Nintendo Switch är hem åt en rätt generös drös rytmspel. De första månaderna efter konsolens release avlöste VOEZ och Dark Witch Music varandra och här finns nu hela trettio titlar i genren. Ett av de senaste är Akihabara – Feel the Rhythm Remixed, som tar steget från PC till Nintendos hybridmaskin. Och de är ett perfekt par.
När Sonys PlayStation Portable var rykande färsk i spelbutikerna hängde jag en hel del där. Någon skulle ju trots allt se till att alla demoexemplar gjorde skäl försitt namn och jag vill minnas att jag var rätt duktig på att varmköra det mesta. Bland PSP:ns första fanns ett litet spel vid namn Lumines, som med sin härligt gungande musik och glittriga grafik fick mig på fall. Lyckligtvis behövde jag inte spara till en då väldigt dyr PSP. Min nya telefon, en Sony Ericsson Z910i, kom nämligen med sin egen, om än något mer primitiva version av Lumines och jag fick mitt fix på tåget hem istället.
Vad är en Akihabara?
Har du också spelat Lumines kommer du känna dig hemma i Akihabara. Här finns fyra olika typer av block som ska matchas ihop och bilda större block eller kedjor. När fyra stycken eller fler hänger samman kan du själv rensa undan dem med ett knapptryck, men bara när ”taktpinnen” når den rad du önskar radera från. Länka så många som möjligt för en fet poängbonus.
Mellan varje låt skiftar blocken skepnad. Till en början är det lite förvirrande att själv byta växel så abrupt, men du lär dig snart. Om inte annat hittar du sätt att ”filtrera” med blicken. Själv har jag till exempel lättare för de block som har starka skillnader i färg, i motsats till form. Sedan finns de block som är halvgenomskinliga och låter bakgrunden lysa genom. De är hopplösa att filtrera ordentligt.
”Nästa station: Akihabara”
Jag har knappt spelat Lumines sedan gymnasiet, men Akihabara – Feel the Rhythm är ungefär som jag minns det. Ett ljudspår som fullkomligt absorberar spelaren samtidigt som denne febrilt röjer undan olikformade/-färgade block i takt. Med hörlurarna strax intill trumhinnan (jag kör gärna in-ear-varianten) känns det verkligen som att du blir en del av musiken. Jag fick ständigt påminna mig själv om att titta upp så att jag inte missade min station.
Och det är här Akihabara verkligen skiner – det går att ta med sig överallt. Den längsta typen av session, alltså en hel kampanj, varar i max en halvtimme och det går dessutom att spela enskilda ljudspår (på cirka tre minuter). Spelet är med andra ord som skapt för pendlare.
Akihabara är ett sådant spel jag kan se mig själv plocka fram då och då för att koppla bort eller slappna av. Det har kanske inte mycket innehåll att ta sig genom; det handlar om tre kampanjer med tio ljudspår om tre dryga minuter vardera. Det som finns här är dock precis lagom och ger ett omspelningsvärde genom sin blotta existens.
