Call of Duty Vanguard recension

Sledgehammer Games tar oss åter igen tillbaka till tiden för andra världskriget, något vi tackar ödmjukast för. Trots att vi sett det mesta förut så känns årets Call of Duty-utgåva mer nyskapande än på länge.

Call of Duty är ännu en gång i trygga händer nu när Sledgehammer Games har stått för det kreativa. Jag har varit en fan av serien ända sedan det första spelet släpptes för snart 20 år sedan och det är kanske också en av orsakerna till att jag hyser en förkärlek för strider i historisk miljö. Jag har aldrig riktigt greppat konceptet med flygande soldater och plasmakanoner. Nä, lera, blod och svett blandat med gammalt hederligt krut och kulor får min stridsvilja att vakna. Och jösses vad den vaknar när jag spelar Call of Duty: Vanguard.

Som bekant utgör kampanjen fortfarande en vital del av alla Call of Duty-spel och för oss som inte alltid är så sugna på att ge oss ut i hetluften på nätet är det viktigt med en bra story. (Jag tror helt enkelt att jag börjar bli för gammal…) Vi får lära känna en brokigt sammansatt grupp soldater, kallad Vanguard, som ger sig ut på ett uppdrag långt in bakom fiendens linjer. Här möter vi bland annat den amerikanske piloten Wade Jackson och ryska prickskytten Polina Petrova, löst baserad på Ludmila Pavlitjenko. Alla har en personlig anledning att hata nazisterna och då främst Gestapo-officeren, tillika psykopaten Heinrich Freisinger.

Heinrich Freisinger är ett praktarsel av rang.

Under äventyrets gång får du kontrollera var och en av gruppen medlemmar i en helt historiskt korrekt kontext. Men vad gör det när du har roligt nästan hela tiden? Striderna tar oss över hela jorden, från västfronten till Nordafrika och över Stilla Havet. Våra huvudpersoners bakgrund presenteras i flashbacks till tidigare episoder under kriget som format dem till de soldater vi lär känna i inledningen. Endast en liten del av Call of Duty: Vanguard utgör det huvuduppdrag gruppen satts samman till att utföra.

Merry har blivit nazist

Trots bakgrundshistorierna knyter jag inga starka band till hjältarna. I stället dyker Dominic Monaghan upp i en lysande roll som den nervige förhörsledaren Jannick Richter. Det är under naziofficerens förhör det mesta av historien målas upp. Hans paranoida personlighet är kampanjens klara höjdpunkt i en annars väldigt linjär historia. Din uppgift i kampanjen är att genom tillbakablickar strida dig fram tills nästa kapitel. Det lämnas få utrymmen för avstickare och du får aldrig göra några val som påverkar historiens gång.

Du kan nästan känna hettan genom skärmen.

Men vad gör väl en linjär berättelse när du får spela ett så snyggt Call of Duty? Ett brinnande Berlin har aldrig känts så genuint, så närvarande. Jag kan nästan känna värmen från den rasande elden genom skärmen. Och visst blir luften lite torrare när jag strider mig fram genom sönderbombade ökenstäder i Nordafrika? Sledgehammer har verkligen lagt ner själ och hjärta på att ge spelaren en så vacker, men samtidigt fasansfull upplevelse som det bara är möjligt. Jag kommer ofta på mig själv att ducka i gamingstolen när jag hör en rikoschett vina tätt förbi mitt huvud. Ljudet är suveränt och det subtila, men ändå alltid närvarande soundtracket gör precis det som behövs för att höja spänningen och stämningen till rätt nivå.

Det är länge sedan Call of Duty främst lockade med sina ofta välskrivna singelplayer-storys. Precis som sig bör så utgör kampanjen en perfekt grund för det som många anser vara spelets stora behållning, nämligen multiplayerläget. Jag har älskat att spela mot andra i de senaste årens Call of Duty-installationer och den självklara höjdpunkten på senare år är utan tvekan Infinity Wards soft reboot av Modern Warfare från 2019. Just multiplayer har inte varit Sledgehammer Games starka sida och det lyser tyvärr igenom även i Vanguard.

Inget för en krypskytt

Från start inkluderas hela 16 kartor i spelet, men tyvärr är de flesta av dem rätt tråkiga. Alla kartor har lånat element från kampanjen och de är snygga och välbyggda, men väldigt lika. Större delen av dem är ganska små och ingen av kartorna bjuder på några större, öppna ytor eller signifikanta nivåskillnader. Föredrar du att spela som prickskytt (nu svor jag kanske i kyrkan) så finns det ingen karta anpassad för din spelstil. De trånga passagerna och många hindren lockar sällan till några fantasifulla taktiker. I stället är det den som lyfter sitt vapen snabbast som vinner. Ofta domineras matcherna av spelare med hagelgevär eller kulsprutor som avfyras från höften.

Precis så här tight är det nästan hela tiden.

Visst, det kan bli väldigt roligt med små, tighta banor, så som das Haus, där du snabbt hinner få till flera multi-kills innan du själv blir dödad av en motståndare som spawnar in precis där du står. Men vill du ligga gömd på en kulle med utsikt över hela spelplanen, ja då är Call of Duty: Vanguard inget för dig. Vill du däremot ha galen action och 50 kills i en match, välj för all del då att spela Shipment. Du kommer inte att bli besviken. Jag rekommenderar även att testa det nya läget Champion Hill där du skall vara sist kvar på banan. Jag törs lova intensitet av sällan skådat slag.

Multiplayerläget bjuder som vanligt på de spellägen vi nu för tiden känner väl till. Här hittar vi Team Deathmatch, Kill Confirmed, Domination, Search and Destroy och så vidare. Det är som bekant också obligatoriskt att efter hand låsa upp nya vapen, killstreak-belöningar och uppgraderingar under spelets gång. Ju längre in i spelet vi kommer, desto starkare blir vår karaktär och i just multiplayer skapar detta någon som form av omvänd Robin Hood-effekt. De som redan är staka får ofta ett rätt rejält övertag, medan nya rekryter får springa runt utan fräcka, moddade vapen eller andra fördelar. Då är det tur att det redan finns ett antal förinställda vapenklasser att välja på, även för de med lite mindre erfarenhet. Men snälla Sledgehammer Games, sluta med de löjliga MVP-omröstningarna i slutet av varje match. De är bara tidskrävande och helt ärligt, det är ingen merit att spendera mest tid närmast allierade…

Under spelets gång får du tillgång till nya karaktärer, eller operators, att välja bland på slagfältet, men ingen av dessa är från ”den andra sidan”. Alla vet att nazisterna är onda och visst, en nazist är troligen den mest tacksamma måltavlan vi kan få i ett skjutspel, men faktum är att ett krig alltid har minst två många sidor. Det finns ett par operators med både tysk och japansk bakgrund, men alla är avhoppare och slåss nu för de allierade. Det blir därför rätt märkligt när du på slagfältet skjuter på de som egentligen slåss på din sida.

Den ultimata mardrömmen. Odöda nazister.

Zombieläget är halvfärdigt

Nazister gör sig dock bra som zombies och i årets version av zombie-läget har Treyarch fått dra sitt strå till stacken. Även om det mest handlar om att, ensam eller med vänner, mosa ner våg eller våg av odöda, så finns det faktiskt en story. Historien knyter löst an till Black Ops Cold War, men I ärlighetens namn är spelläget rätt trist. Zombie-slakt skall handla om övernaturliga förmågor, galna vapen och en konstant känsla av att ”det här överlever vi aldrig”. I stället får vi ganska vardagliga vapen som inte kan uppgraderas i någon större uträckning och en märklig portal-hubb som mest gör mig förvirrad. Hela spelläget känns halvfärdigt och lämnar mycket att önska.

Det är skönt att vara tillbaka på välbekant mark. Det är tryggt att hålla något så stabilt som en M1 Grand i handen igen. Call of Duty: Vanguard är utan diskussion det snyggaste spelet i serien och vi får lära känna några av de mest färgstarka skurarna på länge. Kampanjen är välgjort och väldigt varierande, men ack så linjär. Vissa lär säkert gilla det och jag är faktiskt en av dem. Däremot kommer inte multiplayer-läget att lämna några bestående avtryck i mitt Call of Duty-bibliotek. Jag saknar de öppna banorna där en stadig hand var mer avgörande än hur snabb du var på avtryckaren. Men jag har ändå roligt nästan hela tiden, och det är trots allt ett godkänt betyg.

Bra
  • Snyggaste Call of Duty hittils
  • Skurkar som är lätta att hata
  • Omväxlande kampanj som tar oss över hela världen
Sämre
  • Linjär story, på gott och ont
  • Fantasilösa multiplayerbanor
  • Ett halvfärdigt zombie-läge
7
Gillar
Spel är ett kall och en passion. Inget är mer avkopplande från livet som småbarnsfar som ett riktigt förtrollande spel. En tur i flygsimulatorn eller ett riktigt bra rollspel är mina självklara förstaval.

Vad tycker du?

1 0

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.