Coffee Crisis Recension (Switch)

Vad har kaffe och dödsmetalmusik gemensamt? De är båda huvudstjärnor i Mega Cat Studios retrostinkande grälmuckare Coffee Crisis. Kombinationen är lika osammanhängande som spelet i sig och är en av många anledningar till att det faller platt.

Alienrasen Smurglian har invaderat Jorden och det är nu upp till de två baristorna Nick och Ashley att rädda världen från detta hot mot dödsmetall, kaffe, kattvideor och allt annat som är gott.

Premissen stinker så mycket 80- och 90-tal att jag inte ens orkar höja på ögonbrynen längre. Det här är en parodi så nednött att den är vardag i spelindustrin – inte minst bland indietitlarna. Men som brukligt för genren så är berättelsen bara en klumpig behållare för själva spelet. Så vad innehåller denna rostiga dumburk? Är kärnan en välpolerad, skinande vit – eller en avdankad, vinande skit?

De skulle även bli tvungna att ta över retrospelande ...
Där ryms även en klausul om retrospelande någonstans i berättelsen. Som om det spelade någon roll.

Historien om Mega Cat Studios

Historien bakom Coffee Crisis är ett intressant kapitel i sig. Det finansierades från början genom Kickstarter och var exklusivt till Sega Mega Drive/Genesis fram till april 2018. Då tog det steget till PC tillsammans med ett nytt ljudspår och annat bonusinnehåll. Konsolversionerna ankom kort därpå och det är bara PS4 som i skrivande stund saknar releasen.

Ashley och Nick är baserade på två riktiga baristor på ett metal-temat fik vid namn Black Forge Coffee House i Pittsburgh, Pennsylvania, USA. Utvecklarna träffade duon under en insamlingskampanj för ett helt annat ändamål och de bestämde sig för att slå sina påsar ihop. Coffee Crisis är ett slags marknadsföring för Black Forge i utbyte mot att utvecklarna fått låna Nick och Ashleys ansikten. Och det är inte det enda ansikte de fått låna (mer om det senare).

En såndäringa muckarduva

Coffee Crisis är en så kallad brawler i stil med Streets of Rage eller Final Fight. Du rör dig genom banor befolkade av olika bisarra fiender som är fast beslutna om att ha livet ur dig. Varannan eller var tredje bana är en boss och på den bossen följer ett minispel. Okomplicerat och förutsägbart – och det vore väl helt okej om gameplayet hade varit tajt nog att vara spelets klippa. Det är det inte.

Game Over man – Game Over!
Spelet är slut, mannen – spelet är slut!

Nick och Ashley kan hoppa, greppa tag och slå fienden lätt eller hårt. Den hårda attacken är av den sort som skadar användaren (redan här ringer varningsklockorna) och den gör ändå dåligt med skada. Den svaga attacken kan laddas upp, men lycka till med att faktiskt göra kontakt med fienden. Vare sig det är pensionärer, hejdukar eller aliens så får varenda fiende i Coffee Crisis in småattacker på dig hur du än bär dig åt. Som om inte det vore frustrerande nog så innebär skada att din uppladdning avbryts helt. Om dina attacker mot förmodan landar som det är tänkt så är det ändå fruktansvärt tråkig återkoppling i slagen; här finns inget ”oomf!”.

Några innovationer

Nytt för den version som släppts på PC, Xbox One och Switch är en rad olika visuella modifikationer. Dessa sträcker sig mestadels till filter som är mer i vägen än vad de är häftiga. Visst, ett scanline-filter är alltid trevligt, men ett sådant vill jag kunna slå på och av som jag behagar. Att det triggas på slump eller av specifika föremål är bara drygt och jobbigt, och det är dessutom det minst påträngande filtret. Här finns sprucket glas, inverterade färger, myrornas krig och LSD-trippar om vartannat. De går hand i hand med slumpade modifikationer på fienderna du möter, men varken jag eller min samarbetspartner orkade ta reda på mycket mer om det innan vi stängde av det extra irritationsmomentet.

Totalplatt humor

En av spelets första bossar: MetalJesusRocks.
Man känner sig alltid så duktig när man känner igen meta(l)humor.

Trots det lättsamma ämnet för parodi och ett gäng uppenbart passionerade utvecklare i precis rätt målgrupp så faller humorn platt. Det känns mer som en kavalkad av insiderskämt, vilket bara görs än värre när YouTuber och retrospelsälskaren Jason ”MetalJesusRocks” Lindsey fingerar som boss på en bana. Varken jag eller min samarbetspartner kände att humorn i Coffee Crisis gick att identifiera med, och den tidigare nämnda, redan så rostiga behållaren verkar alltmer sönderfallande.

Coffee Crisis till Mega drive/Genesis, komplett med tidsenlig kartong och manual.
Det här ser så mycket bättre ut än vad det är.

Coffee Crisis har inte alls samma finess som Scott Pilgrim vs. The Vorld The Game eller Double Dragon Neon. Kanske är det bättre lämpat för att köras just på en Mega Drive, men då går man också miste om det nya soundtracket – en av de få bra grejer spelet har att erbjuda. Den intresserade kan beställa en lös, regionsfri kassett för trettio dollar, men själv känner jag att någon timme med Switch-versionen var mer än nog.

Summering
Coffee Crisis är en uppgrävd relik som har en intressant historia, men saknar relevans i dagens spelsamhälle. Det lilla nya det försöker sig på är klumpigt, ovälkommet och stjälper ett redan undermåligt gameplay. Soundtracket är dock mer än helt okej.
Bra
  • Bra soundtrack
  • Samarbetsläge (hur skulle man annars orka?)
Sämre
  • Självskadeattacker
  • Nästan allt med gameplayen är halvdant
  • Platt humor
  • Få nya saker
  • Dåliga nya saker
4
Dåligt
En glad skånepåg bosatt i huvudstaden med ett särskilt intresse för språk. Talar bland annat japanska och tyska flytande (melass är också flytande). De första spelminnena är trånandes bakom storasyster framför Mega Man 2, Wrecking Crew och Super Mario Bros. Första gången som hållare av handkontrollen var det Zelda 2: Adventure of Link som spelades – än idag kvar i backloggen.

Vad tycker du?

2 0

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.