En 90-talsklassiker hälsar på
Battletoads var en av de titlar som invaderade mitt SNES under 90-talets glada dagar. Storyn kretsade kring paddorna Pimple, Rash och Zitz som skulle besegra The Dark Queen från att erövra världen. Upplägget var klassisk beat ’em up där spelaren skulle mosa allt motstånd utmed en bana som gick i sidled. Tack vare paddornas fysiska utformning kunde spelaren få in fräcka attacker, allt från en rejäl knytnäve till en gigantisk fotkänga. Ännu mer livat blev det när en kompis kontrollerade en av paddorna. Tillsammans stångades duon fram, gnabbandes om att inte träffa varandra av misstag.
Åka svävarhoj är kanske inte det roligaste du gör i livet En kaotisk men färgglad strid
Tjugofem år senare gör Rare – med utvecklaren Dlala Studios i spetsen – ett nytt försök att blåsa liv i sin forna klassiker. Återigen får vi axla rollen som de muskulösa paddorna och krafter gentemot The Dark Queen. Principen är lik sin föregångare: puckla på allt motstånd som du stöter på.
Varje padda har ett eget attackmönster. Pimple är den starkaste medan Zitz lutar mer åt det snabbare hållet. I början av äventyret introduceras kontrollen och dess attackmönster som är nyckeln till din överlevnad. Vissa fiender kräver större finess att bemöta medan den ”enklare sorten” nöjer sig med en mindre slagkombination.
Fräscht och snyggt – men resten hänger inte med
Den största nyheten är den grafiska designen. För att appellera till en yngre publik och ge serien en modern look har man satsat på att hämta inspiration från tecknade barnserier. Paletten sprakar av färger och detaljer, långt bort från den gråa och allvarliga atmosfär som föregångarna präglades av. Som luttrad spelskribent måste jag erkänna att jag attraheras av den nya stilen. Miljöerna är varierade och tjusiga att titta på. Den rockiga musiken är helt okej. Allt känns fräscht och anpassat för 2020-talet.
Trots att jag uppskattar det estetiska tilltaget är jag inte lika förtjust i resten av mekaniken. Uppdateringen gentemot den yngre publiken har medfört att fler minispel införts mellan uppdragen och humoristiska glidningar vävts in bland dialogerna. Även om jag förstår att vinklingen är tänkt att variera utbudet blir minispelen en ganska meningslös syssla, enbart skapad för att fylla ut speltiden. Jag känner ingen motivation att glida runt på en hyperhoj och krocka väggar tvåhundra gånger på en innehållslös sträcka. Eller kryssa knappkombinationer i snabb takt för att casha in extrapoäng för Gud vet vad. Känslan att utvecklarna medvetet slöar ned min framfart (och därmed förlänga spelet) är svår att bli av med.
Kul retroflirt som inte håller hela vägen
Den största stenen i skon är den krångliga kontrollen och de röriga striderna. Inte nog att med att de är oändligt monotona (förutom bosstriderna), det är dessutom svårt att få en överblick av dem. På en given signal poppar fienderna fram och bokstavligen gör slagfältet till enda färgglad röra. En käftsmäll här och en käftsmäll där resulterar genast i game over. Efter ett antal trial-and-error förluster börjar mitt tålamod att tryta.
Saken blir heller inte bättre med svårighetsgraden som kan vara frustrerande svår när det verkligen hettar till. Det saknas driv som får spelaren att intressera sig för vad som kommer hända längre fram. Allt framstår som en enda stort transportsträcka från A till B – med tonvis av fiender att ha ihjäl. Det är uppenbart att Battletoads först och främst är en co-op-upplevelse. Spelaren bör dela äventyret med en kamrat för att få ut så mycket som möjligt av vistelsen, men även dela bördan på dina axlar.
Efter tre timmar är spelet slut. När eftertexterna rullar är jag inte speciellt övertygad huruvida det var rätt av Rare att nylansera Battletoads. Beat em up-genren som spelet vilar på har sett sina bättre dagar för länge sen, oavsett hur utvecklare försöker paketera nysatsningar. Tiden har sprungit iväg för Battletoads med all oönskad tydlighet. För till syvende och sist är skapelsen ganska medioker. Det hade varit bättre att låta serien vila i sin 90-talsgrav och därmed lägga tiden på något annat, kanske en ordentlig remake av Perfect Dark?
