Wonderboy-serien har funnits länge (ända sen 1986!!) och de sid-scrollande äventyren har kommit i flera olika variationer. De tenderar att skifta mellan rena plattformsspel eller plattformsspel med rollspelsinslag. Wonderboy: Asha in Monsterworld är ett av de senare och är en remake på 16-bitars-spelet Monsterworld IV. Trots sitt namn är där ingen wonderboy alls i spelet, utan istället har vi en wondergirl! Asha heter hon och du som spelare styr denna grönhåriga hjältinna i en sockersöt fantasy-värld täckt med gullig japansk anime-estetik över sig.
Handlingen är den att Asha kan höra de fyra magiska andarnas bön om hjälp och beger sig ut för att rädda dem. Det är faktiskt det hela. Det pratas lite om en legend här och där är ett pampigt intro med scrollande text lik den i Star Wars i början, men storyn är jättesimpel. Mörkrets makter är tillbaka och du som hjälte måste stoppa det. Det är en duglig inramning för ett plattformsäventyr.
Positiva vibbar
Det första som du märker efter det pampiga introt och efter att ha tryckt ”Start Game” är hur fint allt är. Spelet ser ut som en tecknad film och man blir bra glad av att bara kolla på det.
Sen hör du musiken. Precis som grafiken är den väldigt glädjegivande och allmänt uppåt. Musiken är simpel och oavancerad, men lyckas ändå med att göra imponerande intryck. Den första trudelutten som spelas beskriver perfekt en hjältinnas första marsch mot äventyr med upplyftande toner!
Hela soundtracken är en gammal god klenod från 16-bitars-eran. Låtarna är omgjorda och har blivit något lenare utan chiptune för spelets moderna tappning, men är ändå väldigt trogna till originalen. Där är inte mycket negativt att säga om dem, förutom möjligen att loopen på en låt kan bli lite för kort och därmed tjatig.
Hoppa och hugga och lite till
Ögon och öron har fyllts med intryck nu. Du börjar trycka på knapparna och styrkorset. Hoppa och hugga. Vänster och höger. Uppåtstick och nedåtstick med svärdet. En knapp för sköld.
Längre fram utökas Ashas repertoar av rörelser ytterligare. Pepelogoo, en flygande blå monster-varelse, blir Ashas trogna vapendragare och gör det möjligt för henne att dubbelhoppa, glidflyga och även kasta varelsen i olika riktningar. Jämfört med moderna ny-retro spel är detta fortfarande inte mycket, men det utgör stommen för en duglig spelupplevelse.
Lägg sedan till att ovanpå det här rörelseschemat kan Asha röra sig både framåt och bakåt mellan bakgrunden och förgrunden genom att gå genom dörrar. Det gör spelet mer tredimensionellt och man använder det flitigt i både staden och medan man äventyrar. En grej som retade mig dock var hur man springer i spelet, vilket är genom dubbelklick på styrkorset. Jag föredrar en springknapp, men irritationen över dubbelklickandet gick över snabbt.
Rollspelsdags!
Wonderboy: Asha in Monsterworld har också en del RPG-drag i sig. Till att börja med har man ett inventarium där man samlar alla sina prylar. Det är allt från helande drycker och nycklar till vapen. Man samlar guld genom spelet som man kan använda för att köpa svärd, sköldar och armband. De har alla sina egna olika stats och sekundära egenskaper. T.ex. sköldarna är olika bra mot diverse element. Vet du att du kommer springa på många fiender med blixt-attacker så är blixt-skölden det självklara valet för stunden . Man kan även permanent utöka sitt antal hjärtan genom att hitta blåa Life Drops. Tio stycken bildar ett nytt hjärta för Asha.
Asha och det stora äventyret
Som nämnt tidigare måste Asha rädda fyra magiska andar. De är alla fängslade i olika labyrintliknande ”tempel” som Asha måste ta sig till och besegra bossen inuti för att rädda dem. Templen är egentligen allting från aktiva vulkaner till snötäckta ispyramider, men för enkelhetens skull kallar jag dem för tempel i den här recensionen. Sammanlagt med spelets första tutorial-tempel och sista bossens egna tempel är där sex stycken allt som allt. De alla binds ihop av ett hubbområde, vilket är huvudstaden Rapadagna. Både hubbområdet och templen bjuder dessutom på en del Metroidvania-element där vissa områden inte är nåbara förrän man har låst upp en ny rörelse.
Spelets rytm är som följer: du börjar alltid i hubbområdet och du måste resa därifrån till nästa tempel genom ett område fyllt med fiender. Innan man får lov komma in i templet behöver man ett föremål som öppnar upp det. Det innebär att man måste hitta det i hubbområdet innan man beger sig ut. Spelet följer det här mönstret hela vägen till slutet. Det är ett format som inte är så olikt många Legend of Zelda-spel.
Old-school är old-school-svårt?
Många människor idag är rädda för retrospel. De talar mycket om höga svårighetsgrader och orättvisa bestraffningar som skrämmer dem ifrån upplevelsen (trots att de kanske gillar Dark Souls!). Mina första intryck av Asha var att det var ett casual-spel. Jag skämtar inte. I början går Asha i en väldigt rak linje och de enda fienderna är runda söta slembollar som inte erbjuder mycket till motstånd. Första området och första templet är inte svårt alls.
Så som spelet fortsätter vrids svårighetsgraden upp en del givetvis, men Ashas hjärtan och utrustning uppgraderas snabbare än fienderna. Det tar inte lång tid förrän man har mer än tio hjärtan och enligt spelets regler kan fienderna oavsett hur stora de än är bara göra ett hjärta i skada åt gången. Lägg där också till att ditt inventarium är smockfullt med helande föremål. Wonderboy :Asha in Monsterworld är ett väldigt förlåtande spel. Det finns dock ingen auto-save, men spelaren har möjlighet att spara när som helst tack vare inbyggda save states.
Ändå lyckades jag dö två gånger i min genomgång av Wonderboy: Asha in Monsterworld. Hur då? Genom att ens resurser slits ut. Där är inga enskilda moment i spelet som är farliga, utan det är hur de alla samverkar för att tunna ut ens krafter som är det farliga. Alla templen är som sagt labyrinter och bara en av dem har en karta, vilket innebär att du som spelare lätt kan springa fel och bli skadad flera gånger av samma fällor. De alla innehåller lite backtracking också, så när du väl vet var du ska så är du ändå tvungen att passera vissa fällor minst två gånger. Fiender respawnas som tur är inte, men är man inte försiktig kan de med de störigaste rörelsemönstren plocka flera hjärtan av en.
De flesta tempel har också en sektion som sätter ens plattformarfärdigheter på prov. Det är under de här sektionerna som Wonderboy: Asha in Monsterworld blir mer likt Super Mario och Rayman. Här gäller det att vara snabb på hopp-knappen och ta sig genom en längre sträcka utan att missa ett enda hopp. Gör man inte det så får man börja om från början av sträckan, med ett hjärta mindre.
Jag anser att allt det här är rättvist. Inte ens spelets bossar är farliga, utan det är när hela summan av allt farligt i templen läggs ihop som Asha närmar sig fara. Om du som spelare är duktig på bara en del i templen kommer du ha gott om hjärtan och elixir över när du väl lämnar dem. Annars finns det sparfunktion om det blir för kämpigt.
Frustrationer i Monstervärlden
När Wonderboy: Asha in Monsterworld är som bäst skulle jag beskriva det som Legend of Zelda 2 fast bra. Det är en härlig mix av plattformshoppande, action, labyrintliknande tempel och pussellösning som bildar en skön helhet. Det finns dock många moment när allting inte klickar som det ska. När spelet är som sämst är det långa passager med repetitivt innehåll, nycklar bredvid dörrarna de öppnar upp och irriterande ologiska pussel som gör en sur på ett sätt som hade platsat i en episod av Angry Video Game Nerd.
Tillåt mig att ta några frustrationsexempel: Varför kan jag släcka den facklan men inte den där? Varför kan jag gå ut genom dörren, men inte in genom den? Varför måste jag ha vatten från en specifik källa för släcka eldar när hela templet är fyllt med vatten? Hur skulle jag kunna veta att där var dödliga el-prylar under vattnet? (TIPS: Där är dödliga el-prylar under vattnet!!!!)
Wonderboy: Asha in Monsterworld är många gånger otydligt om vad som ska göras och har många gånger egna regler som inte är konsekventa med vad man lärt sig innan. Det är faktiskt kasst oavsett vilket årtionde spelet gjordes på. Men jag förlåter det, både för att jag är äldre och bekant med den typen av frustrationer, men också för att när allting klickar känns det riktigt bra.
De låga betygen och mitt omdöme
När Wonderboy: Asha in Monsterworld var avklarat hade jag trots en del frustrationer ändå ett gott omdöme av det. När det begav sig att skriva den här recensionen kollade jag på andras recensioner lite grann. Jag var väldigt förvånad över att så många gav det ett lågt betyg, men anledningen uppdagades ganska snabbt.
Wonderboy: Asha in Monsterworld kostar 350 kronor. För den summan kan du köpa både Bloodstained: Ritual of the Night och Hollow Knight eller två andra moderna plattformsäventyr-spel som du gillar. Anledningen till varför jag hade helt glömt det här är för jag har ju haft privilegiet att spela ett recensionsexemplar. Jag har alltså fått spelet gratis.
För mig är det mycket enklare att se Wonderboy: Asha in Monsterworld i ett positivt sken. Att se över spelets brister och fokusera på de positiva bitarna. Hade plånboken varit tunnare hade det inte varit lika enkelt. Wonderboy: Asha in Monsterworld är dessutom bara 4-5 timmar långt.
Min åsikt är ändå att Wonderboy: Asha in Monsterworld är en bra upplevelse att utsätta sig för om man är retro-fantast. Goda minnen fick jag från spelet, främst från ispyramiden och dess pussel med frågor, statyer och trollformler – vilket ledde till att jag faktiskt tog anteckningar!
Jag rekommenderar Wonderboy: Asha in Monsterworld till dig som fortfarande letar efter ”hidden gems” bland retro-spelen, men slå till när det är på rea istället och köp det inte för fullpris. Nostalgi i all ära, men det är det inte värt att uppoffra två bra spel för ett.