicles 4 är ett för mig beroendeframkallande spel. Jag spenderade varje vaken stund med X-COM när det kom. Jag tokplöjde Final Fantasy Tactics och jag föll totalt för Banner Saga. Jag växte upp med JRPGs på SNES så att spela turbaserat är för mig en naturlig del av spel. Jag kan även kasta mig in i klassiska plattformslir som Axiom Verge, Mega Man och Castlevania (Bloodstained!). Vill jag ha ett högre tempo kör jag Bayonetta, Overwatch eller liknande. Men ibland vill jag ha ett mysigt spel som har ett enormt omspelarvärde. Valkyria Chronicles 4 är ett sådant spel för mig. Det är vackert, har bra musik och, som trots sin simplicitet, har en intrikat story. Måste jag plocka ett spel ur varje genre vet jag precis vad jag plockar med mig från den taktiska sektionen – Valkyria Chronicles 4.

Summering
Valkyria Chronicles 4 är ett riktigt roligt och avslappnat spel. Fokuset ligger inte på gameplay, men story och strategiskt tänk. Om en bara orkar sig förbi den hord av tutorials som dyker upp till en början får spelet det momentum en ville ha från början. Och det är värt frustrationen. Det här är ett spel du snabbt lär dig, men som kräver desto mer för att du ska bemästra det. Alternativen att ta sig fram på är många och du kan välja hur du vill gå din väg mot seger. Det finns gott om saker att göra runtomkring och det känns aldrig stressat när en spelar det. Det här är ett perfekt undantag från spel med mer gameplay och tempo.
Bra
  • Vacker estetik som sticker ut
  • Tactics möter tredje person på ett lysande sätt
  • Musik skriven av Hitoshi Sakimoto
Sämre
  • Tutorials...dessa jävla tutorials
  • Ålderdomligt sparsystem
8
Bra
Uppfostrad av NES och SNES, med en förkärlek till pixlar och chipmusik. Fastnar för de små detaljerna och fingertoppkänsla i spel. Skriver 8-bitsmusik som ViperofVic på youtube.

Vad tycker du?

0 0

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.