Spelet har fått en måttlig hype som varat under en längre tid i Early Access. Videos har till hälften bestått av svingande penisar och tuttfior, postade av hormonstinna tolvåringar i åldrarna 15-35. Vi har även sett lite mer seriösa videos, men om vi ska vara ärliga är hälften av hypen baserad på nakenheten. När Conan Exiles väl släpps får vi en chans att testa det på allvar. Problemet är att det bara är vi som tar det på allvar. Utvecklarna är antingen rekordartat lata eller helt enkelt inte duktiga nog att göra den här storleken på spel.
Att räddas från döden i sin födelsedräkt
När spelet startar hänger din karaktär uppspikad på ett kort. Du kan själv välja om du vill ha höftskynke och alternativ bysthållare. Du kan vara helt naken också. Personligen känns valet lite överflödigt. Inte onödigt, men överflödigt. Det bidrar inte på något sätt till spelet, eller sexualiserar nakenheten. Att hålla på att leka propra och kristna beväpnar bara en redan överdriven fascination och tabu kring nakenhet. Vissa kan ju inte ens se kvinnor amma sina barn längre! Det är helt galet.
Men – tillbaka till spelet! Din karaktär räddas av vad som kan antas vara Conan (eller åtminstone hans bror Bonan). Efter att denne har plockat ned dig från korset och gett dig lite vatten drar han iväg igen. Nu är det upp till dig att klara dig i världen. Problemet är att den grönskande, mysiga tillvaro som verkar finnas österut kan inte nås av din karaktär. Du bär ett mystiskt armband som inte låter dig passera den magiska sköld som skyddar området. Sedan ska vi inte tala om den dödliga sandstorm som hälsar dig väldigt oartigt om du försöker ta dig dit.
Istället rycker du på axlarna och rör dig vidare åt något annat väderstreck.
När jag startade mitt äventyr trodde jag inte att jag skulle få dela min karaktärs entusiasm så starkt.
Hakuna Matata
Conan Exiles är ett survivorspel. Det fokuserar på samlande och byggande, precis som Minecraft. Problemet är att Minecraft faktiskt gör det bra. Du kan samla det mesta och sedan bygga saker av det. Mitt problem med detta är att spelet verkar bryta mot sina egna regler när det gör detta. Jag kan plocka buskar och få frön och gräs. Det ska gå att så fröna, men inget antyder hur jag gör det. Det blir en gissningslek istället. Jag tröttnade och struntade helt enkelt i det.
När du dödar ett djur tänker en automatiskt att det finns vissa saker detta kan erbjuda i lootväg. Det är ju ett craftingspel, trots allt. Jag har dödat långbenta sköldpaddor, skorpioner, krokodiler, spindlar, hjortar och kaniner. Inte en enda en av dem har lämnat något loot. Och jag pratar inte om att de är snåla med det – jag får ingenting. Inga hides, inget meat. Inget venom från spindlarna eller sköldliknande material från skorpioner eller sköldpaddor. Jag förstår inte hur en kan utesluta en sådan sak. Det slutar med att jag får rycka på axlarna med ett Hakuna Matata och smälla i mig alla insekter jag hittat i buskar istället. Tio minuter senare så har min hälsa krupit upp till 100% igen. Mumsfilibabba.
Looten till trots så lyckas jag ändå få hides och meat, men ingenting förklarar från var. Jag sitter som ett tacksamt frågetecken och hoppar sedan in i menyn för att kunna steka till någon mat, antingen vid en lägereld eller vid en lite mindre, matrelaterad eld. Inga promptar, inga förklaringar. Ingenting. Det slutar med att jag uppgraderar min överlevnadsförmåga så att jag kan äta rått kött utan att bli matförgiftad. Min kost består till större delen av ägg och insekter, så jag känner att det kanske inte riktigt är som det ska vara på den fronten.
Som ni ser är det helt tomt på djurhudar, kött och annat nyttigt här. Som texturer, t.ex.
Ett helt okej stridssystem
När du slåss mot något har du en väldigt tacksam uppsättning bland knapparna. Du kan göra vanliga attacker och starka attacker, rulla undan fienden och sparka till dem. Om du håller något annat i din vänstra arm byts sparken ut mot en attack med det istället. Allt är baserat på ett staminasystem, vilket gör striderna lite mer strategiska och roliga. Tro dock inte att vi pratar Dark Souls här – det är mycket mer grundläggande än så. Det skulle kunna vara riktigt roligt om det inte vore för att bågsskyttar har buffat sina bågar så att de kan avfyra nästan två pilar i sekunden. Det gör det väldigt svårt att undvika dem. Jag tröttnade till slut och tjurrusade dem och vevade på därefter istället. Efter det blev det ett till skrovmål sponsrat av Timon och Pumba.
Utöver de infernaliska bågskyttarna är det riktigt roligt att slåss i spelet. Synd att jag inte får bygga några egna vapen, bara. Jag hittar i min början trä och sten i överflöd, samt stensvärd och spjut. Tydligen är det inte tillräckligt för att kunna klura ut hur jag bygger dem själv. Mina tidiga alternativ är en stenhacka och en yxa i sten. De vapen som fienden använder försvinner på något magiskt vis, för det enda de bär runt på är tydligen sten och lite gräs.
Att skratta eller gråta – eller både och
Animationerna i spelet är på en helt egen nivå. När jag sätter mig ned med min karaktär kan jag hejdlöst vrida runt på henne. Varför förstår jag inte, för det är inte som att riktningen har någon betydelse när du är stationär. Jag försökte resa mig efter att ha satt mig ned, men det finns inga knappar som svarar på det. Ja, förutom kasta-dig-bakåt-med-full-kraft-knappen. Annars måste du in i menyn för att avbryta posen. Detta resulterade i att jag kastade mig ut för en kant och föll en liten stund innan jag framgångsrikt slog ihjäl mig helt och hållet, femtio meter längre ned. Det är en av de mindre sakerna, men det känns konstigt att de inte löst det bättre.
Den klassiska illusionen om att storleken har betydelse återkommer. Det är en stor värld, men det finns inget incitament att utforska den.
Två andra klassiska exempel på briljanta animationer är när du simmar och kommer till en strandkant. Det spelar ingen roll om det är tre decimeter till botten, du simmar på iallafall. När du väl når det designerade markområdet gör din karaktär ett litet skutt för att landa på marken. Ingen övergång till vadande. Din karaktär går från simmande till hoppet i en frame. Det finns helt enkelt ingen animering för det.
Precis som i Breath of the Wild så kan är din karaktär släkt med Spindelmannen och kan klättra på alla ytor som är vertikala, oavsett greppvänlighet. Precis som med simningen finns det ingen övergång från klättrande till upprest på den platta marken. Du ”väggsimmar” helt enkelt tills karaktären når en viss punkt där spelet registrerar möjligheten att stå på en yta. Detta resulterar i att du väggsimmar en och en halv meter högre än vad som är möjligt, innan du lite klumpigt byter animation till stående.
Mitt största problem med klättringen är vad som definieras som klättring och inte. Jag tog mig upp för en sten, där toppen lutade ca 20 grader. Det borde rimligtvis vara en yta en kan stå på, men istället fortsätter min karaktär klättra tills staminan tar slut. Istället för att helt enkelt ställa sig upp glider hon horisontellt, rakt över kanten och ned till en säker död. En annan gång försökte jag klättra ifrån en krokodil på dåligt humör, men tydligen är vi kusiner, för den där jäveln hade också Spindelmannen-DNA i sig. Den följde efter och bet ihjäl mig istället. Släkten är värst eller hur var det nu igen…
Den här typen av clipping är inte ovanlig. Det är mer en regel än ett undantag. Det är som att spelet inte förstår de fysiska lagar som behöver vara där.
Sällskap kostar
Vill du spela med andra finns det ett co op-läge. Jag har dessvärre inte kunnat testa detta, men jag tror nog att det handlar om ett onlineläge då, precis som spelets uttalade onlineläge. Problemet med det är att om du inte prenumererar på någon av konsolernas månadstjänster (i mitt fall PS+) så kommer du inte få spela det online. Jag kan på en gång säga att det inte känns angeläget att lägga ut den summan bara för att se om ett redan oattraktivt spel skulle kunna bli bättre med andra.
Det finns säkert jättemycket roligt att göra med andra i onlineläget, men när spelet är så här bristande från start är det förutsättningarna de kommer få jobba med. Jag fick kämpa för att spela vidare på slutet och jag har svårt att se hur spelet kan stå för sig själv när det spelas online med andra. Den enda förlåtande egenskapen där verkar vara just att kunna spela med andra.
Guldstatus känns som pre-alpha
Det här är den officiella versionen av spelet. Det här är det färdiga resultatet. Jag är okej med att jag spelar lite för krävande spel på min PC och får frame lag på grund av allt renderande eller liknande. Det är därför jag så länge har föredragit konsoler. Där köper du ett spel och spelar det på en gång. Du behöver inte kontrollera att all hårdvara är uppdaterad, fixa med inställningar och finjustera allteftersom. Du stoppar i en skiva och spelar spelet för du vet att de följer kriterierna för din hårdvara. I Conan Exiles får jag dock de där PC-vibbarna ibland. Utöver de horribla animationer jag nämnde tidigare så kan spelet drabbas av en ordentlig frame lag emellanåt också. Det har hänt mitt i strider och rätt vad det är blir jag slagen och jag har ingen som helst chans att reagera på det.
Detta tillsammans med en grafik som känns som tidig PS3-era gör mig väldigt modstulen. Att spel har en sparsmakad grafik är inte ett problem. Med rätt art design kan det bli hur bra som helst, men i Conan Exiles är avsikten att ha en visuell realism och ge oss en findetaljerad värld att utforska. När det inte finns där känns det bara begränsat och dåligt.
Spelet är fint, men allt känns så opersonligt och oinspirerande. Den väldigt nedbantade grafiken tar mig ur stämningen av storslagenhet och mystik alldeles för fort.
Fienden kan ha en pathing som känns helt off ibland och det ger intrycket av att en sitter i studion och testar saker innan alphan. Att fiender spawnar där du står känns också lite malplacerat. Du kan röja ut en camping och tänka att du har en tillfällig bas nu. Betoning på ”tillfällig”. Häng där ett tag så kommer nya fiender respawna och om du råkar ut för samma sak som mig blir du överraskad och mördad på nolltid. Din sovsäck verkar inte fylla någon annan funktion än att ge dig en plats att spawna. Att placera din sovutrustning i ett uppstädat camp har absolut inget med varandra att göra.
Conan Exiles har goda premisser. Utan alla buggar, med vettiga animationer och grafik värdig en PS4:a skulle det här kunna vara mycket roligare. Spelet är gjort med online multiplayer i åtanke så att döma hela spelet på några timmar i solo offline känns kanske inte rättvist. Men när det här är det färdiga resultatet har jag svårt att se hur en multiplayer kan rädda det. De kommer säkert kunna göra spelet fantastiskt i framtiden, särskilt till PC med alla moddar och den teknologiska flexibilitet en dator ger. Men det är här vi är nu. På Playstation 4.
Spel ska kunna ge spelaren en bra känsla. ”Wow! Vad ska jag hitta på nu?” finns liksom inte här. Jag sitter mest ”Jaha? Okej…” under viss förvirring då en massa bisarra saker händer som inte ska hända. Det känns extremt lågt, men allt över det satta betyget känns alldeles för smickrande för PS4-versionen. Precis som vår definition säger går det inte att blunda för bristerna. I vissa fall är det så mycket buggar att du funderar på om du hamnat på ett dansgolv istället för i ett spel. Det tragiska är att den där ordvitsen är bättre än det här spelet.
