Det är en underlig känsla att återvända till ARK efter några månaders uppehåll för att utforska en ny karta och lära känna dess unika ekosystem. Samtidigt som min nya överlevare reser sig upp och blickar ut över omgivningen väcks min nyfikenhet och upptäckarglädje till liv. Det vill säga samma bubblande glädje som sakta dog förra expansionen när jag brände ut mig på att farma i tjugotals timmar. Även om mitt hjärta vill dra mig åt väderstreckens alla riktningar för att boxa på träd, titta på dinosaurier och bygga fästningar, låter jag mitt härdade förnuft ta kommandot. Vi ska vara kalla och effektiva den här gången.
En ark av samma virke
Den nya kartan utspelar sig på Jorden.
Det dröjer inte länge innan jag blir bekväm i den nya expansionen. ARK är sig lik, på gott och ont. Den etablerade spelloopen av samla-bygg-överlev är oförändrad i Extinction. Erfarna överlevare faller snabbt in i sina rutiner och kan istället lägga fokus på att upptäcka det nya ekosystemet. Överallt strövar korrumperade dinosaurier, förvridna och rabiata attackerar de allt i synhåll (även de fredliga växtätarna) och du måste ständigt vara på din vakt. Som tur är finns det gott om resurser för att få ett fotfäste – och vid det här laget vet vi att vi behöver en jävla massa resurser!
Kartan i Extinction sprudlar av resurser. Systemet av jordbävningar som fick resurser att regna ner i huvudet på dig i Aberration har helt strömlinjeformats i Extinction och du hittar numera grundläggande resurser strösslat över marken. Järn och kristall som var relativt sällsynt i originalspelet finns det också gott om. Men även om resursernas tillgänglighet blivit större, så kan jag inte för mitt liv förstå varför recepten i single player inte anpassats till en ensam spelare. Det spelar ingen roll om det finns mer resurser, det tar fortfarande en livstid att samla in de nödvändiga resurserna för att överleva och ta sig fram i storyn. För oss som inte har några att spela med vore det skönt att inte behöva spendera 90% av speltiden med resurslogistik.
End game
Extinction är en expansion riktad till erfarna spelare som klarat föregående expansioner. I startområdet finns det terminaler för att ladda in sparade dinosaurier och föremål för att snabbare kunna ta sig an expansionens stora utmaningar: titanerna. Dessa fruktansvärt enorma varelser härjar över kartan efter de befriats från sina dungeons och är spelets motsvarighet till raidbossar. För att ta ner dem behöver du inte bara vara tungt beväpnad, du lär dessutom behöva hårt tränade dinosaurier – eller ännu bättre – mechas!
Envetna spelare som kan skrapa ihop de nödvändiga resurserna och låsa upp tek gramen kan bygga sig jätterobotar att styra i strid mot titaner och andra stora varelser. Dessa kan i sin tur utrustas med olika vapen och egenskapen att slå ihop sig med tre andra mechas för att bilda en ännu större robot! Även om robotarna är superhäftiga och en milstolpe för spelare, kan de inte stiga i level som tämjda dinosaurier vilket betyder att en erfaren och tränad Gigantosaurus i vissa fall är bättre än en mecha. Men å andra sidan kan du inte montera en laserkanon på dinosaurien.
Förutom expansionens centrala bossar kan spelare åta sig två typer av aktiviteter: Orbital Drops och Elemental Nodes. Båda är variationer av hord mode, där spelare ska försvara en bestämd punkt mot anstormande monster. Belöningarna blir bättre desto längre man kommer och är en bra inkomstkälla inför titanerna.
Studio Wildcard, 2018.
Storslaget men bristande
ARK: Extinction är ett grandiost avslut på överlevnadsspelet. Allt känns större och coolare i Extinction, från de förvridna dinosaurierna till den enorma kartan. Åter igen har Studio Wildcard lyckats skapa en spännande värld att utforska och nya varelser att tämja. För en säsongsspelare som mig själv tillför Extinction tillräckligt mycket nytt för att rättfärdiga ett återbesök. Och för erfarna veteraner öppnas portarna till spelets riktiga end game.
ARK: Extinction åtgärdar dock inte något av de klagomål jag tidigare haft. Trots att Extinction är spelets tredje expansion har varken A.I. eller pathfinding blivit bättre. Terräng är fortfarande oregelbunden och onaturlig med en och annan bugg utöver det. Vilda och tämjda dinosaurier fastnar i omgivningen och trillar genom marken. Buskar svävar i luften och ibland kolliderar du underligt mot objekt. Jag kan ha överseende med smärre ojämnheter i spel med öppna världar, men när inte någon synlig förbättring gjorts under spelets tre års aktiva utvecklingstid så blir jag lite besviken.
Jag gillar verkligen ARK. Främst för dess blandning mellan science fiction och förhistoriska tema, men också för dess vackra världar och spännande miljöer. Den tillfredsställande känslan som uppstår när du tämjer din första dinosaurie, eller bygger en fästning är svårslagen. Men mängden enformigt arbete som krävs för att utvecklas i ARK är otroligt slitsamt och spelets tekniska tillkortakommanden är frustrerande. Det här är egenskaper erfarna spelare förmodligen redan känner till, men avvaktande intressenter behöver förlika sig med spelets tillkortakommanden om man vill finna njutning i Extinction. För när du lär dig leva med ARKs egna logik finns det mycket att uppskatta, särskilt om du har någon att dela det med.
För att kunna spela Extinction behöver du grundspelet ARK: Survival Evolved. Extinction kan köpas som ett separat tillägg eller som del i season pass.
