Det är faktiskt rätt svårt att ta Barbarian Saga: The Beastmaster seriöst. Precis varenda fiber i min millenial-kropp grimaserar illa åt den konstform utvecklarna Dormidin Studio valt – för att inte nämna den pinsamt edgy dialogen. Döm om min förvåning när jag ändå sitter över tio timmar med det och faktiskt känner att jag har en helt okej upplevelse. Sådan är väl makten i en hyfsad utforskningsplattformare.
Rena rama barbariet
Under sent 90- och tidigt 2000-tal var där period då den japanska anime- och mangastilen fick många imitationer. Resultaten var till en början bleka, rentutav pinsamma. Efter ett tag började dock saker och ting hända. Nuförtiden har så mycket övertygande ”animeeskt” kommit från andra platser än Japan att det nästan blivit svårt att hålla isär dem. Hur som haver är Barbarian Saga: The Beastmaster fast i det där tidiga stadiet. Det där som bara känns som ren beundran som eventuellt gått överstyr.
Men stilen är åtminstone handritad. Så snart den sätts i rörelse står det också klart att den är förbluffande responsiv. Ren kan både ränna och ramma bättre än i bra många Metroid- och Castlevania-inspirerade titlar. Bara faktumet att vi får en ruschförmåga rejält tidigt i spelet tyder på en kompetent skara utvecklare. Stridssystemet känns även det rätt skönt, med slag, duckningar och pareringar. Är det något som skaver är det specialattacker. De känns sällan eller aldrig oumbärliga eller värda att utforska, framför allt för att Rens uthållighet är så pass låg.
Barbarian Saga: The Beastmaster är dock pyntat med ett nästan chockerande fanfictionartat manus. Ren är revanschsugen. Hämndlysten, rentutav. Som den kanske sista levande bestmästaren har han blivit tillfångatagen och tvingas delta i gladiatorspel. Spelet börjar med att du flyr från dessa och hittar ett talande svärd. Svärdet blir sedan din komiska sidekick som väldigt gärna vill festa på dina fienders hjärtan och kanske eller kanske inte ta över världen.
Sagd värld, Arborea, är i skymningstider. Ingen verkar ha det bra någonstans, utan alla väntar mest på undergången. Några grupperingar existerar fortfarande, ett religiöst laddat imperium, ett band med pirater, en klan dvärgar och några andra fraktionerade aktörer. Allt i melankolisk samklang.
På kollisionskurs
Rens motivation att ta sig framåt är som sagt hämnd, men han finner sig snart mitt i att avgöra världens öde. Och han bryr sig inte det minsta om subtilitet. Fiender ska lemlästas, och gärna med en tuff replik innan huvudet åker av i en fontän av blod. Svärdet är likaledes ful i mun och pendlar mellan exposition, svordomar och att flörta med fjärde väggen. Även om grimasen aldrig riktigt släpper, går det inte att bortse från att det finns en viss barnslig charm.
Manus och presentation hos Barbarian Saga: The Beastmaster går faktiskt lite stick i stäv med varandra. Åtminstone för en spelare som likt jag själv finner det mindre seriöst. Själva vibben spelet lyckas förmedla via framför allt ljudet och dess starkast designade områden förtjänar nämligen långt mer än de mindre smickrande delarna. En övergiven herrgård med en tryckande atmosfär och fiender som andas en ASMR-style i örat, en ståtlig kyrka vars bakgrundsmusik är en speldosa, en trädgård med växter som viskar latin i örat på dig – här finns vissa pusselbitar som är rent oerhört väl snidade!
Men ljudet är inte bara en fröjd. Flera fiender har intalade repliker, framför allt när de dör. De värsta skriker så skärande att du kan höra inspelningsmicken ge upp, medan andra mest upprepar något som blir tjatigt efter tredje gången du besegrar dem. Blandad kompott; hög risk för bittermandel.
Stor karta; mycket död
Den största synd bestmästaren begår är utan tvekan att kartan är om inte för stor så i varje fall lite väl svåröverskådlig. Alla sparpunkter kan teleportera dig från start, men sättet du väljer punkt på visas inte på kartan, utan på en utzoomad illustration som inte visar din exakta position. Lägg där till att mängden markeringar du kan göra på kartan är extremt begränsad och du kan kanske tänka dig själv hur drygt skattletandet kan bli.
Barbarian Saga: The Beastmaster är inget lätt spel. Faktum med att jag rackade upp 200 dödsfall på mindre än tio timmars speltid. Det är heller inte i närheten av spel som Hollow Knight. Bossarna låter sig med fördel tränas på bra länge. Du förlorar nämligen inte ett dugg på att dö, annat än eventuella helningsföremål du använt under striden. Jag är inte säker på vad jag tycker om det här, men det känns åtminstone skönt att självmant gå döden till mötes för att strålas tillbaks till senaste sparpunkt.
Överlag är Barbarian Saga: The Beastmaster en halvkompetent saga som framgångsrikt tagit med lite av det bästa från sina inspirationskällor och lyckats med en handfull riktigt välskapta delar. Den större delen är dock, tyvärr, tonårsdefinitionen av cool och rolig, samtidigt som kartan kantas av ett antal klyschiga, dryga områden. Visst finns där delar som håller mig kvar, men en stor del av min uppmärksamhet har redan hunnit glida över till nästa spel.
Barbarian Saga: The Beastmaster släpptes den 9 september på PC (via Steam), Xbox Series X|S, PlayStation 5 samt Nintendo Switch. Denna recension är av PC-släppet och möjlig tack vare en recensionskod.
