Past Cure recension

Ibland kan man inte finna dem rätta orden. Det stockar sig i halsen, fingrarna fastnar på tangentbordet och irritationen gnistrar i ögonen. Past Cure har lämnat mig mållös… av helt fel anledningar.

Jag försöker alltid vara en glad och positiv människa. Jag vill alltid tro det bästa om de flesta och detta gäller även när jag kastar mig in i nya spel. Vid varje recension brukar jag noga överväga positiva och negativa aspekter för att kunna göra en så rättvis bedömning som möjligt och jag försöker alltid hitta guldkorn även i dåliga spel. Det måste ju finnas något där, eller hur?

Det är dock inte lätt att vara positiv när ett spel är så uselt som Past Cure.

Jag visste inte mycket om Past Cure när jag startade det, men jag hade sett några trailers och var faktiskt ganska imponerad av det lilla vi fick se. Spänning, skräck och action verkade stå på menyn och i intervjuer om spelet syntes engagerade utvecklare från den lilla studion Phantom 8 som var så taggade på sitt lilla spel.  Det kunde ju inte vara så illa!

Vad fel jag hade.

Det här är Ian. Han är tyvärr våran huvudperson.

Blåa piller och mannekänger

Past Cure är ett actionthrillerspel i tredjepersonsperspektiv. Spelet handlar om ex-soldaten Ian Too-Cool-För-Efternamn. Han har lika mycket personlighet som en disktrasa som legat i slasken lite för länge. En gång i tiden blev Ian fångad och torterad, men han lyckades fly och lever nu med menen från sin fruktansvärda upplevelse. Han har förlorat sitt minne och plågas av hallucinationer och mardrömmar där han blir jagad av mannekänggubbar som går väldigt bestämt. För att handskas med dessa mardrömmar och hallucinationer käkar Ian blåa piller, men det verkar fungera sisådär. Åren med tortyr resulterade också med att Ian fick mystiska krafter som han nu tänker använda för att utkräva hämnd och lösa pussel. Gränsen mellan verklighet, hallucination och dröm blir allt tunnare…

Hängde du med? Det är lugnt, det gjorde inte jag heller.

Ibland kan skruvade berättelser som Past Cures vara fängslande och galna nog att fungera, men det landar istället någonstans mellan oinspirerat och generisk tråkaction. Det vill vara ett actionspel och det vill också vara en psykologisk thriller. Det lyckas inte med något av det. I spelets inledande minuter känns allt faktiskt ganska bra. Stämningen påminner lite om Silent Hill och när den första arga skyltdockan kommer gående höjs faktiskt pulsen en aning… men där tar det roliga också slut. Därefter följer vi en tradig berättelse med träaktiga karaktärer, ett manus som måste blivit kört genom Google translate mer än en gång för mycket och några sömniga röster som tydligen ska klassas som röstskådespeleri. Det kan inte ens klassas som bottenskrap. Stundtals blir det väldigt underhållande, men bristen på regi, känsla och ett vettigt manus gör scener som borde varit chockerande eller spännande galet pinsamma.

Inspirationen från filmer som exempelvis Inception och spel som Max Payne och Silent Hill går inte att ta miste på, men bara för att man tagit inspiration från bättre filmer och spel så betyder inte det att spelet blir bra. Ambitionsnivån ligger allt för högt och Phantom 8 klarar inte av att nå dit.

Fly eller fäkta, det är frågan.

Fel men ändå inte?

Det är på många vis fascinerande hur mycket Past Cure misslyckas. Vid första anblick ser faktiskt spelet helt okej ut, men karaktärernas animationer och uttryck ser ut att komma rätt från ett sent PS2-spel och ganska snabbt märker man tvivelaktiga texturer och grafiska val. Miljöerna Ian vistas i är tråkigt designade och inte ens hans mardrömmar är intressanta. Allt är grått och påminner mest om ett övergivet parkeringshus. Fienderna vi möter är ungefär lika roliga och inte ens Ian verkar kunna få fram en känsla av att de egentligen är ett hot. Fast i och för sig verkar inte Ian reagera på någonting.

Mycket går att förlåta om spelmekaniken bjuder på en underhållande utmaning, men Past Cure levererar inte där heller. Det är egentligen inte dåligt, men det är inte heller bra. De mer actionpackade delarna i spelet fokuserar på att skjuta, slåss eller smyga, men den värsta fienden är inte snubbarna i kostym eller skyltdockorna (även om deras AI är skrämmande usel). Det är den klumpiga och stela kontrollen som lite taffligt gör sitt jobb. Det påminner mig lite om en student som lite snabbt skrivit klart en hemtenta natten innan inlämning och på något magiskt vis fått ett godkänt betyg.

Sedan har vi även spelets pusseldelar. Ians krafter används oftast till att lösa pussel eller sakta ner tiden, men allt är på den simplaste nivån. Allt så barskrapat att det bara blir tråkigt. Man kan se utvecklarnas ambition här och där men de verkar inte ha haft tid, pengar eller erfarenheten till  att implementera alla idéer på ett lyckat sätt.

Är Past Cure spelbart? Ja. Är det ett bra spel? Herregud nej.

Något som spelet ska ha ett plus för är att jag faktiskt inte hade några större problem med buggar eller kraschar. Enbart en gång upplevde jag en mindre bugg, och den uppstod nog mest för att jag flummade runt i ren frustration.

När mannekängerna börjar gå mot dig med bestämda steg vet man att skiten precis blev riktig.

Några sista ord

Att sätta ett betyg på denna vattniga soppa till spel är svårt. Spelet får ett plus för bristen av kraschar och buggar och det får ett plus till på grund av sina oerfarna utvecklare och ambitionen som inte nådde hela vägen, men sedan tar trevligheterna slut. Past Cure ger oss noll underhållning och noll utmaning och det är tyvärr helt oacceptabelt. Det är bland dem sämsta spelen jag någonsin spelat. Det är inget tvivel om den saken. Hur ett spel kan misslyckas så fundamentalt på alla nivåer är helt obegripligt för mig. Jag kan inte hjälpa att känna lite sympati för personerna på Phantom 8, för ambitionen och influenserna finns där men lämnar inte ens ritbordet. Min förhoppning är att dem har lärt sig något av Past Cure och att deras nästa spel blir vad det här spelet borde ha varit.

Vi är bara några månader in i 2018, men Past Cure är redan en av mina toppkandidater till årets sämsta spel.  Så… Grattis?

Bra
  • Spelet är ganska kort
  • De första minuterna är faktiskt helt okej
  • Det kraschade inte
Sämre
  • Skrämmande uselt manus och träigt röstskådespeleri
  • Simpla pussel. Dumma fiender. Vi får ingen utmaning alls
  • Stela kontroller
2
Uselt
Louise heter jag och jag bor någonstans söder om Stockholm med en vild katt och spenderar dagarna med jobb, kaffedrickande och en massa twittrande. Spel har varit ett intresse för mig så länge jag kan minnas och det har bara fortsatt att växa. Spel med stora världar, levande karaktärer och spännande historier är favoriterna. Bioware är för alltid min stora kärlek, men även Zelda, Tales of-serien och Persona-serien ligger mig varmt om hjärtat. Förutom spel så är jag en stor konst- och filmnörd. Seriöst, få mig inte att prata om film eller konst. Eller Biowares spel. Jag rabblar på i timmar.

Vad tycker du?

1 0

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.