Det börjar verkligen bli en rejäl hög metroidvania-spel som finansierats via Kickstarter, varav 9 Years of Shadows är ett. Undertecknad är en av de 2919 backare som tillsammans såg till att spelet fick en budget på 1 988 905 mexikanska pesos (dryga 380 000 i dagens kurs). Projektet stötte föga förvånande på ett par förseningar, men resultatet talar sitt tydliga språk. 9 Years of Shadows är efterlängtat och har varit väntan värd.
Halberd Studios heter den lilla studion färskingar som ligger bakom 9 Years of Shadows. Redan inför Kickstarter-kampanjen hade de hunnit med ett års utveckling och fått en solid grund att stå på. Med tanke på deras blygsamma storlek är förseningarna ovan ändå förståeliga, särskilt med bakgrund mot produkten vi fått; Halberd har ett uppenbart etos och en uppenbar stolthet vid sitt hantverk. Det är betryggande.
Kulör som en kulsamling
I 9 Years of Shadows spelar du som Europa, en hillebardssvingande ensamvarg med hämnd i sinnet. En förbannelse tog livet av hennes föräldrar och hotar nu, nio år senare, att ödelägga hela världen. Europa har tränat outtröttligt de här nio åren och kommer göra allt i sin makt för att bryta förbannelsen och återställa färgerna till världen. Förbannelsens högkvarter är självklart ett slott, som bär namnet namn Talos, och det är här hela spelet äger rum. Det är med andra ord ingen tvekan om varifrån inspirationen kommer (pst, jag pratar om Castlevania!).
Det första som slår en i 9 Years of Shadows är dock färgpaletten. Den påminner om en steroidstinn Super Nintendo som krämat på rejält med bjärta nyanser och ljusstyrka. Det fullt animerade introt ger en nick åt klassisk anime så som Sailor Moon i sin animeeska transformationssekvens, och väl inne i spelet får vi utsökt pixelanimerade sekvenser som för tankarna till det vassaste exemplen inom 90-talets spelbibliotek (Street Fighter 2 Alpha, Super Metroid, Snatcher, för att nämna några). Men med en sådan färgstark fokus är det sjukt oväntat när spelet tar sin början i svartvitt. Det är coolt som attan, men tack och lov återvänder färgerna till slottet när gosedjursnallen Apino kommer med dig.
Även ett musikaliskt tema
Även om det är lätt att tillskriva 9 Years of Shadows ett färgtema, så är även musiken en viktig del av handlingen. I slottet stöter du nämligen på en hel orkester (nåja, sisådär tio pers eller så i vart fall). Orkesterkaraktärerna är på intet sätt imponerande skrivna, men de är utsökt designade till det yttre. De lägger dessutom till sitt instrument i melodierna som spelas när du interagerar med dem.
Faktum med att soundtracken i 9 Years of Shadows är allt annat än vad man kan förvänta sig. Ljudtyperna som används är inte det man först tänker på när ”gotiskt slott med diverse renoveringsbehov” är temat. Marschtrummor i eldområdet? Tja, varför inte. Det är inget jag trallar på direkt, men här finns ett par iöronfallande stycken. Sedan finns ju namnen Michiru Yamane (Castlevania) och Norihiko Hibino (Metal Gear Solid) som gästkompositörer. Det är en beundransvärd bonuslista om något!
Ser bra ut, låter bra … spelar bra?
Ett metroidvania är egentligen bara så bra som dess mekanik tillåter, och då är det främst kontrollen det hänger på. 9 Years of Shadows har ett par inställningar jag irriterar mig på, men överlag är det en bra grundinställning och karaktären rör sig precis som jag vill (minus att Xbox-styrkorset dödat mig ett par gånger). Europa rör sig makligt, men behöver i gengäld inte stanna när hon svingar hillebarden. Tillsammans med det snabba backsteget så känns närstriderna riktigt följsamma och här finns goda förutsättningar för att slåss utan att ta skada.
I 9 Years of Shadows är din huvudsakliga hälsomätare ljus, vilket även är en typ av ammunition. Apino använder en del när du avfyrar honom, vilket känns väldigt ovant till en början. Med tanke på att du behöver denna ljusammo för att kunna öppna vissa dörrar har man gjort så att du när som helst kan hela dig. Det är ett härligt udda grepp vad gäller utforsknings- och slagsmålsmekaniker, men efter ett antal olycksfall satt den. Efterhand som handlingen fortlöper expanderas dessutom detta udda grepp med extra skada, snabbhelning, med mera.
Genom spelets gång får du också ett slags elementattacker som du hyfsat fritt kan växla mellan. Spelet låser dig ibland till en om miljön kräver det (gift eller eld är sådana exempel), men för det mesta utnyttjas detta till smarta pussel. Vissa fiender har dessutom en sköld runt sig, och om du matchar den i färgen gör din hillebard extra skada. Bossar är för det mesta elementneutrala, men även här överraskar mekaniken vid några tillfällen. Överlag är det ju hillebarden man vill använda, trots allt.
Inte mycket tillbakablick
För att vara ett så kallat metroidvania är 9 Years of Shadows dock inte särskilt välfyllt av återbesök i områden du varit. Under förutsättningen att du undersökt områdena ordentligt när storyn väl tog dig dit, kommer du inte att behöva vandra i samma korridor särskilt mycket. Och väl är det, för kartan lämnar en hel del i övrigt att önska. I skrivande stund har den en bugg i form av en förstörbar vägg som inte finns (denna ska patchas ut dock), men det den främst saknar är någon form av anteckningsapparat. Det vore najs att kunna sätta ikoner, vilket i princip är en standard i subgenren nu. Jag kan åtminstone få se vilka föremål jag plockat utan att själv behöva anteckna med penna och papper.
En liten lista pinsamheter
9 Years of Shadows är inte utan ett par pinsamma missar. Det är på inga sätt oförlåtliga, men de är pinsamma som få. På petitessnivån är en dialogruta direkt inklistrad två gånger i en kort dialog redan i spelets början, en del av kartan är som sagt inkorrekt kodad som en dörr, valutan är i princip helt överflödig, och är mest till för att du ska ha något att samla från alla krukor du har sönder.
På ämnen som är mer än petitesser: Spelet i sig följer mallen för ett metroidvania lite väl nära, med eld-, vatten- och grönområden. De må vara länkade till de förmågor du låser upp, men gör inte känslan av att man spelat detta förut något mindre. Storyn är heller inget nydanande, och har egentligen lite för många karaktärer för sin längd. Dessa får då inte direkt chansen att visa sina ljusa sidor- ja, rentutav får de inte chansen att visa mycket alls.
Den största pinsamheten i 9 Years of Shadows är dock laddningstiderna — de är snudd på oförlåtliga! Med tanke på att spelet dessutom skickar tillbaks dig till närmaste sparpunkt när ljusmätaren tar slut, blir det extra surt och jobbigt. Men missförstå mig inte; att inte få alternativet att försöka igen direkt på en boss välkomnar jag. Det höjer både pulsen och känslan av belöning när bossen ligger där med x antal oanade nya kroppsöppningar. Ett par av dem hann dock göra en lätt vansinnig innan man nådde dit.
Vad jag vill säga är att här finns anpassning att göra, och att 9 Years of Shadows eventuellt kommer att bli mer spelbart på Nintendo Switch (som är enda konsolen som får en port, under kvartal 3 i år). Under min genomspelning på PC hade jag två krascher/låsningar, ett litet antal icke-speldödande buggar samt bitvis ojämn bilduppdatering i vissa sektioner. Ja, och ett par bildliga hjärnblödningar när bossarna vägrade dö då.
Det går inte att hata hillebard-Sailor Moon
9 Years of Shadows är ett bra spel, som är så nära kockkyss-bra att det är synd. Det mesta må vara tungt inspirerat av allt som kommit före, men är det något 9 Years of Shadows visar så är det att det förflutna fortfarande är relevant. Visst hjälper det att jag är en torsk för genren, men jag inbillar mig att åtminstone en del av våra läsare likt jag själv kan koppla an till Europa och Apino.
9 Years of Shadows släpptes den 27 mars 2022 på PC och Nintendo Switch efter en framgångsrik finansiering via Kickstarter. Recensenten var själv en av backarna på grundnivå (1 x digitalt spel). Den rekommenderade prislappen är cirka 200 kronor.
