Vampyrer har fått ett ganska omstritt rykte på senare år. Från Dracula till Edward Cullen, från Rumänska slott till svenska Stockholmsförorter. Ja, man kan lugnt säga att vampyrberättelser har berättats från olika vinklar och olika världar. Självklart gäller även detta i tv-spelens värld och nu är det dags för Dontnod att ge sig på vampyrer i sitt nya spel Vampyr. Lyckas de med detta? Både ja och nej…
Döden är bara början
Livet i London suger. Året är 1918, världen är orolig och på gatorna sveper Spanska sjukan fram och tar fler och fler liv. Mitt i allt står vår huvudperson. Jonathan Reid är läkaren som dras in i en mardrömsliknande värld och blir förvandlad till vampyr. Hans berättelse tar sin början när han vaknar upp i en hög av lik och skit och det dröjer inte ens fem minuter innan hans hunger får honom att begå ett stort misstag och han blir tvungen att fly för sitt odöda liv. I ren desperation skjuter han sig själv för att vakna från denna fruktansvärda mardröm… men när han vaknar är han fortfarande där. Fortfarande förvirrad, fortfarande hungrig.
Det här är hans nya verklighet.
Frågorna är många och svaren är till en början få. Jonathan måste nu komma underfund med sin nya roll som en av nattens demoner, men samtidigt balansera sin törst och sina krafter med sin kvarvarande mänsklighet och moral. Han är en vampyr, ett monster som bringar ond bråd död, men han är också en läkare som ska skydda och rädda folks liv. Där kan vi snacka livspussel!
Vampyrs berättelse är ruggigt fängslande. Det är ett spel som sätter tänderna i en från början till slut. Spelets stora styrka är utan tvekan den djupa berättelsen, de tredimensionella karaktärerna vi möter och den lågmälda, spännande värld som ligger vid våra fötter. Spelet tar tiden till att bygga upp alla dessa delar och utnyttjar tiden till fullo. Ja, visst. Det blir lite långsamt emellanåt, men baske mig om inte all uppbyggnad får riktigt bra payoff.
Jonathan är en skicklig läkare och hans yrke spelar en stor roll i spelet.
There’s no place like London…
En stor del av spelets fokus ligger på att utforska världen, möta karaktärer och bygga upp sina färdigheter som blodsugare. Det som jag personligen tycker är mest intressant är invånarsystemet. Vampyr har ett speciellt system som håller koll på Londons invånare och de är inte bara där för att vara smaskigt godis för Jonathan. Tvärtom! Med mängder av unika karaktärer med olika namn, berättelser och hälsotillstånd skapar Vampyr en levande dynamisk värld med en mänsklig sida.
På sjukhuset sitter veteraner från första världskriget, i skuggorna försöker ett par att gömma sin förbjudna relation och det tisslas och tasslas på gatorna. Man kan spendera timmar på att bara springa runt och lyssna på dem alla. Samtidigt har Jonathan möjligheten att hjälpa de sjuka med sina kunskaper som läkare och han kan på så vis skapa än god relation med de olika distrikten i London. Samtidigt måste han ju också äta till och från, vilket kan bli riktigt jäkla jobbigt när man kanske blir tvungen att äta den där trevliga herren du samtalade med tidigare under dagen, och väljer du att vara en blodsugande skithög… Ja, då får det konsekvenser.
Jag måste dock passa på att påpeka att en del karaktärsmodeller ser fullkomligt fruktansvärda ut och det finns en hel del stela animationer som tar bort en del av den vackra mänskligheten vi får uppleva i spelet. Det är inte alltid och det tar inte över, men när det väl dyker upp blir man rädd av helt andra anledningar än vampyrer. Tillsammans med allt detta har vi helt hyfsat röstskådespeleri som ibland vrider upp blödigheten till max. Nåväl, det blir i alla fall inte Past Cure-dåligt.
Just detta är en del som gör Vampyr till ett riktigt intressant spel. Världen är så dynamisk att man får känslan av att världen kommer att förändras bara man tappar ett mynt i backen.
Visst ser detta skoj ut? Tyvärr inte…
Strider utan bett
För att bli den bästa vampyren som världen någonsin sett måste Jonathan jobba hårt och tjäna erfarenhetspoäng, precis som i de flesta andra rollspel. Du tjänar erfarenhet genom att suga blod, strida eller via sidouppdrag. Du använder dina erfarenhetspoäng för att öka på Jonathans hälsa och blod. I det här fallet kan vi se blod lite som magi eller mana. Ju längre spelet fortgår desto mer erfarenheter kan du låsa upp och det är ganska intressant att se vad Jonathan kan lära sig.
Men allt är inte bra i Draculas kista. Vampyr må ha delikata styrkor, men lider som sagt av stela animationer och stundtals fula karaktärsmodeller men det största minuset är utan tvekan det misslyckade stridssystemet. I sina bästa stunder känns det lite som att gå genom extremt tjock lera. Trots alla coola attacker och erfarenheter blir det enformigt och flyter in på buttonmashing. När du väl hittar en bekväm rytm stannar du där och spelet gör inte mycket för att rycka ur dig ur det heller. Att smyga förbi sina fiender är ett välkommet alternativ, men det känns som om det är lite outnyttjat och hade kunnat användas på ett mycket effektivare sätt. Lägg då även till småtråkiga ”grottor” med backtracking och återvändsgränder så har Vampyrs betyg dragits ner rejält.
Man hade kunnat tro att spelets bossar skulle kunna knocka lite vett i stridssystemet, men inte ens där blir det speciellt annorlunda. Det blir aldrig en riktig utmaning. Det blir aldrig engagerande och jag sitter mest och hoppas att alla Londons invånare mår bra under tiden jag plågar mig genom striderna. Är den där hemlösa kvinnan varm när hon sitter där på härbärget? Behöver hon medicin eller mat? Jag ska bara slafsa mig igenom en töntig boss innan jag springer och kikar.
Så vad kan man säga? Vampyr lyckas helt enastående på ett plan, men misslyckas katastrofalt på ett annat. Det är nästan värt någon form av pris.
Ibland kan Vampyr vara riktigt stämningsfullt
Innan solens strålar stiger
Med en spännande berättelse, en mänsklig och levande värld och spännande konflikter lyckas Vampyr fängsla och underhålla. Det är under delarna med striderna och grottorna som spelet… ja… suger. Jag kom på mig själv med att göra mer sidouppdrag och fokusera mer på världen än på själva huvudberättelsen bara för att jag ville fokusera på det som var roligast.
Kan man ha överseende med striderna så är det gott och väl, men när dem tar upp en så stor del av spelet är det svårt att bara ignorera dem. Jag önskar verkligen att dessa delar hade varit mer polerade, mer genomarbetade och haft ett bättre flyt. Då hade Vampyr kunnat nå upp till toppbetyg, men som det är nu räcker det inte alls hela vägen. Vampyr är inte alls ett dåligt spel, för dem delarna som är bra är riktigt jäkla bra och det ska absolut ha en eloge för att de lyckas berätta en så fängslande berättelse om Jonathan Reid, livet och odöden.
